Hej då, pendlandet!

Duggregn och en minusgrad = halka!

Sedan början av september innevarande år har jag pendlat. För första gången i mitt liv. Jag skulle inte vilja beskriva mig som pendlare, för jag har inte riktigt lärt mig älska denna livsform. Nu ska jag inte klaga. Buss 102, som stannar 50 meter från vårt hus i Alsike, tar en dryg halvtimme in till Uppsala. Under större delen av hösten har jag kunnat åka ytterligare en hållplats efter bussterminalen och sedan endast haft 5-6 minuters promenad till mitt arbete. Förra veckan lades turerna om, så hade jag fortsatt pendla, hade jag istället fått gå från bussterminalen och behövt lägga ytterligare 5-6 minuters promenad till det hela. Men sammanlagt 45 minuter i varje riktning är väl inget att bråka om i sammanhanget.

Många som pendlar hittar goda strategier för att ta vara på tiden. Sömn, arbete, stickning, bokläsande är saker jag förknippar med en del av dem jag känner. Men jag har inte riktigt hittat min nisch i bussen. Ibland har jag haft sällskap med studerande från utbildningsinstitutet. Det har varit trevligt.

Finaldagen i mitt pendlarliv inramades av en minusgrad och duggregn. Vilket är detsamma som 'snor-halt'. Ett budskap?

Nu flyttar vi in till Uppsala och jag får istället mindre än fem minuters promenad till mitt jobb. Jag får hitta andra sätt att erhålla min vardagsmotion. Ur ett hundägarperspektiv är det dock optimalt. Jag kan gå hem på lunchen och promenera runt kvarteret med husdjuret och ändå hinna äta lunch med mina arbetskamrater.

Totalt blir det dock ett nollsummespel. I samma ögonblick som jag upphör att pendla får hustrun ta vid. Hon är emellertid, enligt egen utsago, nöjd med detta saliga byte.