Sunday, 9 April 2017

Palmsöndag i staden


En s k 'gatpratare' visar vägen till gudstjänsten.

Ett litet ljus tändes fram korset under postludiet, för att
tänka på vägen framåt i en svår tid.
Idag, på Palmsödagen, predikade jag i Flogstaskolans matsal, där Sankt Olofs Vänner firar mässa en gång i månaden.

Fredagens attentat i Stockholm fanns på ett tydligt sätt med i dagens gudstjänst.

Nyss hemkommen läser jag om en explosion i en koptisk kyrka i Egypten. 21 personer tros ha mist livet. Jag läser det på Al Jazeera.

Min predikan handlar om uttåg och intåg. Om att lämna staden eller stanna kvar i den. I all ödmjukhet publicerar jag den här. (Sist också psalm 840, som jag valde några dagar före attentatet i fredags).

-------------------------------

Stora förväntningar. Jesus är på ingång. Till vår stad. När jag gav mig av på morgonen var jag nyfiken. Jag ville se hur människorna skulle ta emot honom. Det blev inte som jag tänkt mig.

Några flyttade stolar och bord. Någon kom med blommor. Det hängdes upp tygskynken på väggarna. På bordet ställdes det fram blommor och ljus. Till och med ett elpiano släpades fram.

Avståndet mellan den där första palmsöndagsmorgonen i Betfage, utanför Jerusalem, och vår morgon här i Flogstaskolans matsal, är väl egentligen inte så oerhört stort.
- Jesus är på ingång
- Det handlar om en stadsmiljö
- Människor vill ta emot honom
Vad har Jesus i staden att göra? Vad betyder detta intåg?

Något helt annorlunda än det vi på olika sätt upplevde i fredags klockan 3. Oavsett om vi var i centrala Stockholm, hade nära och kära som var där, eller om vi såg det i vår mobil, på TV eller hörde om det i radio.

När en lastbil i full fart kör in i ett varuhus och på vägen mejar ner människor är det något fullständigt, totalt annorlunda. En person, förmodligen fylld av hat, kapade ett lastfordon och syftet var ond bråd död.

Jesus lånar dåtidens lastfordon. Kommer stilla och ödmjukt ridande. Fyllda av kärlek.

Det finns en risk att fredagens blodiga attack får oss undvika staden. I fredags var det klokt. Människor uppmanades lämna centrala Stockholm och gjorde så.

Ibland är det klokt. Vi hörde nyss i en av dagens texter:
Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.
För Mose och Israels folk var det dags att ge sig av. Förtrycket var för stort.

Men i de flesta sammanhang är det vår kallelse att stanna kvar. Jesus visar det med önskvärd tydlighet. Han gick in i Jerusalem, såg sig omkring, lämnade staden men kom snart tillbaka.

Alltså: vi är kyrkan i staden. Just nu i Flogsta-Ekeby. Jag läser ur den lilla broschyren, som är skriven om föreningen:
Syftet har varit – och är – att Svenska kyrkan alltjämt ska finnas representerad i vårt område.
Det står vidare:
Att vara kyrka utan att ha en fysisk kyrkobyggnad att hänvisa till är en utmaning.
Det känns Jesuslikt på något sätt.

I tisdags visade TV4 ett omdiskuterat avsnitt av Kalla fakta. Det handlade om situationen i Hjulsta, på Järvafältet i norra Stockholm. På olika sätt beskrevs hur reaktionära krafter tar över det offentliga rummet. Det handlar framför allt om hur strikta könsroller upprätthålls. Flickor och kvinnor förväntas bete sig och klä sig på ett visst sätt.

Det är svårt att tala om detta. Inte minst nu. Många vill använda det som sker, som ett sätt att fördjupa konflikten mellan människor i världen.

Den vägen har många namn. Den kallas apartheid, etisk rensning eller rasism och leder åt helt fel håll. Att dela upp människor efter hudfärg, religion, genus eller något annat bygger inga trygga samhällen.

För mig blir palmsöndagens drama en uppmaning att med Jesus gå in i staden. Inte kravlöst. Jesus gick tillbaka till templet och rensade upp det från sådant som inte hörde hemma där.

Vår kallelse är att med Jesus vara med och bygga en stad där varje människa, oavsett bakgrund, har samma rättigheter och skyldigheter.

Innan Jesus och lärjungarna kom till Betfage och Betania, berättar Markus att de precis har varit i Jeriko. Jesus hade gett Bartimaios synen tillbaka. Bartimaios som dittills förtjänat sitt levebröd på att tigga följde sedan med Jesus.

Vilken härlig förebild. Jesus ser människan Bartimaios, som lämnar sin plats och följer med Jesus.

Om vi ska kunna leva i denna tid krävs att vi övar oss i maktanalys. Vem i staden är marginaliserad? Vem är priviligierad?

Jesus gav sig på tempelaristokratin. De var den tidens mäktiga. Vi behöver fråga oss vilka som har makten idag.

Samtidigt behöver vi se att den som lever i marginalen inte saknar röst. Rösten kanske inte hörs. Den kanske är tystad. Men den finns.

Kristina Helgesson Kjellin på Svenska kyrkans forskningsenhet har publicerat en studie som heter: ”En bra plats att vara på”. Den handlar om Svenska kyrkans mångfaldsarbete. En kyrkoherde, som arbetar i en förort säger:
Vi är i friktionen … och det är en bra plats att vara på.
Så låt oss följa Jesus in i de sammanhang där vi befinner oss och efter bästa förmåga leva så som Jesus vill.

Vi kommer även fortsättningsvis att vara rädda ibland och vi kommer att misslyckas ibland. Då får vi vända oss till Jesus och bli upprättade. I sakramentet, som vi snart ska dela, får vi förnyad kraft. 

-------------------------------

Sjung om staden och dess mångfald, glädjens plats och sorgens rum.
Sjung om namnlöshetens massa, ingen nämnd och ingen glömd.
Bakom ändlösa fasader formas livet tusenfalt.
Stadens mönster präglar själen i en ständigt ny gestalt. 
Mitt i stadens mänskomassa, mitt i oro stress och hets,
mitt bland dem som vandrat vilse och bland dem som övergetts
är Gud nära, vid vår sida, Kristus mitt ibland oss står.
Mitt i stadens puls och tempo evighetens pulsslag slår. 
Du är inte långt ifrån oss, du är här i stadens famn.
Vår identitet i Dig, Gud är ej nummer, utan namn.
Gud har visar genom Kristus, människan är Guds ikon!
Varje människa i staden är Guds likhets rikedom.

No comments:

Post a Comment