Medborgare, husdjur och migranter

Det var när jag läste en text av Annika Borg (doktor i teologi, samhällsdebattör, författare, radiopratare och präst) på den opinionsbildande sajten 'Det Goda Samhället', som jag började tänka på relationen mellan medborgare, husdjur och migranter. Annika Borg skriver, under rubriken: 'Har undfallenheten ingen gräns?' om problemet med "att EU-migranter använder utomhusmiljön för att uträtta sina behov". Hennes primära exempel är hämtat från Malmö, där kyrkogårdschefen på kyrkogården Sankt Pauli fått nog.

Jag vänder mig mot vissa skrivningar i texten men vill ändå inledningsvis försöka tolka texten välvilligt. Jag tror att Annika Borg främst menar att kommunen måste ta sitt ansvar. Hon är också, tror jag, kritisk mot länsrätten. Hennes inlägg tycks säga att människor behandlas olika. I textens första del beskrivs tre exempel från 2008-2012, där enskilda individer bötfällts p g a att de kissat utomhus och därmed brutit mot lagen. (Det märkliga i sammanhanget är att det ingenstans framgår att dessa tre personer var Svenska medborgare. Men det kanske de var.)

Senare i texten läser jag något som jag reagerar på. Annika Borg menar, att protestesterna mot att EU-migranter uträttar sina behov på fel ställe fångas ...

... upp i medier och av politiker som ett uttryck för fientlighet och förakt, fast de regler och förordningar som finns inte tolererar sådant beteende från landets medborgare eller deras husdjur. Varför inte paragrafen om förargelseväckande beteende tillämpas konsekvent och utan hänsyn till bakgrund är svårbegripligt.

Återigen: jag vill läsa välvilligt. Skribenten kanske i första hand kritiserar myndigheternas brist på konsekvens. Det kanske inte är EU-migranterna som är Annika Borgs måltavla.

Om det är så, blir jag ändå förbryllad. Är det inte starkt att å ena sidan tala om ...

... medborgare eller deras husdjur ...

... och å andra sidan skriva om den andra gruppen (de som inte faller inom begreppen 'medborgare' eller 'deras husdjur') d v s i det här fallet: EU-migranter?

Eventuellt delar jag Annika Borgs grundsyn, att myndigheterna måste vara konsekventa. I så fall är det väl rimligt att toaletter tillhandahålles för EU-migranter?

Nu vill jag deklarera att jag (vår familj) har ett husdjur. Under ett antal år tog jag promenader i Kalmar med denna hund. Med jämna mellanrum fanns särskilda sopkärl uppsatta, där välfyllda hundbajspåsar kan läggas. Vad jag förstår fanns en särskild person anställd på kommunen, som tömde dessa kärl. Han åkte runt i en bil med flak och jag fick intrycket att det var en heltidssyssla.

Rent globalt torde det vara svårt att motivera varför så mycket resurser ska läggas på husdjur, när medmänniskor  i nöd, inte bistås. (Men här erkänner jag mig skyldig, eftersom jag (vår familj) lägger ner ansenliga resurser i form av tid, mat och pengar på vår hund).

Vår hund är på ett sätt också en migrant. När vi snart flyttar tillbaka till Sverige, från Sydafrika, har vi bestämt att hunden ska med. Det är inte helt okomplicerat och heller inte helt gratis. Gör vi rätt? Borde vi använda dessa pengar till något nyttigare? (Jag tror att många ägare av husdjur ställt liknande frågor, när räkningar från veterinären varit obegripligt höga). Men å andra sidan avstår jag från annat, som andra människor unnar sig. Hur som helst, ett dilemma.

Lever vi alla i ett tillstånd av onåd? 

Den sydafrikanske nobelpristagaren J.M. Coetzee berör detta dilemma i boken 'Onåd' från 2000 (engelsk originaltitel: 'Disgrace'). En vit medelålders universitetslärare får sparken, eftersom han har en affär med en ung student. Han vägrar be om nåd. Alltså hamnar han i 'onåd'. Han flyttar ut till sin dotters farm och blir mer och mer uppgiven över hur maktbalansen mellan svarta och vita skiftas. Till slut hamnar han som volontär på ett krematorium för husdjur. Genom att utföra en slags sista tjänst för dessa varelser, får hans liv en slags mening.

När jag bodde i Sydafrika under 80-talet slog det mig hur mycket resurser de vita satsade på sina husdjur när flertalet av befolkningen förtrycktes. Så är det även idag. Även i världen i stort. Det verkar som om vi flyr från vår hjälplöshet över hur andra människor lever och i stället ägnar oss åt att göra allt vi kan för våra husdjur. (Ja, jag överdriver, för att visa hur jag tänker).

Det ska bli spännande att återvända till Sverige. När vi gör det kommer vi också hem som migranter. Självklart med helt andra förtecken och ofantligt mer priviligierade. Men vi delar en erfarenhet av att röra oss mellan olika kontinenter. Min målsättning är att jag vill bidra till hur människor i Sverige idag kan leva i gemenskap och bygga samhället tillsammans. Min tro är att resurserna räcker till alla om vi bara är villiga att dela. Och att det även blir över en del till våra husdjur.