Holsten Fagerberg – en förebild

Idag begravdes Holsten Fagerberg på Gamla kyrkogården i Uppsala. Klockan 10 ägde begravningsgudstjänsten rum i Domkyrkan. Hans brorson, Fredrik Fagerberg var tjänstgörande präst. Hans kusin, Sven Hagberg, var också med, som textläsare.

När jag började mitt sista år i prästutbildningen hösten 1985, var Holsten rektor på pastoralinstitutet i Uppsala. Han var dessutom lärare i homiletik, predikokonst. Det ämne som jag nu undervisar i. Det var därför naturligt att, tillsammans med hustrun, närvara vid begravningen. (Hans efterträdare som homiletiklärare, Hans Sjöström, var också där. Kanske någon homiletiklärare ytterligare, som jag inte la märke till).

Med anledning av Holstens död tog jag fram min pärm från min egen utbildningstid. Jag minns att han hade fem ledord för predikan. Jag kom ihåg de första men hade glömt hela raden. I min pärm fanns de nedskrivna:

Start

Början ska vara motiverande. Gärna med en bild, berättelse eller bibelord. Den ska anknyta till det som kommer.

Struktur

Här handlar det om en tydlig disposition. Här gav Holsten olika modeller.

Studs

Tanken var att väcka känslor. Även viljan hos dem som lyssnar. Jag har antecknat:

Trösta, lära, varna och förmana

Tid

Predikans tempus är presens

Konkretion

Predikan får inte bli för abstrakt

Säkert har jag missat mycket i mina anteckningar. Det som jag framför allt kommer ihåg är ordet

Studs

Mycket kan sägas om Holsten. Hans brorson, Fredrik, nämnde i begravningstalet många av hans goda sidor. Inte minst att han var närvarande i mötet med medmänniskor. Det minns jag både från det halvår han var min lärare och rektor. Han var närvarande och ibland ifrågasättande. Holsten kunde vara kärv. Det gillade jag.

1974 publicerades boken

De homosexuella och kyrkan

Holsten skrev den tillsammans med psykologen Bengt Haglund och överläkaren Herman Hedqvist. Den har betytt oerhört mycket i Svenska kyrkan. Även detta nämndes i begravningstalet. Holsten kom att bli en föregångare i detta. Beundransvärt. Om just detta går det att läsa mer i en intervju på Stockholms stifts hemsida.

Ett speciellt minne har jag från en av de första lektionerna i homiletik. Vi fick se en videoinspelning av en predikan i Uppsala domkyrka. Vi skulle bland annat bedöma predikans kontextualitet. Huruvida den specifika predikan rörde sig i nutid.

Den som predikade var dåvarande biskopen i Göteborg, Bertil Gärtner. Predikan hade hållits vid Sveriges kyrkosångsförbunds årsstämma. Den ägde rum på Tacksägelsedagen och temat var lovsång.

Predikan handlade inte särskilt mycket om vår tid. Där fanns inga anknytningar till samhället. Snarare höll sig förkunnelsen kring lovsången i kyrkan som en försmak av den himmelska lovsången.

Jag minns att jag i samtalet var lite feg. Jag visste nog inte vad jag tyckte. Många andra tog tillfället i akt att kritisera Gärtners, i deras tycke, alltför andliga predikan. Jag uppfattade att många av oss nog tog för givet att Holsten och Bertil Gärtner stod långt från varandra teologiskt.

När det till slut blev Holstens tur att ge respons på kritiken blev många av oss förvånade. Han hade visat predikan som ett gott exempel på en förkunnelse som verkligen placerade bibelordet i nutiden. Så beskrev han hur kyrkosångare från hela Sverige samlats i rikshelgedomen och hur rätt det varit av Bertil Gärtner att då fokusera på lovsång som en försmak av himmelen. Hur uppmuntrande det måste känts för dessa trogna församlingsbor, som tjänar Gud och sina medmänniskor med sin sångarförmåga och därmed är med om att gestalta en försmak av Guds rike på jorden.

Minns jag rätt satt vi rätt tysta och begrundade det vi hört. Hade vi hört rätt? Kunde den radikale Holsten lyfta upp den, i mångas tycke, konservative Bertil Gärtner som en förebild.

Något av detta kände jag också i begravningsgudstjänstens psalmval. Psalm 258 – O liv, som blev tänt – förekommer ibland vid begravningar. De andra psalmerna som vi sjöng i kyrkan är dock mer ovanliga. Vi började med psalm 257:

Pris vare Gud! Allena han fullkomlig gåva skänker.

Den har jag sjungit på minst två begravningar förut – mors och fars, för det var deras bröllopspsalm. Annars minns jag inte att jag sjungit den.

Sista psalmen, 581:

Kristus, hjälten, han allena har mig löst ur träldomsbanden

Den sjungs mig veterligt sällan överhuvudtaget. Inställsam var inte Holsten. Han hade valt psalmerna och jag blir glad över att han valde dessa tre psalmer. De ger mig en del att fundera över.