Språkfilosofi

Rowan Williams förbereder sig. Men vad funderar
Antonius över i bakgrunden?

Det blev trångt i Museum Gustavianum Auditorium Minus, när den förre anglikanske ärkebiskopen, Rowan Williams, höll sin hedersdoktorföreläsning med rubriken: Christology and Philosophy: 

Kierkegaard, Wittgenstein and Chalcedon

Exempelvis såg jag att Svenska kyrkans förre ärkebiskop, Anders Wejryd, som också är just hedersdoktor, fast på Sveriges Lantbruksuniversitet, fick sitta på golvet längst bak i salen.

Det var framförallt en språkfilosofisk föreläsning. Föreläsaren återkom ofta till ordet grammatik. Men det handlade på intet sätt om det vi vanligtvis förknippar med grammatik. Snarare grammatik i en slags filosofisk bemärkelse.

Utgångpunkten var Ludwig Wittgenstein (1889-1951) och dennes tänkande kring etik, estetik och även religion. På samma sätt som ett etiskt ställningstagande inte kan vara sant eller falskt, kan inte heller vårt tal om Gud vara sant eller falskt i vetenskaplig mening. Detsamma gäller när vi beskriver det estetiska. Mycket handlar det om, menade Williams, hur vi utrycker oss. Så drog han en vits. Jag hade hört den förut och den var rolig redan då!

      En samling fångar berättar roliga historier för varandra. De gör det så ofta, så de har gett historierna nummer.
-         39, säger en fånge och alla andra vrider sig av skratt.
-         24, säger en annan och ingen skrattar.
-         Varför skrattade ni inte, frågar fången.
-         Det beror på ditt sätt att berätta historien, svarar de andra.

Från den tidiga Wittgenstein, som menade att talet om etik, förundran och tro är nonsens (men helt rimligt att uppehålla sig kring, eftersom det är sådant vi människor talar om), rörde sig föreläsningen mot den senare Wittgenstein, som – tror jag – hade ett mer öppet sinne gentemot talet om Gud. Vad jag förstår var inte Wittgenstein själv en troende person men ansåg att talet om Gud ändå har positiva effekter. Eller något sådant.

Rowan Williams återkom till parallellen mellan Gud och företeelsen ’färg’. Går det att tänka sig en värld utan färg? Troligen inte. Lika avgörande är det att antingen tänka sig Gud eller inte Gud i relation till tillvaron. Däremot går det att tänka sig de olympiska gudarna som inslag i tillvaron. Om t ex Poseidon finns, påverkar det bara oss, när vi åker båt. Annars behöver vi inte bry oss.

Föreläsningen tog sedan sikte på Kierkegaard, som tydligen inspirerat Wittgenstein. När jag nu tittar i mina anteckningar inser jag att jag inte riktigt greppade denna del. Var det Wittgenstein eller Kierkegaard som menade att världen inte är mirakulös, utan  tvärtom ordinär? Eftersom vi inte har någon jämförelsepunkt till världen blir det betydelselöst att säga att den är mirakulös. Eller var det Williams eget bidrag.

Nåväl, detta ledde över till diskussionen – som blev mycket kortfattad – kring konciliet i Kalcedon 451 (C.E.) där Williams konstaterade att det som är gudomligt med Jesus Kristus är inte att Jesus Kristus gjorde under. Undren var del av Jesu Kristi ’inkognito’. Ett alltför stort fokus på att Jesus är Gud, minskar snarare Guds gudmlighet. Kristi gudomlighet bevisas främst genom handling. Framför allt genom kärleken.

Med stor sannolikhet har jag missat vissa delar av föreläsningen. T ex hänvisades även till Bonhoeffer. Möjligen störde det mig lite att den var centrerad så mycket kring några västerländska män. Och rörde sig på en mycket filosofisk nivå, fjärran från våra levda liv. Men visst, ibland ska det väl också finnas tid för det filosofiska samtalet.

Jag funderade över hur ämnet hade avhandlats i Sydafrika? Svårt att säga. Säkert hade någon form av maktperspektiv anlagts. Förmodligen hade även presentationen av föreläsaren varit lite längre.

Protokollet ser olika ut i Sydafrika och Sverige men jag noterade att fyra personer reste sig och lämnade plats på första raden, när Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackélen kom in med sin make och sin adjunkt, som jag tror hade en dotter med sig. Säkert skulle något liknande skett i Sydafrika.

Däremot har jag svårt att se en sydafrikansk ärkebiskop emeritus sittande på golvet. För mig blev Anders Wejryd ett exempel på Kristi efterföljelse och hur den påverkan Kristus har på oss, kan se ut. Att Kristi gudomlighet bevisas genom handling. Framför allt genom kärleken.