4 + 5 = 8

Precis hemkommen från en konsert i Uppsala Missionskyrka inser jag att matematik inte är en absolut vetenskap.

Vibafemba och Riltons Vänner framförde sånger i en konsert med överskriften

Allt och ingenting

Bara titeln omkullkastar ju all form av logik.

Vibafemba har funnits sedan mitten av 1980-talet och i stort sett alltid haft fem medlemmar. Sedan Erik Lindman, tenor, dog tidigare i år, är de bara fyra. Riltons vänner är fem till antalet. Fyra + fem borde alltså bli nio. Men ikväll fanns bara åtta på scenen. Sebastian Rilton sjunger nämligen i bägge grupperna.

Samtidigt kändes det som om det faktiskt var nio personer närvarande, eftersom tomrummet efter Erik Lindman var påtagligt och hans minne levde starkt genom hela konserten.

Själv har jag följt Vibafemba under lång tid och vissa av deras låtar lyssnar jag ofta på. Riltons Vänner, som bildades 1999, hade jag faktiskt inte hört talas om, förrän jag köpte biljetterna. En ny och trivsam bekantskap.

Vi förstod att denna konsert var Vibafembas första konsert efter Eriks död. Det framgick tydligt att processen, som ledde fram till konserten, var en sorgeprocess. Vi som lyssnade bjöds in att delta. På ett mycket öppet och generöst sätt. Till exempel berättade en av medlemmarna i Vibafemba att Erik hade tagit sitt liv på grund av psykisk ohälsa. Det visste jag inte förut.

A capella sång är en musikstil som jag tycker mycket om. Ikväll med två
av de bästa grupperna i Sverige.

Ändå var det inte en slagsida åt det tragiska. Konserten rymde mycket humor, glädje och nutidsanknytning. Det kändes till exempel stort att få vara med om ett uruppförande av en Ted Gärdestad-låt. Tydligen hade han spelat in en demo 1981 med titeln

I'd Rather Write a Symphony

Nu hade Kenneth Gärdestad gjort en svensk text. Den framfördes för första gången på denna konsert (i fredags i Stockholm och idag i Uppsala). Kopplingen mellan Ted Gärdestad och Erik Lindman var ju uppenbar. Men låten stod helt klart för sig själv.

Några gamla Vibafemba-klassiker framfördes och det var spännande att höra dem på nya sätt – ibland med kvinnoröster istället för tenoren. Exempelvis sjöngs ”Om du blundar”och ”Amors Pilar”. Extranummer var ”Älskar du mig än”, där samtliga tre kvinnor turades om att fylla ut tomrummet efter Erik.

Det som ändå gjorde starkast intryck var den sista låt som Erik Lindman var med och spelade in:

Ingenting

Den är skriven av Peter Sydén, som även var ljudtekniker på konserten. Den har jag lyssnat på, för den ligger ute på Vibafembas hemsida. Underbar låt.

Men ännu starkare var den låt som följde direkt efter. Den är också skriven av Peter Sydén. Jag kommer inte ihåg titeln men delar av texten var som hämtade ur Jobs bok. Texten är en bön till Gud med ord som fritt återgivet ber Gud lämna den bedjande ifred, eftersom Gud gjort den som ber alldeles kall inombords och bidragit till att hen spytt ut sitt hjärta.

Det grep mig mycket. Starka ord i en kyrka vars altartavla föreställer Jesus, som lider på korset.

Maria berättar om sin bild, som föreställer
Maria och Jesusbarnet, som leker med bil och boll.

Denna söndag före Domssöndagen, som bär temat

Vaksamhet och väntan

började vi med högmässa i Helga Trefaldighets kyrka, där vi vid kyrkkaffet hörde Maria Eklöw Bosaeus berätta om sina tavlor målade med inspiration från Syrien. Också dom mycket starka. Inte minst för att de är målade med en intention att de skulle spegla fred och avsaknad av hot. Och vi avslutade den i Uppsala Missionskyrka, med budskap som sträckte sig mellan en fullständig förtvivlan över det smärtfyllda livet, riktad mot Gud, till en slutsång som bekräftade det trotsiga hoppet med orden:

Kalla mig enkel om du vill
Men jag vill älska dig en gång till

Det håller ihop för mig. Allt och ingenting.