Jag tänker ...

Efter att ha återvänt till Sverige efter 2½ i Sydafrika är det en del saker jag lagt märke till. Vissa saker har jag missat. En del TV-program har jag inte sett. En del uttryck har fått ny innebörd.

Det mest slående är att så många inleder påståenden med orden:

Jag tänker ...

Särskilt i de fall då vederbörande vill hävda att det är eller borde vara på ett visst sätt. Men är det inte lite märkligt? Vi är väl alla medvetna om att varje människa som pratar först har tänkt. Eller händer det att vi pratar utan att tänka? Jo, det kan ju hända.

Min misstanke är att den som säger ”jag tänker ...” eller i slutet av meningen ” ...tänker jag” på något sätt vill relativisera sanningsanspråket. Det sägs i någon form av ödmjukhet.

Det jag dock uppfattar är inte ödmjukhet eller relativisering utan individualisering.

Jag tänker, alltså finns jag [Cogito ergo sum]

Det var Cartesius’ och därmed modernitetens credo. Den som börjar sina meningar med orden ”jag tänker ...” är i själva verket fast i moderniteten.

Men samtidigt, genom att vilja relativisera, gör hen också anspråk på att röra sig i det postmoderna rummet.

Nu menar jag att det ibland är på sin plats med en slags ödmjukhet. ”Kanske” kan vara passande i vissa sammanhang. Men, lika sant är det att vi ibland kan få stå för en uppfattning. Vara tydliga. Låt mig ta ett banalt exempel.

Jag tänker att pannkakor är gott

... säger ju ingen. Istället säger vi:

Pannkakor är gott.

Det flesta inser därmed att det är denna persons uppfattning. Och att andra kan tycka annorlunda. Skulle det inte kunna fungera även i mer seriösa frågor? Om den andra inte håller med, kan ju tydligheten öppna för samtal.