Barnapappa
Visserligen har jag endast fem barn och inte åtta som
författaren men det var ändå stor igenkänning när jag läste boken för många år
sedan.
Nu har jag en till. Den heter:
Vemodet mitt i musiken. Om Dick Burvall och oss andra.
Redan baksidestexten avslöjar att bokens huvudperson själv
valde att ”i förtid avsluta sitt liv”. Men boken handlar om mycket mer än
problematiken kring suicid. På ett ömsint sätt beskriver författaren hur
känslig Dick var som person och hur det så småningom blev för tungt att leva.
Under sin sista tid var han patient vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala.
Bokens första kapitel beskriver hur även pappan tog sitt liv,
när. Dick Burvall fick inte veta dödsorsaken förrän långt senare. Det är klart
att detta påverkar ett barn. Något som Lars H Gustafsson också lyfter fram.
Men framför allt blir jag berörd av den livsteckning som
författaren gör. I boken släpps många andra röster fram. En del av dem känner
jag. Exempelvis domkyrkoorganisten Milke Falck, som jag stöter ihop med då och
då. I själva verket innehåller listan över personer, som antingen omnämns i
boken eller som lämnat bidrag till den, många namn på människor som jag själv
lärt känna i Uppsala.
Dick Burvall föddes på 1940-talet i Kristineberg i
Västerbotten och växte upp i Boliden, inte långt därifrån. Det är också kända
trakter. Långt senare var jag komminister i Norsjö församling. Rakt igenom bygden
skär fortfarande den linbana, som användes för att transportera malm från
Kristineberg till Boliden. Under många år har den varit en turistattraktion.
Det har gått att åka i en del av linbanan: världens längsta linbana, som den beskrivs.
Museet är dock öppet. Men framtiden för persontrafiken är oviss.
Så småningom kom Dick Burvall till Fjellstedtska skolan, där han
tog studenten. Något som jag också gjort. Han engagerade sig sedan i
domkyrkomusiken. Så även jag. Därför håller jag med baksidestexten, som säger om
bokens huvudperson:
Men mest var han en av oss.
Har jag träffat honom, undrar jag? Förmodligen. Han var
engagerad i körlivet i Uppsala ungefär samtidigt som jag. När han dog på hösten
1983 sjöng jag i en av domkyrkans körer. Men jag får ingen klar minnesbild.
Det är viktigt att människor inte glöms. Inte alla skrivs
det böcker om. Men på något sätt kan minnet hållas levande. Svärföräldrarna
spelar ett kortspel, som heter Nickel. De gör det framför allt, för att en
äldre man mot slutet av sitt liv lärde ut det till dem, så att hans minne
skulle få leva vidare. Jag insåg också, när jag läste boken, att jag nu i
snålblåsten i december värmer mig med min fars halsduk och min gudfars rock. På
så sätt får minnet av dessa två viktiga personer leva vidare i rent konkret
bemärkelse.
Under mina år i Sydafrika stötte jag på detta som en stark
tradition. När en person dött, ska någon efterlevande bära något av den dödes
klädesplagg, tills de slits ut. Jag gör det gärna!
 |
| Igår lånade jag boken på Uppsala Stadsbibliotek. |
I höstas mötte jag Lars H Gustafsson, som besökte vårt
utbildningsinstitut. Han undrade om han kunde lämna ett exemplar av boken till
Fjellstedtska skolan, eftersom Dick Burvall var elev där. Jag förmedlade en
kontakt till direktorn och nu finns boken där. Innan jag själv fick ett
exemplar av författaren hann jag också beställa ett exemplar till Uppsala
stadsbibliotek. Jag har nu lånat detta exemplar, trots att boken redan finns
här hemma. Om någon i Uppsala, med anknytning till domkyrkomusiken eller
Fjellstedtska skolan, läser detta, så vet ni nu var ni kan låna den.
Så nämnde jag för en annan gammal fjellstedtare, som jag
mötte häromdagen, att jag läst om Dick Burvall. Denne kunde då berätta om
tillfällen då han sjungit ihop med både honom och ovan nämnde Milke Falck. Så
visst lever minnet av Dick Burvall vidare.
No comments:
Post a Comment