Shembe

I mitten, framför den heligaste platsen, sitter de beslöjade unga flickorna.

I lördags var vi med en grupp från School of Religion, Philosophy and Classics vid University of KwaZulu-Natal, som gjorde ett fältbesök hos Nazareth Baptist Church (iBandla lamaNazaretha) i Imbali här i Pietermaritzburg. Vi blev väl mottagna. Shembe är en så kallad Africa Initiated Church (AIC) och en av de största. Den tillhör den gupp som kallas Messiansk. De som hör till kyrkan tror att grundaren, Isaiah Shembe, var Messias. Därmed är det lätt att avfärda detta samfund, som har miljontals medlemmar. Ser vi lite djupare fanns hos Isaiah Shembe, liksom hos alla AIC’s en djup och befogad kritik av den västerländska synen på Kristus. Att upphöja Shembe till Messias kan ses som ett politiskt ställningstagande. Vi får ha med i beräkningen att det som den övervägande delen vita kristna i Sydafrika stod för när Shembe levde, var rasåtskillnad och det förtryck som följde med det.

Besöket var fascinerande. Vi fick ta av oss skorna, falla på knä vid ingången till templet och sedan sitta med och uppleva hur otaliga hymner sjöngs i ett mycket långsamt och suggestivt tempo. Det förekom predikan och bön. Allt gick väldigt lugn till. Kvinnorna gick in genom en särskild ingång och satt även separat. I mitten satt unga kvinnor. De var helt beslöjade. Alla medlemmar är klädda i vitt.

När gudstjänsten led mot sitt slut fick vi manliga lärare presentera oss. När vi sedan gått ut ur templet. Templet är en dunge med låga träd, som ligger på en kulle, omgiven av vitmålade stenar. Väl ute ur templet vidtog fotografering och glada konversationer.

För mig var det en stor stund. Jag har bara en gång tidigare besökt en AIC-gudstjänst. Det skedde i Bloemfontein 2006. Då hade jag ingen som förklarade vad som hände.

Denna gång var vi med lärare och studenter. På måndagen deltog vi i en analyserande och reflekterande lektion, som leddes av Dr Lilian Siwila. Det var skönt att åtminstone lektionen innebar att vi inte behövde dela upp oss i män och kvinnor utan kunde samtal fritt. Alltid bättre!

På plats i Sydafrika

Studenter srpinger åt alla håll. Foto: Nathalie Holmström

Idag var jag med om en obehaglig händelse. En fredlig samling på det universitet vi besöker blir helt plötsligt avbruten, när mängder av poliser tågar in och griper ett antal stundeter och även två lärare. Jag återkommer till detta längre ner i bloggposten.

För andra året i rad leder jag en resa med studerande vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Det handlar om verksamhetsförlagd utbildning (VFU) och det är sammanlagt sex studerande. Tre studerar i Uppsala och tre i Lund.

Vår resa har hittills varit obeskrivligt innehållsrik. Först blev vi försenade till Heathrow och missade planet till Sydafrika. Vi fick övernatta på ett hotell nära flygplatsen och tillbringade dagen i dess omgivning. På ett sätt blev det en god start. Bra teambuilding.

Första natten i det huset vi skulle bo i utgjorde nästa fas i det oväntade. Vi hade släckt lamporna och själv hade jag somnat. Då kom den person som tidigare bott i huset och ville komma in. (Hon hade nyckel, men jag hade köpt extra hänglås och satt på dörrarna, för säkerhets skull). Jag kände henne och förstod att det blivit ett missförstånd. Hon visste att vi skulle bo i huset med hade kommit för att dagen därpå flytta ut hela sitt bohag. Men vi trodde ju först att det var en inbrottstjuv.

Dagen efter deltog vi i en konferens som var mycket intressant. Temat var:

Religion, Governance and Humanitarianism in Africa

Den anordnades av CIHA Blog tillsammans med bland andra University of KwaZulu-Natal.

När vi kom hem var huset tömt på husgeråd, gardiner och de flesta möblerna. Kvar blev våra sängar och ett bord med sju stolar. Nu löste sig allt, för under dagen ordnades nya gardiner och nytt husgeråd fram.

Nästa dag tillbringade vi i Durban. När vi kom hem var elektriciteten i vårt hus avstängd. Det visade sig att elräkningen inte var betald på ett tag. Vi fick snabbt omgruppera och ta in på Bed&Breakfast. För min del fick nästa dag ägnas, delvis, åt att lösa den uppkomna krisen.

Helgen blev högintressant. Vi fick vara med på ett av universitetets fältbesök hos en så kallad Africa Initiated Church (AIC). Inte vilken som helst utan den som populärt kallas Shembe men egentligen heter Nazareth Baptist Church. Efter att vi tagit av oss skorna, visat vördnad inför templet, gick vi in och satte oss på mattor och observerade en mycket traditionell, afrikansk gudstjänst i ett samfund som inte låter sig beskrivas på några få rader.

På eftermiddagen följde några av oss med till en pingstkyrka, där en av lärarna skulle hålla föredrag. Det visade sig vara en del av konferens, som handlade om kvinnor och äktenskap. Församlingen kändes mycket traditionell och värdekonservativ. Som om inte det räckte förekom också ett mycket dramatiskt inslag, då mirakel utfördes. Även detta låter sig inte enkelt beskrivas men vi blev på olika sätt berörda av det som skedde. När min kollega, Lilian Siwila, höll sitt föredrag blev jag mycket imponerad över hur hon kunde klara av att navigera i denna miljö och ändå hävda en syn på relationen mellan kvinnor och män, som vi besökande svenskar kände igen oss i.

Söndagen blev verkligen en behövlig vilodag. Vi deltog i två gudstjänster i vår lutherska systerkyrka. Vi var uppdelade i två grupper. De som studerar för att bli präster fick predika. De som ska bli diakon och församlingspedagog fick läsa text och dela ut nattvard. Sång, dans, mycket värme. Vi var alla starkt berörda på ett odelat positivt sätt.

Efter dessa inledande dagar tänkte jag att vi nu har upplevt det mesta. Men detta överträffades med råge. Först deltog vi i en lektion som hörde ihop med lördagens besök i Shembe-templet. Det var betydelsefullt att få höra afrikanska studenters upplevelse av besöket och att få erfarna teologer, alla afrikaner, ge bakgrund och analys. Allt skedde med hänvisning till det som är ett signum för de teologiska studierna vid University of KwaZulu-Natal: kontextuella studier med ett tydligt genusperspektiv i en afrikansk omgivning.

Vi hade redan i går samtalat om huruvida vi sedan skulle röra oss mot main campus, där en samling skulle äga rum, ordnad av lärare på universitetet. Det handlade om att samtala om den studentrevolt som äger rum över hela Sydafrika:

#feesmustfall

Studenterna kämpar med stigande studieavgifter och kräver att samhället ska ändra på detta. Självklart handlar det om mycket mer. Min beskrivning är att hela demokratiseringen och även försoningsprocessen, som är färskvara, håller på att omförhandlas. Nya generationer behöver erövra detta på sitt eget sätt. Den som har ett öppet sinne måste inse att Sydafrika kämpar med ett kolonialt arv. Att landets politiska ledare mitt i detta förser sig med fördelar och förmögenhet gör inte saken bättre. Det som studenterna utmanar är inte bara universitetens ledning utan ett helt samhällssystem.

Det finns studenter som tar till våldsamma metoder och exempelvis bränner ner och förstör. Ingen av dem vi träffar stödjer detta. Det är också ett stort problem att vissa universitet i Sydafrika väljer att stänga. På så sätt förlorar många studenter viktig tid och även pengar.

Mina kollegor vid UKZN vill med sitt engagemang öppna ett utrymme för samtal. Ledningen för UKZN vill inte träffa studenterna i öppna samtal och då bildas ett vakuum. Det försöker en del lärare fylla. Det är såklart ett vågspel. Men jag menar att det är modigt och nödvändigt. Frågan är dock om det nu är så spänt mellan studenter och polis att det inte längre går.

Vi gick i alla fall till main campus och den mycket fredliga samlingen avbröts innan den ens startat av att poliserna brutalt grep flera studenter och även två lärare. För oss blev det en stark upplevelse. Vi var aldrig i fara och relativt snart efter gripandena lämnade vi området och gick hem till vårt.

Nu har vi pratat om det inträffade och imorgon ska samtalen fortsätta med hjälp av en av mina kollegor, som ska förklara vad allt detta går ut på.

Vi har varit på resa 8 dagar men det känns som betydligt fler. Allt som hänt har jag inte skrivit upp. Inte hagelstormen som vi upplevde i vårt fordon. Inte heller kvällsmässan fylld av rökelse, där en av lärarna på det lutherska prästseminariet meddelade de studerande att samtliga lärare har blivit förflyttade till andra tjänster ute i församlingar. Eller bad i Indiska Oceanen, besök på ett katolskt nunnekloster där vi blev inbjudna i ett fantastiskt klosterkapell. Och mycket annat.

Den grupp jag har nåden att få vara tillsammans med består av sex mycket genomlevda personer. Som grupp har vi också kommit varandra nära. Denna resa, som ännu inte är slut, blir ett minne för livet.

Bajsattack

SvT rapporterar:

Sveriges nytillträdda ambassadör, Cecilia Julin, fick ett oväntat välkomnande igår när hon besökte Kapstadens universitet. En grupp studenter bröt sig in i lokalen och började kasta mänsklig avföring omkring sig.

Enligt SVT Nyheter

… ser hon tillbaka på händelsen som en mycket tråkig och obehaglig upplevelse – men hon känner inte att det hela hade specifikt med henne att göra.

Det handlar i själva verket om den landsomfattande proteströrelse, som kallas

#feesmustfall

Själva begreppet är en utveckling av en tidigare protestkampanj, som lyckades få bort den stora Cecil Rhodes-statyn framför huvudingången till University of Cape Town.

#rhodesmustfall

Den kampanjen innebar en viktig dialog kring huruvida Sydafrika arbetat färdigt med sitt koloniala arv eller inte. Den nuvarande kampanjen hänger självklart ihop med den förra men är mer konkret. Studenter vill helt enkelt att avgifterna på universiteten ska sänkas eller helt tas bort. Ett rimligt krav. Att protesterna idag är så kraftfulla har att göra med många universitets önskan att tvärtom höja avgifterna.

Från en svensk horisont uppfattas självklart en bajsattack som oerhört osmaklig. Det är då viktigt att komma ihåg att detta i den sydafrikanska kontexten inte är något nytt. Inte minst i en betydligt mer grundläggande fråga, den som handlar om rätten till land, har detta sätt att protestera använts.

Ses'khona People's Rights Movement använde den utanför Kapstadens flygplats 2013. Detta är bara ett exempel. Mer finns att läsa i en artikel publicerad av News 24.

Varför just bajsattacker? Professor Ernst Conradie knyter i en artikel publicerad i Scriptura ihop det med den sanitära situation som de fattigaste i Kapstadens kåkstäder lever under.  De som saknar avlopp får istället hinkar till sina toaletter, som hämtas en gång i veckan. Den dagen ligger en stank av avföring över området och trots löften från politiker lever detta så kallade ”bucket system” kvar.

I t ex Port Elisabeth rapporterade SABCNews tidigare i år att 18 000 hushåll fortfarande har "the bucket system".

Insatt i ett historiskt sammanhang är det inte alls obegripligt att människor vars förfäder och förmödrar fråntagits sina landområden och vilka nu bor i kåkstäder utan de mest grundläggande sanitära systemen på plats, till slut tappar tålamodet och reagerar. Är det förkastligt att de någon enstaka gång visar hur deras vardag ser ut?

De som utför bajsattacker döms i Sydafrika. Det är ett brott. Men frågan är vilket som är det större brottet? 

Surströmming och palt

Vilken helg! Vi har haft glädjen att träffa familj, släkt och goda vänner i olika konstellationer. En fantastisk dopgudstjänst på lördagen och söndagsmässa fylld av änglar och barnafötter i morse.

Dessutom har vi, under samma helg, fått äta både surströmming och palt. Vilken höjdare. Palt bjöds vi på som söndagslunch. Just nu känner jag att jag kanske inte borde ätit 4 stycken men då var det ett mycket rimligt beslut.

Och så igår. Surströmmingsskiva i en bygdegård ute på den uppländska landsbygden. På Trögden. Den halvö som går ut i Mälaren, söder om Enköping.

Det blir ändå just från surströmmingsskivan jag måste lyfta fram två lite osannolika sammanträffanden.

En man, som jag aldrig träffat förut, visade sig komma från Alby, en liten socken i Medelpad. Han trodde nog inte att jag skulle känna till denna relativt lilla by. Det var där jag ledde min första högmässogudstjänst (eller som det hette då: högmässa utan nattvard) midsommarhelgen 1980. Jag var 19 år och tjänstebiträde.

En annan person på surströmmingsskivan hade bott i Sydafrika i 27 år men var hemflyttad till Sverige sedan en tid.

- Var i Sydafrika bodde Du?
- I Kapstaden
- Var där?
- I Rondebosch.
- Vilken gata?
- Loch Road.

Jag bodde i Sydafrika som ung. 1981-82. Jag bodde i Kapstaden. I Rondebosch. På Loch road. Humor!

Mina rötter från norra Sverige och södra Afrika sammanflätade under en helg som även innehållit gastronomiska upplevelser från min uppväxt. Underbart!