moruti: Predika med och för barn

Maria hjälper Hanna att limma hår på dockan.

Igår fick vi besök på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Vår gäst var Maria Eklöw Bosaeus. Maria är arbetsterapeut, bildterapeut, missionär, konstnär och mycket mer. Som en röd tråd genom allt går hennes passion för dockor. Hon svepte in med en mobil scen, strålkastare, dockor i olika storlekar, böcker, tyger, träslevar, limpistol och ett stort engagemang.

De blivande prästerna fick vara med om såväl genomgång av teorier bakom arbetet med bilder och symboler, tillverkande av egna dockor samt praktiska övningar.

En inspirerande förmiddag. Självklart är det möjligt, för att inte säga önskvärt, att en präst kan använda bilder och symboler i all förkunnelse – oavsett ålder. Även i det talade språket förekommer ju mängder av bilder. Någon skulle till och med hävda att även ett ord är en slags bild.

Men om vi nu stannar upp kring bilden i en mer gängse betydelse, bidrar ju den till att vi lyssnar betydligt lättare. Åtminstone de flesta av oss. Kombinerar vi dessutom bilden med rörelse i en berättelse, då är det svårt att inte bli berörd.

Det handlar självklart även om viljan att leka. Modet att våga leka. Vilket vi vuxna ofta har lättare att göra när det är barn i närheten. Ofta, säger jag. Inte alltid. Jag vill påstå att vi lekte en del igår. Och några av lekarna delades med alla i rummet. De genererade skratt och god stämning.

Så önskar jag att predikan med och för barn ska kunna vara. Vi genomförde förmiddagen mot bakgrund av fyra 'budord' för predikan med och för barn, som homiletikläraren i Lund, Gunilla, bestått mig med:

Åskådlighet
Hörbarhet
Igenkännlighet
Dialog

De passar ju alldeles utmärkt in i arbetet med dockor.

Fem ivriga prästdockor längtar efter sina kaftaner.

De blivande prästerna hade bland annat fått i uppdrag att införskaffa varsin träslev. Det var med den som grund, de tillverkade sina dockor. Det populäraste blev att tillverka dockor som föreställde präster. Det visar en av dockans viktigaste funktioner. Den hjälper oss att få syn på oss själva. I det avslutande minidramat, blev det också tydligt. En person ställde frågor till fem prästdockor:

- Vad vill ni ha?
- Kaftaner!
- När vill ni ha dem?
- Nu!

Förmiddagen var inte utan allvar. Under hela dagen hade vi sällskap av en syrisk kamelskötare och hans kamel. Maria arbetar regelbundet i Syrien. Närvaron av dessa två gestalter i rummet lärde oss att lek och allvar alltid hör ihop.