Ukristu uvukile!

Våra liv är – på olika sätt – en pendelrörelse mellan död och liv, mörker och ljus. Att under påsken få ta med sitt egen livsberättelse och läsa/tyda den i ljuset av den Stora Berättelsen, är fint.

På Palmsöndagen ledde jag gudstjänsten i vår lutherska kyrka i Eastwood. Med palmkvistar i händerna stod vi ute på gatan och påbörjade den Stora Veckan.

Skärtorsdagen firade vi i vår lutherska kyrkan i Sobantu. Två och halv timme lång mässa med tvättande av fötter och nattvard.

Långfredagen gick vi till vår närmaste, anglikanska kyrka: St. Alphege’s. Där möttes vi av ett avklätt altare. Passionsberättelsen lästes av ett tiotal personer. Fint. Tre predikningar gav tre olika perspektiv på korset: soldaternas, Maria Magdalenas och Jesu mor Marias.

I morse kl 5 var vi med om att påskelden tändes och från den Kristusljuset – utanför St. Alphege’s – och sedan lyssnade vi till de många bibelläsningarna under påskvakan. Därefter dopförnyelse och Eukaristi.

Det som talade till mig starkast detta år, var Jesu kropp. I den anglikanska kyrkan delas bröd och vin ut på långfredagen. Då används det som konsekrerats (välsignats) kvällen innan. Allt bröd och vin tar då slut. Det sker inte i form av en fullständig nattvardsliturgi. Det läses inga instiftelseord. Nattvardsbönen bedes inte. Bara Herrens bön och sedan utdelandet. Altaret är avklätt. Jesus dör. Jesu kropp försvinner. Lampan ovanför sakramentsskåpet är släckt.

Vid samma altare, nu smyckat med dukar, blommor och ljus, räcktes oss imorse på nytt Kristi kropp. Men nu i glädje och ljus.

Predikan handlade om att se på ett nytt sätt. Samma Jesus. Alltid hos oss. Med sin kroppsliga närvaro. Men på olika sätt. Ibland mitt i lidandet, det svåra och utblottade. Ibland i ljus och segerviss tro.

Men alltid samma Jesus.

Kristus är uppstånden. Ukristu uvukile. Christ is risen.

Långfredag. Jesus dör.

Påskdag. Jesus uppstår från de döda.