Agent X9 och psalmboken

Ledare i en serietidning.
Lite otippat, kanske.

Det har hänt att jag skrivit om Agent X9 på min blogg. När jag fyllde år förra veckan fick jag nummer 11/2018 av tidningen. Jag har läst Modesty Blaise men har Agent Corrigan kvar. I en stund av sysslolöshet (händer inte ofta) fastnade min blick på ledaren. Ja, det finns ledare även i serietidningar.

Den handlar om några serietecknare som har dött. Men innan de beskrivs kommer en allmän fundering kring döden:

Och det är väl som det ska vara; tiden har sin gilla gång; tidevarv komma, tidevarv försvinna och allt det där.

Visst är det intressant att en strof ur Sv Ps 297:2 förekommer i ledaren till en serietidning.

Tidevarv komma,
tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas
tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Jag undrar om hela denna vers ingår i orden ”och allt det där”.

Det förekommer visserligen en del död i tidningen, så det kan passa med en fundering om döden och tidens gång. Om Modesty Blaise ska dock sägas att hon (och Willie Garvin) ofta försöker undvika att döda. Om det nu kan vara någon tröst.

Bibelsamtalshelg i Härnösand

Hustrun och jag hade blivit ombedda av stiftspedagogen, Maria ’Mia’ Wålsten, att komma till Vårsta denna helg och leda en bibelsamtalshelg. Det tackade vi gärna ja till. Mia var med vi en tiodagars vänstiftskonferens i södra Afrika under de år vi bodde i Pietermaritzburg. Då leddes bibelsamtalen – eller de kontextuella bibelstudierna – av en sydafrikansk präst, som heter Solomuzi Mabuza. Vi har lärt oss mycket av den tradition, som Solomuzi står i men också plockat upp tankar och förhållningssätt från både Costa Rica och Brasilien.

Vi kunde dessvärre inte vara med på fredagskvällen. Men Mia ledde då gruppen i en rolig övning som vi fick se resultatet av. De femton deltagarna fick göra animerade filmer på temat:

Från mörker till ljus

Dessa korta filmer visades under aftonbönen och var mycket gripande i sin enkelhet. Då hade vi anlänt och kunde på så sätt snabbt komma in i gruppen.

De två Emmausvandrarna i mitten får sällskap av Jesus till vänster i bilden.

Med början lördag morgon vandrade vi sedan genom en rad bibelberättelser. Ömsom ledde hustrun samtalet, ömsom gjorde jag det. Vi tog vår utgångspunkt i berättelsen om Emmausvandrarna och frågan till deltagarna på Värsta, som delats in i par, blev:

Om Jesus slog följe med er och frågade, vad ni går och samtalar om, vad skulle ni då svara?

I sammanhanget måste jag nämna en tavla som hängde på väggen i kapellet på Vårsta. Den är tillverkad av Anna Lisa Odelqvist-Kruse, känd textilkonstnär, som var konstnärlig ledare för Libraria från 1954-1980. Det framgår inte vad tavlan föreställer men för mig blev berättelsen om Emmausvandrarna en möjlig tolkning. 

Tillbaka till frågan om vad deltagarna i bibelsamtalshelgen skulle svarat Jesus. Vi fick en lång lista på viktiga frågor. Jag tror vi alla kunde känna igen oss i många av de olika ämnena. Utifrån denna lista valde vi sedan några bibelberättelser, som vi uppfattade skulle kunna fånga in åtminstone några av frågeställningarna.

Vi började i berättelsen om Rut, Orpa och Noomi. Det blev goda samtal om vilka som idag motsvarar dessa personer. Vi läste också om kvinnan vid Sykars brunn, hur Jesus predikade i Nasarets synagoga och om stormen, som Paulus med flera utsattes för utanför Malta. I alla dessa berättelser kunde vi stiga in och ta med oss våra egna livserfarenheter och den kontext vi lever i.

I morse arbetade vi med söndagens psaltarpsalm, den 139:e, som bland annat handlar om att Gud omsluter oss. Därefter deltog vi i högmässan i en välfylld domkyrka i Härnösand och avslutade sedan med lunch.

Det var med andra ord en väl använd helg. Något som dröjer sig kvar i mitt minne är de starka brev, som deltagarna hade skrivit, när vi läste om Paulus och stormen utanför Malta. Då hade vi bett dem leva sig in i situationen ombord på båten men också fundera över vilka båtar de finns i just nu och hur vår tids stormar ser ut. Det blev både underhållande och djupt berörande. Det är ju också mycket bibliskt att skriva brev.

För att förstå mer av Jesu predikan i Nasarets synagoga gjorde de olika grupperna dramatiseringar.

Som ett åskådliggörande av berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn, skapades målningar och skulpturer. Dessa fick jag lov att fotografera och med glädje publicerar jag dem nedan. I tacksamhet över en givande helg.

Kvinnan och Jesus vid brunnen.

Jesus i ett stort hjärta. Kvinnan i rött och allt folket i staden till höger.
(På berget finns fem punkter. De fem män kvinnan haft. Kanske fem gudar
som Samarierna tillbad, enligt 2 Kungaboken.)

En friare tolkning, där Jesus är det stora hjärtat, kvinnan det mindre
och där folket i staden är gruppen av hjärtan till vänster.

Jesus sitter helt utmattad vid brunnen, när kvinnan kommer
ut från staden med sin kruka. Solen står högt på himlen.

Last day at Bossey

This short visit to Geneva is coming to an end. Tomorrow we go back to Sweden. Lund and Uppsala. We are still expecting the students to fill out the evaluation forms but my impression from what they say is that the journey, so far, was good.

This morning we started with morning devotion. I asked the person in charge if I could say a prayer for our new Principal, Kenneth Nordgren, who started his new position today. I was invited to do that. Good to know that Kenneth was a graduate student at Bossey in the beginning of the 1990s.

Odair with a precious copy of the report
from Uppsala 1968. He said there are
only two copies at the WCC office.

Today we have met three lecturers. Risto Jukko from Church of Finland is the Director of the Commission on World Mission and Evangelism. He took us through the history of Mission and Ecumenism from 1910 in Edingburgh.

Odair Pedroso Mateus is the Director of the Commission on Faith and Order. I introduced him by conveying greetings from our outgoing Pricipal, Anne-Louise Eriksson, who happens to be a member of the Faith and Order Commission.

Odair used the General Assembly in Uppsala 1968 as his starting point. I was surprised to hear him talk rather much about issues of justice. I always thought that Faith and Order dealt more with doctrinal matters and ecclesiological themes. Which he also did. But with reference to José Míguez Bonino, who was a member of the commission, he managed to link the passion for justice to the quest for unity.

Elaine Neuenfeldt.

Elaine Neuenfeldt just ended her term as Director of the Women in Church and Society programme at the Lutheran World Federation. She was – as always – an inspiration. Her initial question was about Luke 15. Had we seen any paintings from the narratives about the lost sheep and the prodigal son? The answer was of course yes. How about the third story in the same chapter? Have we seen any paintings of the woman who found the lost coin? Negative!

From there she spoke about four different ways of addressing gender justice issues in the church. Consolidating, tactical, questing and counter-cultural. I realize I need to think more about this. The frame work was borrowed from Linda Woodhead. Very interesting.

Elaine was extremely sad about the election of the new President of Brazil. This means a huge setback when it comes to justice and inclusivity. And of course we also sense this negative trend in our own political life. But in Brazil I understand it is really bad. One example is that so many LGBTI persons are being killed and this will probably become even worse. 

We will go home with many thoughts. For me personally it also meant a lot to reconnect with some ecumenical friends as well as visiting Bossey and the Ecumenical Centre for the first time. Inspiration in a deep sense of the world. Reaffirmation that we – in Church of Sweden – need the worldwide church in our situation as much as others need us.

Saint Christofer. In memoriam of
Martin Luther King Jr 1968.

Dag två i Genève

Vilken förmån att få åka med en grupp studenter och två kollegor till det ekumeniska centret i Genève. Det blev en något tidigare morgon, för att vi skulle hinna i tid till morgonbönen. Det blev ändå så att vi kom aningen sent. Pehr-Albin – som arbetar på ekumenikenheten och har planerat innehållet i vår resa – hade dock telefonkontakt med Marianne Ejdersten, kommunikationsdirektör vid Kyrkornas Världsråd. Det innebar att de väntade på oss med morgonbönen. Så fint!

Kapellet i ekumeniska centret.

Vi blev alla tagna av det underbara kapellet i det ekumeniska centret. Som Marianne uttryckte det: ett hem för den världsvida kyrkan. Det stora kapellets tak ska likna ett tält. Tanken är att vi är ett folk på vandring. Det var ett tema som stämde väl med det ramverk som Kyrkornas Världsråd arbetar med sedan generalförsamlingen i Busan 2013:

A pilgrimage of Justice and Peace

Vi fick lyssna till två presentationer som verkligen knöt an till det. Dels var det Nicqi Ashwood från Jamaica, som är ansvarig för ett program som heter: ’A Just Community for Women and Men’. Hon talade med inlevelse och engagemang - bland annt påminde hon oss om Deboras styrka i Domarboken 4-5. Jag läste igenom berättelsen igen och inser att tälttemat går igen. Det står i Domarboken 5:24 att hon är

Välsignad bland tältens kvinnor

Dels var det Kim Jin Yang, som är ansvarig för något som kallas ’Pilgrim Team Visits’. I båda fallen handlar det om att Kyrkornas Världsråd vill arbeta för rättvisa bland människor och vara ett stöd i olika processer och situationer.

Dessförinnan hade Marianne visat oss runt i huset och berättat om Kyrkornas Världsråds arbete. Det började i kapellet. Några av de inventarier vi såg grep oss djupt. Dels ett kors från, som jag uppfattade var gjort av bombsplitter från katedralerna i Dresden och Coventry. Dessa församlingar i England och Tyskland har vandrat försoningens väg tillsammans och ett av de kors som gjorts finns alltså i Genève. Ett annat exempel var orgeln. Den finansierades av kristna i forna Östtyskland under kalla kriget. De var så tacksamma för allt stöd de fått, så de samlade in pengar till en orgel, som byggdes inne i Östtyskland. Sedan forslades en pipa i taget till Genève och orgel byggdes upp igen.

Korset i mitten är gjort av bombsplitter.

Orgeln, som skänktes av kristna i Östtyskland.

Det är en stark upplevelse att vara i detta centrum. En plats jag gärna vill återvända till. För det vackra och gripande kapellet men också för människorna.

Marianne Ejdersten visar det kors, som fanns med vid reformations-
högtiden  i Lund, där lutheraner och romerska katoliker möttes 2016.

Visiting Geneva

For the first time I visit the Ecumenical Institute at Château de Bossey, outside Geneva. We are here from the Church of Sweden Institute for Pastoral Education. 17 students – soon to be ordained into ministry – two teachers and one of the ecumenical officers at the Church of Sweden head office, Uppsala.

We arrived late yesterday evening. This morning we started with morning prayer, led by students at Bossey. After that the Dean of the Institute, Fr. Lawrence Iwuamadia, a Roman Catholic priest from Nigeria, led us in a Bible Study. So interesting to read the Bible with people from all over the globe and from so many denominations.

We also listened to Dr Amélé Ekué, originally from Togo. She spoke about Ecumenical Theological Education. I understood that our visit here is a small part of that. I truly believe that we need more exchange with other parts of the world wide church. After lunch Rev. Dr Simone Sinn, originally from Germany, spoke about Thewology in a Religiously Plural World. Also very interesting. 

At the home of Rev Dr Olav Fykse Tveit

After some free time we were invited to the home of the General Secretary of the World Council of Churches (WCC), Rev Dr Olav Fykse Tveit, originally from Norway. Such a hospitality. We had something to drink and some snacks. Before we left he spoke to us about the beauty of being an ordained pastor. How important that has been to him as the General Secretary of the WCC. It has meant that he has been accepted in different contexts.

The Ecumenical Officer, Rev Pehr-Albin Edén, signs the
guestbook at the home of the General Secretary.

After supper the students at Bossey had invited us to a social evening. We sang and played together. We either sang or heard songs from at least 10 languages. I thought many students from Sweden would have been tired but the evening rather gave us energy.

We look forward to a full day in Geneva tomorrow. We will visit the Ecumenical Centre and learn more about the WCC and the Lutheran World Federation (LWF).

Firande av och med teatralisk hustru

Anledningen till att vi är i Kalmar denna helg är ett jubileum. Lokalteatern i Kalmar fyller 40 år. Hustrun var med i teatergruppens begynnelse. Det framgick med önskvärd tydlighet i den utställning, som Kalmar Länsmuseum gjort med anledning av tilldragelsen.

Hustrun tittar tillsammans med Johan Sandholm
på utställningen.

Även i jubileumsboken:

Lokalteatern i Kalmar. 40 år av musik och teater

finns hustrun med på flera bilder och är flitigt omnämnd i texten. Att det började som radioteater visste jag men hade inte hört talas om det första omnämnandet, nämligen i radioteatern

Rätt ut i sundet

De som grundade lokalteatern var Johan Sandholm (som också skrivit boken), Magnus Jarlbo och Johan Hammerth. (De två Johan fanns med vid vårt bröllop 1984 och musicerade). I teatern ’Rätt ut i sundet’ medverkade utöver dessa tre även hustrun, Helene Alm och Gun Karlsson.

Vad jag däremot hört talas om är en föreställning med namnet:

Torgspel förbjudes

I utställningen går det att läsa att det är ett spel om

… gycklare på 1400-talet på en borg i närheten av Kalmar. Gycklarna ska underhålla en vrång fogde som förgriper sig på sin befolkning. Till slut hittar gycklarna ett sätt att avslöja fogdens övergrepp …

En ung gycklare.

Jag förstår det som att hustrun var med och bearbetade manus till denna föreställning liksom till

Egalias döttrar

Den handlar ju om en värld där könsrollerna är ombytta. Vi fick se ett litet utdrag ur den i första akten av den teaterföreställning som vi bevistade under kvällen. Fortfarande mycket aktuell.

Muck Tegréus har utanpå sin klänning tvingats ta på sig
sin PH, sedan Johan Sandholm påpekat det opassliga
 i att han inte hade någon sådan.

Ytterligare en föreställning, där hustrun är med, är

De små under jorden

En sommarteater med miljötema. Naturens vättar, älvor och troll slår tillbaka mot människorna. Även den högaktuell.

Under de fyrtio åren har det satts upp en mängd olika föreställning. De första mycket politiska. En period med mer klassiska föreställningar. Under senare år alla frossorna, där gruppen gottat sig i olika tidsperioder och eror. Ur alla dessa fick vi smakprov under kvällen.

Föreställning började vid femtiden. Då var vi i museilokalen. Sinnrikt delades vi in i fyra grupper och fick då se och lyssna på varsin miniföreställning samtidigt. Sedan roterade vi ett kvarts varv och fick se nästa del. På så sätt fick vi se fyra olika utsnitt ur lokalteaterns historia.

I pausen bjöds vi till buffé. Hustrun var omgiven av äldsta dottern, systern, föräldrarna och sin make.

Det smakade gott med mat emellan akterna.

Akt två innebar att de fyra nu aktiva skådespelarna samt de fem musikerna presenterades var och en utav en konferencier. Detta varvades såklart med sånger ur de olika föreställningarna.

Fortfarande är ärendet solidaritet, rättvisa och protest. En nyskriven sång tog upp MeToo och en annan handlade om den utbredda rasismen. Även företeelsen ’fake news’ analyserades.

En härlig kväll och fantastiska fyra decennier. Jag har sett tre eller fyra föreställningar - både på åttiotalet och senare. Dessutom har jag förstås hört berättelser om de första åren. Vi som var med hustrun denna oförglömliga kväll kände onekligen en viss beundran inför hennes del i detta. Att hon sedan skickade hem oss för att åka med på efterfesten var helt logiskt.

Magnus Jarlbo, hustrun, Monica Jonsson och Helene Alm har känt
varandra i över fyrtio år. Alla var med i Lokalteatern.

Under åren har runt hundra personer varit med i Lokalteatern.
Alla fanns på foto och hustrun avbildades med just detta.

Gårdagen är förbi

Från svärföräldrarnas lägenhet i Norra Kalmar går det att
skymta Kalmarsund. Inte minst när träden avlövas.

Som jag skrev i gårdagens bloggpost hade jag en spännande reseupplevelse. Allt gick bra. Det jag inte skrev var orsaken till förseningen på tåget mellan Stockholm och Alvesta. Obehörig person på spåret i Flemmingsberg. Polisen begärde att all tågtrafik stoppades. Därav förseningen. Hoppas verkligen att ingen kom till skada. Eftersom vi fick börja köra så snart, tror jag allt gick bra.

När jag alltså talade med tågpersonalen fick jag klartecken att åka med. Men dessutom informerade de om ett byte av personal längs vägen. Jag skulle behöva tala med den nya personalen, för att få veta hur det skulle bli med den sista delen av resan. Den mellan Alvesta och Kalmar. Detta glömde jag!

Tio minuter innan vi skulle stanna i Alvesta ropade de ut i högtalarna att fyra personer skulle få taxi till Kalmar. Hjälp! Jag visste att det fanns fyra till. Såklart säger de inte fem, eftersom de inte vet att jag också är med. Jag var ju bokad för tåget just före.

Lätt skärrad plockade jag ihop mina saker och gick till vagn fem, där konduktörens kupé fanns. Även denna person var mycket vänlig och ringde upp samordnaren och beställde en femte plats. Underbart!

Väl i Alvesta gick jag till den plats där taxibilarna väntar. Det visade sig att vi bara var fyra som skulle till Kalmar. Alltså rymdes vi i en bil. Efter en liten stund anlände två taxibilar. En skulle nämligen gå till Värnamo, eftersom personer skulle även dit.

De två chaufförerna hade båda utländsk härkomst, av accenten att döma. En liten reflektion baserad enbart på denna upplevelse är att Sverige verkar ha de utlandsfödda att tacka för ett och annat. Vi som fick åka till Kalmar tror jag kände så.

När Mubarak, som chauffören hette, satte på populärmusik från Etiopien spreds en skön stämning i bilen. Mubarak erbjöd sig dessutom att skjutsa var och en till just den adress vi skulle till och inte dumpa oss alla på stationen klockan 00.30 - vilken service. Jag lämnades sist. Den som klev av just före hade fått veta att jag är präst och sa som sista replik:
Gud vare med er.
Det var en fin avslutning på en spännande resa.

Lång dags färd mot natt …

Redan igår färdades hustrun, två av döttrarna och barnbarnet i bil till Kalmar. Skälen är flera. Det är alltid trivsamt att hälsa på svärfadren och svärmodren. Inte minst uppskattar svärfadren att få besök i samband med fars dag.

Själv hade jag arbetsuppgifter som gjorde att jag behövde vara i Uppsala under dagen och hade siktat in mig på ett tåg 16.12 från Uppsala. Till Kalmar skulle jag anlända 22.03 och bli hämtad av hustrun på centralstationen.

Vid tvåtiden fick jag ett SMS med texten:

Ditt tåg är inställt på grund av signalfel.

Samt en massa information om hur jag kunde boka om eller avboka min biljett och få pengarna tillbaka. Jag valde att gå direkt till stationen. Vi var i stort sett klara med arbetsuppgifterna.

Väl på stationen insåg jag att det inte gick att få svar på frågor om hur länge signalfelet skulle vara. Insikten att det var svårt att åka tåg till Stockholm fick mig att fundera på ett annat färdmedel. Så jag bestämde mig för att free-styla. Jag gick iväg till Arlandabussen och tog den. Nr 801. Betalfunktionen fungerade inte, så jag fick åka gratis.

När jag kom till Arlanda bytte jag till nästa buss mot Stockholm. Då fick jag nästa SMS. Det var även signalfel mellan Stockholm och Södertälje. Det kanske skulle innebära att jag skulle hinna med tåget från Stockholm.

Det gjorde jag inte. Trafiken i Stockholm var mycket långsam. Flygbussen skulle ta 45 minuter men tog en bra bit över en timme. När jag kom till Centralen hade mitt tåg gått, trots att det var försenat.

Det finns gott om plats på tåget.

Alltså hoppade jag på nästa tåg söderut. En mycket trevlig konduktör tog emot mig med öppna armar och förklarade att vi självklart hjälps åt när det blir förseningar.

Just nu är vi 47 minuter försenade. Frågan är hur jag ska komma till Kalmar. Konduktören förklarade att fler ska till Kalmar. Det blir buss, taxi eller hotell. Ja, värre kunde livet vara. Jag sitter bra – trots att jag inte har någon platsbiljett. Jag har ätit i bistron. Jag har uppkoppling så att jag kan blogga.

Tids nog kommer jag till Kalmar. Antingen sent i natt eller imorgon förmiddag.

På bussen från Arlanda till Stockholm satt jag bredvid en man som gått i gymnasiet med min storasyster och som det visade sig att jag hade mycket gemensamt med. Om inte detta hade inträffat, hade vi inte mötts. Så kan det också vara.