Kvinnan bakom mig ...

Det är måndag morgon och jag sitter på bussen till jobbet. Jag testar hur det är att vara pendlare. Jag är kluven. Visst får jag en stund mellan hem och arbetsplats. Mellan arbetsplats och hem. En stund att varva upp eller ner. Men samtidigt går det bort 1½ timme varje dag. Jag vet inte vad jag tycker.

Undrade idag vad kvinnan bakom mig tyckte. Hon ringde hem till sina barn. Jag har hört liknande samtal förut.

Kan jag få tala med Knut-Viktor?
Hej, det är mamma. Ta de varma skorna på Dig. Och glöm inte gympa-påsen. Nu vill jag prata med Ulla-Greta.
Du får äta makaroner och fiskpinnar när Du kommer hem.

Någon gång har jag även hört en mamma ge instruktioner till en hemmavarande pappa, som ännu inte hunnit lämna hemmet.

Det går säkert att anlägga många perspektiv på detta. Just nu tänker jag på gränsen mellan det privata och offentliga. Nyss hemkommen från tre veckor i Sydafrika är just den tanken inte så långsökt. I många afrikanska samhällen finns nästan ingen gräns mellan privat och offentligt. Ja, jag vet att jag generaliserar. Men i jämförelse med vårt svenska samhälle är det tydligt. Lediga dagar upprätthålls inte på samma sätt. Lärare på skolor jobbar lördagar och kvällar om det behövs. Skolan är en slags familj även den.

Min reflektion är att bussen blir ett slags mellanting mellan hemma och på jobbet. Kvinnan bakom mig tror jag även satt och åt frukost. Det lät så. Och på sättet mitt emot satt en man och åt frukostsmörgåsen. Någon sover en stund. Den där sista kvarten, som de flesta skulle uppskattat mer i den egna sängen.

Mest fascinerad är jag dock över mobilsamtalen, som sker så öppet. Detta är ju inget nytt. Många har reflekterat över det och reagerat på det. Vi blir inbjudna i folks privata sfär.

En teori: i vårt postmoderna samhälle reagerar vi mot individualism och ensamhet genom att göra bussen och pendeltåget till en förlängning av våra hem. Vi bjuder in andra i vårt privatliv. Och ändå inte!

Bra eller dåligt? Eller har jag helt missuppfattat vad som händer?