På plats i Sydafrika

Studenter srpinger åt alla håll. Foto: Nathalie Holmström

Idag var jag med om en obehaglig händelse. En fredlig samling på det universitet vi besöker blir helt plötsligt avbruten, när mängder av poliser tågar in och griper ett antal stundeter och även två lärare. Jag återkommer till detta längre ner i bloggposten.

För andra året i rad leder jag en resa med studerande vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Det handlar om verksamhetsförlagd utbildning (VFU) och det är sammanlagt sex studerande. Tre studerar i Uppsala och tre i Lund.

Vår resa har hittills varit obeskrivligt innehållsrik. Först blev vi försenade till Heathrow och missade planet till Sydafrika. Vi fick övernatta på ett hotell nära flygplatsen och tillbringade dagen i dess omgivning. På ett sätt blev det en god start. Bra teambuilding.

Första natten i det huset vi skulle bo i utgjorde nästa fas i det oväntade. Vi hade släckt lamporna och själv hade jag somnat. Då kom den person som tidigare bott i huset och ville komma in. (Hon hade nyckel, men jag hade köpt extra hänglås och satt på dörrarna, för säkerhets skull). Jag kände henne och förstod att det blivit ett missförstånd. Hon visste att vi skulle bo i huset med hade kommit för att dagen därpå flytta ut hela sitt bohag. Men vi trodde ju först att det var en inbrottstjuv.

Dagen efter deltog vi i en konferens som var mycket intressant. Temat var:

Religion, Governance and Humanitarianism in Africa

Den anordnades av CIHA Blog tillsammans med bland andra University of KwaZulu-Natal.

När vi kom hem var huset tömt på husgeråd, gardiner och de flesta möblerna. Kvar blev våra sängar och ett bord med sju stolar. Nu löste sig allt, för under dagen ordnades nya gardiner och nytt husgeråd fram.

Nästa dag tillbringade vi i Durban. När vi kom hem var elektriciteten i vårt hus avstängd. Det visade sig att elräkningen inte var betald på ett tag. Vi fick snabbt omgruppera och ta in på Bed&Breakfast. För min del fick nästa dag ägnas, delvis, åt att lösa den uppkomna krisen.

Helgen blev högintressant. Vi fick vara med på ett av universitetets fältbesök hos en så kallad Africa Initiated Church (AIC). Inte vilken som helst utan den som populärt kallas Shembe men egentligen heter Nazareth Baptist Church. Efter att vi tagit av oss skorna, visat vördnad inför templet, gick vi in och satte oss på mattor och observerade en mycket traditionell, afrikansk gudstjänst i ett samfund som inte låter sig beskrivas på några få rader.

På eftermiddagen följde några av oss med till en pingstkyrka, där en av lärarna skulle hålla föredrag. Det visade sig vara en del av konferens, som handlade om kvinnor och äktenskap. Församlingen kändes mycket traditionell och värdekonservativ. Som om inte det räckte förekom också ett mycket dramatiskt inslag, då mirakel utfördes. Även detta låter sig inte enkelt beskrivas men vi blev på olika sätt berörda av det som skedde. När min kollega, Lilian Siwila, höll sitt föredrag blev jag mycket imponerad över hur hon kunde klara av att navigera i denna miljö och ändå hävda en syn på relationen mellan kvinnor och män, som vi besökande svenskar kände igen oss i.

Söndagen blev verkligen en behövlig vilodag. Vi deltog i två gudstjänster i vår lutherska systerkyrka. Vi var uppdelade i två grupper. De som studerar för att bli präster fick predika. De som ska bli diakon och församlingspedagog fick läsa text och dela ut nattvard. Sång, dans, mycket värme. Vi var alla starkt berörda på ett odelat positivt sätt.

Efter dessa inledande dagar tänkte jag att vi nu har upplevt det mesta. Men detta överträffades med råge. Först deltog vi i en lektion som hörde ihop med lördagens besök i Shembe-templet. Det var betydelsefullt att få höra afrikanska studenters upplevelse av besöket och att få erfarna teologer, alla afrikaner, ge bakgrund och analys. Allt skedde med hänvisning till det som är ett signum för de teologiska studierna vid University of KwaZulu-Natal: kontextuella studier med ett tydligt genusperspektiv i en afrikansk omgivning.

Vi hade redan i går samtalat om huruvida vi sedan skulle röra oss mot main campus, där en samling skulle äga rum, ordnad av lärare på universitetet. Det handlade om att samtala om den studentrevolt som äger rum över hela Sydafrika:

#feesmustfall

Studenterna kämpar med stigande studieavgifter och kräver att samhället ska ändra på detta. Självklart handlar det om mycket mer. Min beskrivning är att hela demokratiseringen och även försoningsprocessen, som är färskvara, håller på att omförhandlas. Nya generationer behöver erövra detta på sitt eget sätt. Den som har ett öppet sinne måste inse att Sydafrika kämpar med ett kolonialt arv. Att landets politiska ledare mitt i detta förser sig med fördelar och förmögenhet gör inte saken bättre. Det som studenterna utmanar är inte bara universitetens ledning utan ett helt samhällssystem.

Det finns studenter som tar till våldsamma metoder och exempelvis bränner ner och förstör. Ingen av dem vi träffar stödjer detta. Det är också ett stort problem att vissa universitet i Sydafrika väljer att stänga. På så sätt förlorar många studenter viktig tid och även pengar.

Mina kollegor vid UKZN vill med sitt engagemang öppna ett utrymme för samtal. Ledningen för UKZN vill inte träffa studenterna i öppna samtal och då bildas ett vakuum. Det försöker en del lärare fylla. Det är såklart ett vågspel. Men jag menar att det är modigt och nödvändigt. Frågan är dock om det nu är så spänt mellan studenter och polis att det inte längre går.

Vi gick i alla fall till main campus och den mycket fredliga samlingen avbröts innan den ens startat av att poliserna brutalt grep flera studenter och även två lärare. För oss blev det en stark upplevelse. Vi var aldrig i fara och relativt snart efter gripandena lämnade vi området och gick hem till vårt.

Nu har vi pratat om det inträffade och imorgon ska samtalen fortsätta med hjälp av en av mina kollegor, som ska förklara vad allt detta går ut på.

Vi har varit på resa 8 dagar men det känns som betydligt fler. Allt som hänt har jag inte skrivit upp. Inte hagelstormen som vi upplevde i vårt fordon. Inte heller kvällsmässan fylld av rökelse, där en av lärarna på det lutherska prästseminariet meddelade de studerande att samtliga lärare har blivit förflyttade till andra tjänster ute i församlingar. Eller bad i Indiska Oceanen, besök på ett katolskt nunnekloster där vi blev inbjudna i ett fantastiskt klosterkapell. Och mycket annat.

Den grupp jag har nåden att få vara tillsammans med består av sex mycket genomlevda personer. Som grupp har vi också kommit varandra nära. Denna resa, som ännu inte är slut, blir ett minne för livet.