Kallade och sända till Luleå stift

Ofta återvänder jag till Magnus Malms bok (Verbum 1998):

Vägvisare

I den skiljer författaren mellan kallelse och sändning. Som kristen är jag kallad till barnaskap hos Gud. I dopet tas jag emot. Dopet är ett erbjudande till alla människor på denna jord. Dopet erbjuder en öppen famn hos Gud. Oavsett hur jag lyckas med mitt liv.

Som döpt kan jag också sändas ut i ett visst uppdrag. Där är det viktigt att jag uppfyller de förväntningar som finns. Jag kan till och med bli av med mitt uppdrag eller själv välja att avsäga mig det. Men även om jag inte kan, vill eller lyckas fullgöra mitt uppdrag, så gäller dopets nåd. Inget kan skilja mig från Guds kärlek.

I helgen fick jag vara med och sända ut sex medarbetare i kyrkan i särskilda uppgifter. Det var Präst- och diakonvigning i Luleå Domkyrka. Det som var så spännande var att det i vissa avseenden var en brokig skara, som sändes ut.

Helen Johansson, som gått vid
Svenska kyrkans utbildningsinstitut.

Maj-Lis Aasa vigdes till diakon. Tre vigdes till präster. Av dessa hade Helen Johansson gått slutåret vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut (där jag undervisar). Jonas Nording och Samuel Folkesten hade fått sin prästutbildning vid Johannelunds teologiska högskola.

Utöver dessa, som vigdes till tjänst, tog Luleå Stift emot två personer som redan innan var prästvigda. Dels en EFS-präst, Mats Holmqvist, som alltså varit präst i Svenska kyrkan men inte varit behörig att söka och inneha ordinarie prästtjänst utan endast kunnat anställas i EFS-föreningar. En sådan präst har oftare en kortare, 3-årig utbildning. Men är lika mycket präst. Den enda som skiljer är behörigheten att bli anställd som präst i Svenska kyrkans församlingar. Dels var det Dean Apel, som redan var prästvigd i den amerikanska lutherska kyrkan (ELCA). Denne fick också på lördagkvällen avlägga särskilda löften inför biskopen.

De sex som ska sändas ut flankerar biskop Hans Stiglund.

Många bollar i luften för biskopen, stiftsadjunkten, stiftsdiakonen och stiftsjuristen med flera. Allt förlöpte dock mycket smidigt och gudstjänsterna var fyllda av stor glädje och trosvisshet.

På lördagkvällen fick jag predika i domkyrkan och det var fint att få det uppdraget.

Något jag särskilt uppskattade var den varma atmosfären vid den middag som hölls för dem som skulle vigas och tas emot, i stiftets representationsvåning. En välsmakande men samtidigt enkel buffé, lättöl eller vatten och en smaskig efterrätt. Jag trodde att menyn låg utlagd vid varje tallrik, men det visade sig vara ett sångblad med psalmer, som vi sjöng under måltiden. Underbart!

Det gick inte att ta miste på den glädje som de församlade kände över de sex personer som ställt sig villiga att gå in i tjänst på detta sätt.