Vad gillar du med Sverige?

Det är Svensk nationaldag idag. På Svenska kyrkans facebooksida står följande att läsa:

Sveriges nationaldag - en dag att fira allt som är bra med Sverige! Sill, potatis och långa sommarnätter. Höstens glödande färger och novemberkvällarnas tända ljus. Snö och varm choklad. Religionsfrihet och demokrati. Vitsippor och allemansrätt. En vilja att ta hand om varandra och hjälpa dem som råkat illa ut.

Vad gillar du med Sverige?

Alltså, en inbjudan till respons, reaktion, dialog. Så jag tänkte, här från min sydafrikanska utkikspunkt, att jag skulle svara. Men inte bara vad jag gillar med Sverige utan i en vidare mening vad denna text får mig att associera till, när jag tänker på Sverige. Och även på Svenska kyrkan, som ju är avsändare.

Först av allt. Svenska kyrkan är inte det optimala namnet. Det finns fler samfund i Sverige. Vi heter så, för att vi en gång var (åtministone i teorin) ett folk, talade ett språk, hade en tro och en kyrka. De flesta vet att det aldrig varit så. Men vi har haft den självbilden. Därav Svenska kyrkan. Det vore bättre att heta något annat. Som också berättar att vi är en luthersk kyrka.

Nu till texten på facebook-sidan. Jag gör en närläsning och tar en mening i taget:

Sveriges nationaldag - en dag att fira allt som är bra med Sverige!

Det håller jag med om. Det finns oerhört mycket att vara tacksam för. Vi måste då ta i frågan vad vi menar med 'Sverige'. Mycket av det som är bra beror ju inte bara på oss som nu är svenska medborgare och/eller bor i Sverige. Vi kanske framför allt ska fira dem som levt före oss och varit med och byggt upp allt detta goda. Pratar vi sedan om naturen och allt det vackra i den, är det för mig självklart att det är Gud vi ska fira.

Samtidigt finns det mycket som inte är bra i Sverige. Visst behöver detta också nämnas på en nationaldag?

Sill, potatis och långa sommarnätter.

Vad döljer sig bakom denna mening? Vad borde egentligen stå?

Sill, potatis och nubbe ...

Eller har jag fel? Och handen på hjärtat: vad händer också under långa sommarnätter? Fylla, våld och våldtäkter. Så är det bara. Får det nämnas på en nationaldag? Den utsatthet som många kvinnor och barn – och män också – lever under.

Höstens glödande färger och novemberkvällarnas tända ljus. Snö och varm choklad.

Om detta kan jag inte säga mycket. Jag blir så klart glad att just månaden november uppmärksammas, den månad jag föddes. Den brukar annars få utstå mycket spott och spe. Om snön och den varma chokladen har jag heller inte mycket att säga.

Religionsfrihet och demokrati.

Här reser sig en rad frågor. Men framför allt skulle jag vilja säga att båda dessa begrepp är färskvaror. De måste återerövras av varje ny generation. Det är definitivt inte alla som upplever religionsfrihet i Sverige. Och frågan är om det ens går att tänka sig en situation där alla är nöjda. Det finns en norm, som gör att vissa religiösa föreställningar får ge sig, för att majoriteten vill annorlunda. Det är oundvikligt, tror jag. Annars blir det anarki.

Däremot behöver majoriteten vara lyhörd för de olika minoriteterna. Inte nödvändigtvis låta alla få sin vilja igenom, eftersom det inte kommer att fungera. Men så långt det är möjligt visa respekt för andras religion. Gör vi det i Sverige?

På samma sätt är inte demokrati samma sak som att majoriteten alltid har rätt. Majoriteten bestämmer, så är det. Men rent teoretiskt kan även majoriteten fatta beslut som är fel. Varför ändrar annars en ny majoritet – efter val – på redan fattade beslut? I Sydafrika har ANC långt över 50 % av mandaten i parlamentet. De är demokratiskt valda. Men har de därmed alltid rätt? Självklart inte.

Vitsippor och allemansrätt.

Om detta går inte heller att säga mycket. Utom att Kristdemokraterna plockar hem en poäng just här. (Och då syftar jag på deras partisymbol och är inte helt allvarlig i just denna kommentar!)

En vilja att ta hand om varandra och hjälpa dem som råkat illa ut.

Det är väl egentligen här jag har mest frågor. Är det verkligen något som kännetecknar Sverige? Vem hjälper vem? Kan det inte vara så att den som råkat illa ut hjälper den som inte har råkat illa ut just då? Hjälper att se vad som är viktigt i livet?

Denna text, som postades på Svenska kyrkans facebooksida nationaldagen 2015, är en vänlig text. En inbjudan till reaktioner. Gott så.

Helt klart är att Jesus Kristus inte nämns. Inte Kyrkans gemenskap. Inte bönens verklighet. Inte Guds närvaro. Jo, självklart finns allt detta outtalat. Men varför måste det vara så? Varför går det inte att benämna?

Kanske för att det riskerar att punktera religionsfriheten. Men så är det ju inte. Tvärtom. Om vi som kyrka inte frimodigt kan bekänna vår tro, då får vi svårt att förstå andra troende människor på den punkten. Min övertygelse är att religionsfrihet fungerar bättre i när vi är trygga i vår egen tro. Då kan vi också vara öppna att lyssna på, föra dialog med och glädjas över andra människors tro. Inte för att vi är överens i allt men för att vi är just trygga och inte behöver gå i försvar.

Så svaret på frågan ...

Vad gillar du med Sverige?

... blir följande:

I Sverige är jag född. Där mötte Gud mig i dopet för drygt 54 år sedan. Där finns min närmaste familj och många vänner. Mycket gott har skett och sker i Sverige och olika människor och organisationer från Sverige har gjort och gör mycket gott i världen. Men när jag har levt och lever utanför Sverige, ser jag också sådant jag inte gillar med Sverige. Detta behöver benämnas även en nationaldag.

En sådan sak är att min egen kyrka har problem. Inte i första hand med färre medlemmar men med en rädsla för att tappa medlemmar och därmed bli materiellt fattigare. Vi har problem med hierarkier, stordrift och icke tillåtande strukturer.

Jag ogillar detta. För att jag älskar Svenska kyrkan. I Guds kraft finns dock hopp. Genom Gud trefaldig. Den gemenskap som kännetecknar treenigheten inbjuder oss till gemenskap över gränser.

Gemenskap i världen med andra länder och kontinenter. Gemenskap i den ekumeniska rörelsen med andra kristna – i och utanför Sveriges gränser. Gemenskap med människor av annan tro och även med dem som säger sig vara utan tro på Gud. Gemenskap med hela skapelsen – både djur och natur.

Detta gillar jag, när jag möter det i Sverige. Och jag gillar det när jag möter det i Sydafrika eller i andra länder.

För jag tror på en enda mänsklighet. En skapelse vävd i ett, enda stycke.