Ett gammalt aktstycke

Postgirots logotype på grön botten.
Iväg till postkontoret och hämta
tre hundralappar. Nostalgi.

Några teman i mina bloggposter genom åren är kommunikation och försoning. Relativt ofta har jag skrivit om hur vi umgås i sociala medier. I de snabba klickningarnas tidevarv hinner vi ofta, som bekant, trycka på 'enter' innan vi räknat till tio. Allt var inte bättre förr men mycket var annorlunda. Därför de rader som kommer i denna bloggpost.

När jag letade efter något annat hittade jag en debattartikel jag fick publicerad i Kyrkans tidning nr 15, 1986. (Det utbetalades även ett honorar. Jag minns att det kom som en fullständig överraskning. 300 riksdaler. Mycket på den tiden.)

Eva Brunne och Anna-Karin Hammar hade skickat en spontanremiss på slutbetänkandet av 1969 års psalmkommitté SOU 1985:16,17, 18 och 19. Deras text hade jag inte sett i sin helhet men väl fått den återgiven, förmodligen i just Kyrkans tidning. En liten del av deras skrivelse handlar om sista raden i tredje versen på nuvarande psalm 480. Så här skrev de:

Maria-psalmerna är en god ansats men traditionella bilder kan bli förtryckande på ett olyckligt sätt. Vi tänker på nr 486 "Var hälsad, Herrens Moder" där Bo Setterlind har lyckats väl med allt utom ett ord i tredje versen. "Din lydnad är vår förebild" är en mening som vi vet att många kvinnor stegrar sig inför. Lydnaden har tvingats på kvinnor i tvåtusen år och verkar i allt annat än befriande riktning. Vi tror att en formulering som: "Din trohet är vår förebild", känns mycket mer uppbyggelig och är dessutom mer biblisk.

Min debattartikel kommer nedan. Samt svaret från Eva Brunne och Anna Karin Hammar. Får jag säga det själv håller vår kommunikation en god ton. Den är saklig.

Idag skulle jag inte skrivit samma sak. Hade Bo Setterlind och psalmbokskommittén valt ”trohet” istället för ”lydnad” hade jag också sett det som en förbättring. Poängen i denna bloggpost är dock tonen i vår diskussion. Därför vill jag också lägga till det svar jag någon dag senare fick från Eva Brunne per post.

Såhär 31 år senare minns jag att jag blev glad för brevet och kopian på deras spontanremiss, som jag fortfarande bevarar i en pärm.

Ett långsammare samtalsklimat. På papper. Via snigelpost. Inte alltid bättre. Det förekom hårda ord även 1986. Men rum för eftertanke gavs på ett annat sätt.