Göranzon på scen

Igår gick hustrun och jag på Uppsala stadsteater och såg Kung Lear med Marie Göranzon i huvudrollen. Vi bestämde oss sent och fick tag på biljetter på sista raden. De var mycket prisvärda. Det går att höra och se mycket bra.

Det är den avgående teaterchefen, Linus Tunström, som satt upp pjäsen. Den utspelar sig i någon slags nutid. Vad jag förstår från en del recensioner är Shakespeares originaltext radikalt förkortad. Vissa bärande motiv är också helt borta. Exempelvis finns ingenting med av kriget mellan England och Frankrike.

I pausen var vi mest förbryllade. Vi samtalade med några grannar, som var besvikna över gestaltningen. Vi var benägna att hålla med. Men jag hade just då inga ord för vad jag var med om. Även efter andra akten kändes det hela förvirrande.

När vi kommit hem letade jag upp ett par recensioner på nätet. Mest för att begripa. I DN är Leif Zern oerhört kritisk och skriver att Marie Göranzon nästan lyckas rädda föreställningen från katastrof. Han talar om hur lite Tunström lyckas säga och beskriver uppsättningen som postmodern.

Så är det förstås. Det postmoderna behovet av att låta alla möjliga tolkningar och sanningar komma till tals. När jag försöker hitta en övergripande berättelse har jag ingen framgång. Men ser jag dramat som ett smörgåsbord av möjliga handlingar, blir det förståeligt.

I programbladet såg jag att det är vanligt att teaterchefer gör just Kung Lear som en avskedsföreställning. Det handlar om att lämna ifrån sig makt. Kung Lear lämnar sin makt till sina döttrar. Tunström väljer att låta en kvinna spela huvudrollen. Vår tids starka män ser kvinnor ta över. Ska Hillary Clinton bli president i USA? Kvinnor drar om männen i kommunchefernas löneliga.

Skulle jag därför välja ett perspektiv blir det alltså genus. I en intervju med Marie Göranzon i SvD ställs frågor om hur det är att gestalta en man. Hon svarar:

Jag härmar inte en man heller utan tar fram den man som finns i mig, jag undersöker vad som finns i människan Lear.

Nämnas kan att hennes egen man, Jan Malmsjö, samtidigt spelar i en uppsättning av Charley’s Tant, på Intiman i Stockholm. Där spelar Claes Malmberg rollen som Lord Fancourt Babberley, vilken klär ut sig till kvinna.

Vi brottas med detta som aldrig förr. (Om det nu inte är så att människan i varje generation har brottats med sin könsidentitet – Charleys tant hade urpremiär 1892).

Tillbaka till Kung Lear. Yngsta dottern, Cordelia, spelas av Emelie Wallberg. Hon gör samtidigt rollen som Edmund, utomäktenskaplig son till greven av Gloucester. Det verkar traditionellt vara dramats ’bad guy’. I denna uppsättning är det svårt att veta om Edmund är en ängel eller en demon. Om hen är man eller kvinna. Ond eller god. Emelie Wallberg uppträder i den rollen iklädd en vit kostym och saknar helt både mimik och karaktär. Gestalten är helt blank. Edmund attraherar sexuellt både män och kvinnor i pjäsen och går ur den ena famnen in i den andra. I Shakespeares drama har Edmund förhållanden med båda Cordelias systrar. I denna uppsättning även med den ena systerns man, hertigen av Cornwall.

Men det handlar egentligen inte om sexualitet utan om genus. När jag ser Edmund ser jag en androgyn person. Kanske en transperson.

Vi diskuterade vem som gjort starkast intryck och för mig var de otvetydigt Edmund. Vad vill personen säga? I själva intrigen är Edmund en svekfull person. Det blir provocerande att just den personen gestaltas som en person med otydlig könsidentitet.

Eller är budskapet att vi bör träna oss i att se bortom kön. En människa är ju i första hand inte sitt kön. Inte heller enbart sin genusidentitet. Varje människa har en personlighet som är mer sammansatt än så. När jag bara brottas med frågan om Edmund är man eller kvinna, blir resultatet att jag helt missar vem Edmund egentligen är. Släpper jag den frågan, får jag syn på att Edmund inte i första hand är ond. Han är ett barn som blev förnekad kärlek och tillhörighet, eftersom han föddes utanför äktenskapet. Hans agerande blir förståeligt. Han söker kärlek.

Om vi i vår tid enbart sysslar med frågeställningen genus, missar vi det som viktigare är. Vad är en människa?

Som jag ser det blir det viktigt att varje människa, så långt det är möjligt, får beskriva sina egen identitet – både vad gäller kön och genus. Min uppgift är att se personen som människa. Där biologiskt kön är en aspekt. Genusidentitet delvis en annan. Men personen kan dessutom beskrivas på en obegränsad mängd andra sätt. När jag möter en annan människa är det framför allt helheten av alla delarna jag vill lära känna.

En svårighet i både Shakespeares drama och denna uppsättning är att så många dör och att det till slut enbart finns kvar tre personer. Och dessa är män. Säger det något eller övertolkar jag? Det är kanske belysande att Tunström, den avgående teaterchefen, låter Kung Lear, den avgående kungen,  finnas kvar på slutet, trots att han dör i Shakespeares original.

När föreställningen var slut och applåderna vidtog fick både hustrun och jag intrycket att publiken var måttligt förtjust. Vi klappade artigt i händerna och när skådespelarna gick in var för sig – allra sist Marie Göranzon – ökades inte intensiteten nämnvärt. Det berodde inte, tror jag, på dåliga skådespelarprestationer utan på en förbryllande uppsättning.

Nya perspektiv

Det var inte svårt att få med alla i sång och dans.

I söndags medverkade hustrun och jag i Torsby pastorat i Göteborgs stift. Först var det mässa med dop i kyrkan. Jag ledde mässan och predikade. Den präst som döpte var pastoratets pensionerade kyrkoherde, Lars Alerås. Jag tror att barnet som döptes bar namnet Charlie.

I mässan fanns en del församlingsbor, som skulle kunna beskrivas som kyrkfolk. Dopfamiljen utgjorde såklart en stor del. Det fanns också en ungdomsgrupp där. De ska åka till Swaziland nästa år (eller kanske senare i år). Det ska de göra med Ing-Marie Svenning, som arbetat i Swaziland, utsänd av Svenska kyrkan. Ing-Marie hade tagit initiativ till en samling efter mässan. I kyrkan fanns också en grupp från ett närbeläget flyktingboende.

Vi kyrklunchen bjöds vi bland annat på Injera (en slags pannkaka, gjord på teff, som är vanlig i Eritrea och Etiopien). Sedan höll hustrun föredrag om Svenska kyrkans kyrkorelationer i södra Afrika, i allmänhet, och om Göteborgs stifts vänstift i södra Afrika, i synnerhet.

Det är det östra stiftet i den Evangeliska Lutherska kyrkan i södra Afrika. Stiftet finns dels i Swaziland, dels i den provins i östra Sydafrika, som heter Mpumalanga.

Eftersom det var några flyktingar med på lunchen, fick undertecknad rycka in som tolk. Det gjorde samlingen annorlunda. Där fanns helt plötsligt inte bara en grupp svenskar utan även några från Västafrika och Syrien.

Det var heller inte svårt att få igång sång och dans. Är något på gång att hända i Sverige?

Rättvis handel

I söndags blev jag invald i styrelsen för Fair Trade Shop Uppsala - Globalen. Det ska bli spännande att vara med i arbetet. Jag har ju varit med förr - i Kalmar. Det bloggade jag om då. Länken kommer här.

Dessvärre fick inte butiken i Kalmar finnas kvar i den mycket förmånliga butikslokal, som fanns. Efter en kort sejour i Saluhallen fick då butiken läggas ner. Men föreningen finns kvar och ägnar sig åt opinionsbildning.

I oktober 2012 fick Världsbutiken i Kalmar pris av Kalmar kommun.

Men när det var som bäst fick vi årets Fairtradeutmärkelse i Kalmar.

Det är en viktig syssla. Fairtrade-produkter finns numer i många andra butiker. Men Fairtrade Sverige och Fair Trade Shop behövs fortfarande för att fortsätta att driva utvecklingen åt rätt håll. I Sverige.

Det är annars de lokala företagarna runt om på vårt jordklot, som verkligen driver denna utveckling. Som jag ser det är engagemang för och köp av Fairtrade-produkter inte i första hand en god gärning. Att vi gör något för dem.

I första hand är det en insikt om att vi alla är beroende av varandra. Att de som producerar varor på ett ekologiskt hållbart och på ett rättvist sätt, hjälper mig som konsument att ta ansvar. Det handlar alltså mycket mer om vad andra gör för mig.

Därför är det med stor glädje jag tar mig an uppdraget. Glädjen beror också på att de andra i styrelsen verkar vara härliga och kloka människor.

Så bor Du i Uppsala och inte ännu upptäckt butiken - gå dit idag: Sysslomansgatan 2. Den är öppen vardagar 11-18,  lördagar 11-15 och söndagar 12-15. Det finns en par anställda men öppethållandet bygger också på många volontärer. Det går att bli sådan, för den som vill. Länken kommer här.

Har Du redan upptäckt butiken men inte varit där på länge? Gör ett besök snart!

För Dig som inte bor i Uppsala: kanske finns en Fair Trade Shop på Din ort. Det minsta Du kan göra är att söka Fairtrade-produkter i de affärer där Du handlar till vardags. Finns det inga - fråga?

Jag frågade efter Fairtrade-rosor på Stockholms Central en gång. Svaret blev: Nej, det har vi inte. Det är aldrig någon som frågar. Då sa jag: Men jag frågade ju.

Om många frågar efter en produkt tar de flesta handlare hem produkten.

Dop av vuxna

Erik har just övat dop av Ingrid. Bredvid står fadderns Sara.

Det är min övertygelse att Svenska kyrkan, som redan nu döper många unga och vuxna, i framtiden kommer att döpa ännu fler vuxna. Inte för att vi ändrat dopsyn utan för att många människor inte blir döpta som barn. När dessa kommer i kontakt med kyrkan i vuxen, är det rimligt att tänka sig att de vill bli döpta.

Att få döpa en vuxen människa, som kanske längtat efter detta länge, är en stor glädje. Därför var det roligt att idag, när vi hade så kallad genomförandedag, där de som studerar på prästprogrammet har som uppgift att genomföra en dopgudstjänst, även hade med ett vuxendop.

Vi höll till i tre olika kyrkor i Uppsala. I varje grupp hade en av de studerande fått i uppgift att planera dop av vuxen. Det hela hade föregåtts av en dopsamtalsövning, där dopkandidaten var just vuxen.

Något annat som var märkligt i just den grupp jag hade glädjen att vara med idag, var att ingen dopgudstjänst innehöll den kanske vanligaste doppsalmen: Tryggare kan ingen vara. Istället sjöng vi andra psalmer – även en del nyskrivna, som finns i boken: Psalmer i 2000-talet.

Det är också spännande att arbeta med detta i brytningstiden mellan en kyrkohandbok från 1986 och ett förslag till ny kyrkohandbok från 2016. Det kanske blir en ny Kyrkohandbok 2018. Men eftersom detta ännu inte är bestämt utgår vi från den nu gällande. Det som de studerande kan göra är att infoga vissa böner från förslaget. Det blir ju så att vissa av dem kommer att få sin första tjänstgöring i församlingar, som använder förslagsordningen. Då är det viktigt att de fått prova på något av det nya.

Samernas nationaldag

Uppsala domkyrkas flickkör - klädda i rött och blått - de dominerande
färgerna i Sapmis flagga. 

Cariola Rosdotter Eriksson

Med anledning av samernas nationaldag gick vi iväg till Uppsala domkyrka. Konsert med Uppsala domkyrkas flickkör (under ledning av Margareta Raab, som kommer från Norsjö i Västerbotten, inte långt från Bastuträsk). Organist Andrew Cunning. Men framför allt, denna dag, Cariola Rosdotter Eriksson. Hon är ättling i 12:e generationen till den förste samiske prästen i Svenska kyrkan, Andreas Petri Lundius. Hon är född och uppvuxen utanför Gällivare men bor nu utanför Uppsala.

Konserten varade ungefär en timme och bestod av körsång, orgelmusik och jojk. Cariola Rosdotter Eriksson hade också en traditionell trumma med sig, som hon trummade på.

I dagarna har det kommit ut en bok om Svenska kyrkans och den svenska statens förtryck av samerna. Den heter:

”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”

Den kan beställas – följ länken här. Den handlar om nomadskolorna. Vissa samiska barn tvingades gå i internatskola långt hemifrån. Andra fick stanna kvar och gå i vanlig skola. Svenska kyrkan och den förste biskopen i Luleå, var drivande bakom tillkomsten av nomadskolorna. De fanns enligt DN mellan 1913 och 1962. Jag har på andra håll läst att de lades ner först 1967. Det var en ohelig allians mellan stat, kyrka och rasbiologiska ideer, som födde fram förtrycket.

Svenska kyrkan på nationell nivå arbetar sedan några år tillbaka med en s k vitbok, som ska komma ut i mars. Idag är det, såvitt jag förstår, ingen i Svenska kyrkan som försvarar det som skedde. Ärkebiskopen, Antje Jackelén, säger på Svenska kyrkans hemsida, angående boken om nomadskolorna.

Berättelserna i denna bok måste höras! Utan dem kan inte Sverige göra upp med sin koloniala historia. I Svenska kyrkan vill och måste vi ta ansvar för vår del av denna historia.

Det som händer i Sverige idag är viktigt. Inte bara att Svenska kyrkan gör upp med sitt förflutna. Domen i Gällivare tingsrätt, där Girjas sameby, enligt Svenska Dagbladet, får rätt emot staten, är mycket glädjande.

Naturligtvis går det att hitta former för samexistens i de delar av Sverige, där samerna av urgammal hävd, bedrivit renskötsel, jagat och fiskat. Det tror i alla fall jag.

Det fanns en tid när samernas trummor
brändes. Det är på tiden att de återigen
får höras.

Idag vajade Sapmis flagga utanför Uppsala domkyrka. I bakgrunden Gustavianum,
som var Universitetets huvudbyggnad när det begav sig.

Hustrun hade en samisk handväska i kyrkan idag.
Det kan vara Hanna Tuolja i Tarfekluokta,
utanför Porjus, som har gjort den.

Vår skola - ett litet barn

Från det stora Kristusljuset tändes många små ljus idag.

Kyndelsmässodagens tema är både Uppenbarelsens ljus och att Maria och Josef bär fram det lilla barnet Jesus i templet. Idag på vårt utbildningsinstitut var detta i fokus, när distansstuderande höll i middagsbönen. De liknade vår skola vid ett litet barn. (Utbildningsinstitutet har bara funnits drygt tre terminer). Alltså behöver vi hålla skolan i famnen, precis som en förälder håller ett barn i famnen. Särskilt när det gråter.

Jag tror de tänkte på att det varit och är både födslovåndor och barnsjukdomar såhär i starten.

Det viktiga var dock att vi också behöver bära fram vårt institut till Gud. I bön.

Därför hade alla fått ett ljus på väg in i kapellet och det fanns tre platser, där vi inbjöds att tända ljus.

Det blev en mycket gripande stund, för det var en sådan iver, upplevde jag. På ett påtagligt sätt upplevde jag god vilja och önskan att verkligen få lyfta upp utbildningsinstitutet till Gud i bön.

För mig blev ljuständningen en uppenbarelse. Vi är inte ensamma. Gud är med oss. Gud har blivit människa i Jesus. Jesus finns bland oss. Ljuset lyser!

En av dem som tände ljus vid orgeln var Lina, vår husvärd.

Lärande - individ och kollektiv

Det är roligt och stimulerande att vara lärare. Inte alltid. Inte för alla. Men just idag var det roligt. För mig. Och lärorikt. Ett fokus idag var att planera och genomföra andakter.

Till detta hör såklart en diskussion om vad en andakt är. Vad skiljer en andakt från en gudstjänst?

Det kanske förvånar dem som känner mig, att jag lyckades avhålla mig från att dra en av mina favorit-vitsar:

- Vad är skillnaden mellan andakt och and-jakt?

- Vet inte.

- När det är andakt knäpper man händer. När det är and-jakt knäpper man änder.

Nåväl, vi talade och gjorde olika övningar kring detta att i olika sammanhang inkludera bön, ett bibelord, sång, tystnad och mycket annat. I form av en andakt.

Exempelvis när det har skett en olycka eller ett dödsfall och det finns ett behov av att både stanna upp och att be Gud om hjälp och tröst.

Eller något så ordinärt som att avsluta eller inleda en konfirmandlektion eller en personalsamling med en stunds andakt.

Det blev mycket tydligt för mig att vi i vår del av världen – som ju är starkt påverkad av individualismen – är mycket observanta på att ingen ska känna sig utanför. Vi tänker in olikheter när vi funderar och planerar. Med syfte att ändå skapa ett gemensamt ’vi’ i en viss situation. Det är såklart inte enkelt.

Under mina år i Sydafrika har jag aldrig sett behov av detta. Det finns en slags självklar upplevelse av kollektiv, som gör att människor inte direkt tänker ’mig’ och ’jag’ utan snarare ’vi’ och ’oss’. Jag säger inte att det alltid är okomplicerat eller positivt. Det kan ju dölja sig ojämlika maktstrukturer bakom detta kollektiva ’vi’. Men det finns ibland en vila i det, som jag saknar i den kontext, där jag nu rör mig.

En annan, näraliggande reflektion, var att vi ofta strävar efter friare former och större valfrihet. Men en form kan ju också vara skön att gå in i.

Sverige och Europa är inne i en omdaningsfas. En aspekt av att människor från andra delar av världen kommer hit är att begreppsparet individ-kollektiv ges nya perspektiv. Spännande! Inte enkelt. Men absolut intressant.