Göranzon på scen

Igår gick hustrun och jag på Uppsala stadsteater och såg Kung Lear med Marie Göranzon i huvudrollen. Vi bestämde oss sent och fick tag på biljetter på sista raden. De var mycket prisvärda. Det går att höra och se mycket bra.

Det är den avgående teaterchefen, Linus Tunström, som satt upp pjäsen. Den utspelar sig i någon slags nutid. Vad jag förstår från en del recensioner är Shakespeares originaltext radikalt förkortad. Vissa bärande motiv är också helt borta. Exempelvis finns ingenting med av kriget mellan England och Frankrike.

I pausen var vi mest förbryllade. Vi samtalade med några grannar, som var besvikna över gestaltningen. Vi var benägna att hålla med. Men jag hade just då inga ord för vad jag var med om. Även efter andra akten kändes det hela förvirrande.

När vi kommit hem letade jag upp ett par recensioner på nätet. Mest för att begripa. I DN är Leif Zern oerhört kritisk och skriver att Marie Göranzon nästan lyckas rädda föreställningen från katastrof. Han talar om hur lite Tunström lyckas säga och beskriver uppsättningen som postmodern.

Så är det förstås. Det postmoderna behovet av att låta alla möjliga tolkningar och sanningar komma till tals. När jag försöker hitta en övergripande berättelse har jag ingen framgång. Men ser jag dramat som ett smörgåsbord av möjliga handlingar, blir det förståeligt.

I programbladet såg jag att det är vanligt att teaterchefer gör just Kung Lear som en avskedsföreställning. Det handlar om att lämna ifrån sig makt. Kung Lear lämnar sin makt till sina döttrar. Tunström väljer att låta en kvinna spela huvudrollen. Vår tids starka män ser kvinnor ta över. Ska Hillary Clinton bli president i USA? Kvinnor drar om männen i kommunchefernas löneliga.

Skulle jag därför välja ett perspektiv blir det alltså genus. I en intervju med Marie Göranzon i SvD ställs frågor om hur det är att gestalta en man. Hon svarar:

Jag härmar inte en man heller utan tar fram den man som finns i mig, jag undersöker vad som finns i människan Lear.

Nämnas kan att hennes egen man, Jan Malmsjö, samtidigt spelar i en uppsättning av Charley’s Tant, på Intiman i Stockholm. Där spelar Claes Malmberg rollen som Lord Fancourt Babberley, vilken klär ut sig till kvinna.

Vi brottas med detta som aldrig förr. (Om det nu inte är så att människan i varje generation har brottats med sin könsidentitet – Charleys tant hade urpremiär 1892).

Tillbaka till Kung Lear. Yngsta dottern, Cordelia, spelas av Emelie Wallberg. Hon gör samtidigt rollen som Edmund, utomäktenskaplig son till greven av Gloucester. Det verkar traditionellt vara dramats ’bad guy’. I denna uppsättning är det svårt att veta om Edmund är en ängel eller en demon. Om hen är man eller kvinna. Ond eller god. Emelie Wallberg uppträder i den rollen iklädd en vit kostym och saknar helt både mimik och karaktär. Gestalten är helt blank. Edmund attraherar sexuellt både män och kvinnor i pjäsen och går ur den ena famnen in i den andra. I Shakespeares drama har Edmund förhållanden med båda Cordelias systrar. I denna uppsättning även med den ena systerns man, hertigen av Cornwall.

Men det handlar egentligen inte om sexualitet utan om genus. När jag ser Edmund ser jag en androgyn person. Kanske en transperson.

Vi diskuterade vem som gjort starkast intryck och för mig var de otvetydigt Edmund. Vad vill personen säga? I själva intrigen är Edmund en svekfull person. Det blir provocerande att just den personen gestaltas som en person med otydlig könsidentitet.

Eller är budskapet att vi bör träna oss i att se bortom kön. En människa är ju i första hand inte sitt kön. Inte heller enbart sin genusidentitet. Varje människa har en personlighet som är mer sammansatt än så. När jag bara brottas med frågan om Edmund är man eller kvinna, blir resultatet att jag helt missar vem Edmund egentligen är. Släpper jag den frågan, får jag syn på att Edmund inte i första hand är ond. Han är ett barn som blev förnekad kärlek och tillhörighet, eftersom han föddes utanför äktenskapet. Hans agerande blir förståeligt. Han söker kärlek.

Om vi i vår tid enbart sysslar med frågeställningen genus, missar vi det som viktigare är. Vad är en människa?

Som jag ser det blir det viktigt att varje människa, så långt det är möjligt, får beskriva sina egen identitet – både vad gäller kön och genus. Min uppgift är att se personen som människa. Där biologiskt kön är en aspekt. Genusidentitet delvis en annan. Men personen kan dessutom beskrivas på en obegränsad mängd andra sätt. När jag möter en annan människa är det framför allt helheten av alla delarna jag vill lära känna.

En svårighet i både Shakespeares drama och denna uppsättning är att så många dör och att det till slut enbart finns kvar tre personer. Och dessa är män. Säger det något eller övertolkar jag? Det är kanske belysande att Tunström, den avgående teaterchefen, låter Kung Lear, den avgående kungen,  finnas kvar på slutet, trots att han dör i Shakespeares original.

När föreställningen var slut och applåderna vidtog fick både hustrun och jag intrycket att publiken var måttligt förtjust. Vi klappade artigt i händerna och när skådespelarna gick in var för sig – allra sist Marie Göranzon – ökades inte intensiteten nämnvärt. Det berodde inte, tror jag, på dåliga skådespelarprestationer utan på en förbryllande uppsättning.