Abraham/Ibrahim

Vi var som vanligt i Eastwood på gudstjänst idag. Vi kom, ungefär 2 minuter för sent, och klev in i en tom kyrka. Va! Hade vi missat något? Men ljusen på altaret brann och inte långt därefter öppnades dörren till sakristian och processionen kom ut. Hustrun höll på med något längst ner i kyrkan, så när processionen (bestående av fyra lekpersoner, kvinnor) gick mittgången upp, fanns i kyrkbänkarna en enda person: jag (präst, man). Komiskt!

Den första texten, från 1 Mosebok 17, handlade om Abram och Sarai och deras namnbyten, som gjorde dem till Sara och Abraham. Den andra texten, från Romarbrebet 4, handlade bara om Abraham. Därav rubriken för denna blogpost. Jag kommer nu att lämna söndagens gudstjänstupplevelse och förflytta mig i rummet, ut i världen i stort och möjligen till den svenska kontexten i synnerhet. Initialt förflyttar jag mig även i tiden.

För flera år sedan såg jag en teater i Kalmar som hette precis som rubriken. Eller möjligen hette den:

Ibrahim/Abraham.

Det var en en-mans-föreställning. Budskapet var enkelt: islam, judendom och kristendom har samma ursprung. I pjäsen representerat av Ibrahim/Abraham eller Abraham/Ibrahim. Det blev tydligt att de olika religionerna sedan utvecklats åt olika håll. Men också att mycket förenar.

Nu vill jag med detta som utgångspunkt reflektera över tre företeelser, som exiterar i nutiden men som även funnits historiskt:

Antisemitism, islamofobi, kristofobi

Det går att säga oerhört mycket om annan typ av förföljelse på grundval av ras/etnicitet, klass, genus, sexuell orientering, ideologi, ålder, funktionshinder och mycket annat. Det går också att tala om förföljelse av människor med andra religioner än de ovan nämnda – eller av dem som inte har någon religion alls. Just nu lämnar jag dock allt detta och koncentrerar mig på den typ av förföljelse, som riktar sig mot människor från de tre religioner, som i västvärlden brukar kallas ’de abrahamitiska’.

Antisemitism

Denna förskräckliga företeelse är helt klart  äldst, eftersom judendomen är äldre än både kristendom och islam. Den finns belagd i förkristen tid såväl som under medeltiden. Den har ibland kallats pogromer och det värsta av allt:

Förintelsen

Att den nu blossar upp i Europa är oroväckande. Ett flagrant exempel på detta var när Israels ambassadör i P1 fick frågan om judarnas skuld i detta. Obegripligt! P1 har bett om ursäkt och bra är ju det.

Siewert Öholm beskriver på sin blogg hur han blivit utsatt för judehat, enbart beroende på att han tar ställning för judar. Några andra som skriver mycket om detta är prästerna Annika Borg och Johanna Andersson. T ex i en uppmärksammad debattartikel i DN, där de kritiserar Svenska kyrkan på nationell nivå, för att tala med kluven tunga om judar.

Debattartikeln rör vi en känslig nerv. Svårigheten att samtidigt ta avstånd från antisemitism och vara kritisk mot staten Israel och dess politik gentemot Palestina.

Kollegan Håkan Sunnliden bloggar också om detta. Exemplevis under rubriken

Välsigna Israel

Han menar att det judiska folket bör ha en särställning för oss kristna men är ändå medveten om dilemmat att skilja på judarna som folk och staten Israel. Han skriver:

Det är inte självklart för en kristen att be för, välsigna och ta ställning för Israel i politisk mening. Det kan vara tvärtom, men FOLKET är utvalt av Gud och det borde varje kristen se, erkänna och välsigna.

Min fråga är om det överhuvudtaget går att göra den distinktionen idag? Går det att få förståelse för detta i det snabba flödet i sociala medier? Det borde gå, anser jag. Och därför funderar jag mycket på denna fråga; hur ska jag kunna kombinera ett aktivt stöd till den palestinska folket med ett lika aktivt stöd till det judiska folket? Går det utan att det blir ett politiskt ställningstagande?

Jag behöver inte nämna attentaten i Paris och Köpenhamn eller det faktum att judar i Sverige är hotade. Antisemitism är hemskt.

Islamofobi

Utan att veta säkert tror jag detta begrepp är ganska ungt. Inte desto mindre är det oacceptabelt att på ett fördomsfullt sätt dra alla muslimer över en kam. Att sätta likhetstecken mellan islam och islamism.

Ett näraliggande exempel var branden i en moské i Eslöv i slutet av 2014. Enligt Svenska Dagbladet. Dagarna dessförinnan hade en moské i Eskilstuna också varit utsatt. Där var det mer oklart om den var anlagd eller ej. Det är dock helt klart att det finns oerhört mycket hat mot muslimer i västvärlden, ofta grundat på okunskap och rädsla.

Islamofobi är inte samma sak som kritik av av islamism som politisk ideologi. Men oftast blandas det ihop. Att en vanlig muslim, som inget har att göra med några terrororganisationer av islamistiskt snitt, ska behöva känna skuld för vad dessa gör, är såklart fel.

Islamofobiska attacker mot muslimer är avskyvärda.

Kristofobi

På wikipedia förklaras begreppet:

Kristofobi är intolerans, rädsla eller fördomar mot troende personer av kristen övertygelse. Jämför med islamofobi. I Sverige utfördes ca 200 hatbrott med "kristofobiska motiv" år 2012 enligt Brottsförebyggande rådet.

Ibland hävdas det att den största gruppen som dödas för sin tros skull idag är kristna och att det aldrig har dött så många kristna, för sin tros skull, som det gör idag. Jag har svårt att bedöma om detta är sant men helt klart är det en realitet.

Varför hörs det förhållande lite om detta i Sverige? För några år sedan hörde jag om detta på ett inslag i P1 och då presenterades följande teori:

I västeuropa ser vi på oss själva som framgångsrika och mäktiga. Vi ser oss också som en kristen världsdel. I den bilden passar inte tanken in att vi kan bli förföljda och till och med dödade. Därför tystas detta ner.

Kanske är det så. Kanske inte. I vilket fall sker massakrer på kristna på många håll i världen. Ett exempel är de 21 koptiska männen, som avrättades brutalt av IS i Libyen.

Denna ikon som föreställer de 21 koptiska martyrerna i Libyen är målad av Tony Rezk

Jag är själv kristen och därför gör det extra ont, när detta och liknande övergrepp äger rum. Även denna form av förföljelse är oacceptabel.

Med dessa, ganska många ord, vill jag säga att det bör vara möjligt att ta avstånd från alla dessa tre företeelser och att det är kontraproduktivt att spela ut dem mot varandra. Världen behöver mindre förföljelse och mer förståelse.