Engellau vill ha vänlighet - inte stryk

Den 23 april publicerade Patrik Engellau en text på bloggportalen, Det goda samhället. Rubriken lockade mitt intresse:

Hur mycket stryk ska man ta?

I korthet är Engellau upprörd över att DN publicerar en artikel av Igiaba Scego, i vilken Patrik Engellau

... anklagas för ett brott som skulle rendera [honom] minst sex år på kåken.

Ja, så skriver Engellau. Han skriver inte att han känner sig anklagad utan att han anklagas. Min fråga blir: "Har Scego verkligen anklagat Patrik Engellau?" Svaret är nej. Engellau nämns överhuvudtaget inte i artikeln. Däremot nämns den världsdel, som Engellau kommer ifrån. D v s Europa. Och därmed är Engellau anklagad. Menar Engellau. Dessutom verkar han anse att detta är vanligt förekommande. Att västerlänningar blir anklagade:

Som västerlänning, särskilt västerländsk man, verkar man av samtiden anses vara skyldig till praktiskt taget allt. Allt ont, alltså.

Varifrån han får genusperspektivet fattar jag inte. Det finns inte i Scego's artikel.

Jag har försökt läsa artikeln för att utröna om Engellaus kritik är rimlig. Jag kommer fram till följande:

1. En verklighet beskrivs, där européer framställs som priviligierade i förhållande till människor från andra delar av världen.

I det sammanhanget skriver Scego om

... Marco från Venedig eller en Charlotte från Düsseldorf ...

Med andra ord vinlägger hon sig om, i detta avsnitt om västerlänningars privilegierade ställning, att lyfta fram både kvinnor och män. Det ser inte Engellau.

Scego skriver vidare om européer:

Att resa betyder, för en europé, att man kan kombinera en rad olika transportmedel efter lust och behov ...

Motsatsen är alla världens flyktingar, som inte har detta val. Är det kontroversiellt?

2. Europa anklagas

Visst är det sant att Europa som helhet anklagas. På detta sätt bemöts idag en flykting, menar Scego:

Europa vägrar se dig i ansiktet, du är reducerad till ett problem.

Personligen uppfattar jag inte detta som att jag, Anders Göranzon, är anklagad. Men jag tar så klart åt mig och frågar: "Kan jag göra något åt detta?" Vid ett par andra tillfällen anklagas också västerlandet kollektivt:

Att resa är i dag en exklusiv rättighet för människor från norr, från det västerland som gör sig allt mer isolerat och dövt för omvärlden.

Andra utsagor i DN-artikeln är mer allmänt hållna:

Du är i händerna på ett ont öde som dömt dig efter din härkomst och inte för vad du har gjort.

Eller:

Om du har råkat bli född på fel sida av jordklotet kommer ingenting att vara dig givet.

Scego säger också om bemötandet i Europa såhär:

Jag skulle kunna säga att allt som finns är likgiltighet.

Visst finns en kollektiv kritik av Europa. Men måste jag, som enskild europé, ta åt mig personligen och fråga:

Hur mycket stryk ska jag ta?

Den enda gången hon verkligen anklagar någon, som jag ser det, anklagar hon sig själv:

Jag känner mig maktlös. Värre: jag känner mig som en mördare, eftersom den kontinent där jag är medborgare, Europa, inte lyfter ett finger för att skapa en gemensam politik som kan hantera denna havets tragedi på ett organiserat sätt.

Och sedan för hon in något, som Engellau inte alls ser. Nämligen räddningsinsatsen Mare Nostrum. Det är i den kontexten som hon beskriver det som händer i Medelhavet som ett dråp, snarare än en tragedi.

3. Det handlar mest om vad Europa inte gör

I hela artikeln är det tydligt att hon skriver om det som vi eruopeer inte gör snarare än vad vi eventuellt har gjort.

Ingen av oss gick ut på gatorna för att protestera mot avvecklingen av Mare Nostrum. Vi har inte krävt någon strukturell lösning på problemet. Vi är lika skyldiga som våra regeringar.

Att Engellau upplever att han fått för mycket stryk förstår jag inte. Tvärtom menar jag att vi, som tillhör Europa, behöver lyssna på den kritik som finns här. Och som på många sätt, trots det ibland höga tonläget, är saklig.

Själv känner jag mig däremot upprörd när Engellau beskriver DN Kultur som

... ett särskilt stormigt ställe ...

i samma andetag, ja i samma mening som han skriver om drunkningsolyckorna med flyktingar i Medelhavet. Smaklöst!

Engellau är upprörd över att

... [l]andets främsta och mest prestigeladdade tidning, Dagens Nyheter, publicerar alltså en artikel där [han] anklagas för ett brott som skulle rendera [honom] minst sex år på kåken.

Det som sedan händer i Engellaus text är att han jämställer Scegos kritik med en tänkt kritik av romer, kvinnor eller judar:

Tänk om någon hade utslungat den sortens kollektiva anklagelser mot romer eller kvinnor eller judar. Att beskylla mig för att ägna mig åt massutrotning är, enligt min uppfattning, grövre än att ...

Och så skriver Engellau fram ett par grova sterotyper, som han naturligtvis inte står bakom, men som han ändå för vidare. Obegripligt! Jag menar att det finns fog att fråga oss i Europa, kollektivt, vad vi gör för att ändra på den politik som nu förs. Ja, det är hårda ord från Scego men inte helt osakliga. Hur kan Engellau jämställa detta med de sterotyper kring romer och judar, som han för vidare i sin text?

För att förstå lite mer av hur Engellau tänker, googlar jag och hittar hans hemsida. Där finner jag en text med rubriken:

Vänlighet är en dygd

I texten beskriver han hur han träffat en engelsk präst och undrat hur denne präst hanterar det problem som Engellau beskriver såhär:

För en hederlig präst är Jesus rimligtvis en stötesten.

Den som vill kan läsa själv. Det som texten kommer fram till är att allt handlar om vänlighet. Engellau säger i texten till prästen:

England har skapat världens mest civiliserade kultur ...  England och dess ättling USA.  

Och han fortsätter:

Vad kan vara mer sympatiskt och tilltalande än detta, ett folk som inte har andra ambitioner än den älskvärda lusten att göra sina nästa så positiv till sinnes att hon köper varorna?

Så bra. Låt oss alltså inte uppröra varandra med tal om flyktingar som druknar i Medelhavet. Låt oss i stället vara lite vänligare, så att dessa världens fattiga gör det de ska, nämligen köper våra varor.