Den som gör en resa har något att berätta

Så är det. Oftast! Den resa jag nu ska berätta om startade 1978. Tillsammans med delar av Fjellstedtska skolan i Uppsala (som är nedlags sedan länge) deltog jag i en lägerskola i Israel. (Palestina fanns inte som egen stat på den tiden.)

En av aktiviteterna (som var frivillig) bestod i att gå i den gamla vattenledningen från kung Davids tid, Shiloa-tunneln. Jag hade hört berättelserna från en tidigare lägerskola. Vattnet hade varit så högt att gruppen bitvis bara hade haft ett par decimeter mellan vattenytan och tunnelns tak. Någon hade svimmat. En lärare hade fått utdela örfilar, så att elever inte handlade i panik. Bakom gruppen svenska gymnasieelever hade ett förband med israeliska elit-soldater funnits och dessa hade inte haft någon förståelse för problemet, utan bara drivit på. Ja, mytbildningen var enorm. Kanske är allt sant. Jag vet inte för jag var inte med.

1978 var inte vattennivån så hög. Det visste vi. Men efter fem-tio meter, när dagsljuset försvann från öppningen bakom oss, kände jag mig mindre hugad att fortsätta och avbröt min vandrning. Resten av gruppen genomförde vandringen men jag har sedan dess undvikit alla former av grottor och tunnlar. Jag har ju klaustrofobi.

För många år sedan var vi i Falu koppargruva. D v s jag var inte med nere. För ett par år sedan tittade vi på utgrävningnarna i Sterkfontein. The Cradle of Humankind. Men inte jag.

Nu var det dags för Cango Caves tre mil från Oudtshoorn i västra Sydafrika.

Du får går ner själv ...

... sa jag, som vanligt, till hustrun.

Men när vi väl var där, föreslog en av våra vänner att jag skulle gå fram till öppningen och titta in. Och det såg ju helt klart annorlunda ut. Upplyst, plattlagda gångar osv. Så jag tänkte:

Det kanske är värt ett försök?

Jag ångrar inte detta. Det gick bra. Och det var verkligen värt det. Så vackert. Och så fantasieggande. Tusentals år har vatten droppat eller runnit och skapat olika formationer i den porösa kalkstenen.

Samtidigt så upprörande att turister och konsertbesökare (på den tiden de hade konserter i den största salen) brutit av mängder av stalagtiter och stalagmiter. Hur egoistiska är vi människor egentligen. Det tar kanske 100 000 år för en millimeter stalagmit att bildas. Och någon klåfingrig medmänniska bryter av den på någon sekund. Obegripligt!

Men mycket av det vackra finns ju kvar. Vi njöt. Och jag insåg att jag kanske inte har klaustrofobi.

Låt mig dela några bilder från det vackra och sedan ytterligare några bilder från vår resa genom Sydafrika. Alla utom den sista handlar om hur vatten påverkar naturen.

Denna formation kallas 'the Bridal Bed'.

Jag tror denna pelare, som är en stalagmit och stalagtit som vuxit ihop,
kallas för 'det lutande tornet i Pisa'. (Trots att det inte lutar!)

'The Hole in the wall' ligger nära Coffee Bay på det som kallas 'the Wild Coast'
i Eastern Cape.

Det går att titta länge på vågorna som väller in genom denna märkliga öppning.

Vatten är alltid mäktigt. Detta vattenfall ligger i Hogsback, också i Eastern Cape,
och kallas 'the Madonna and the Child'.

En bit ner i vattenfallet finns denna utskjutande klippa.
Kanske är det Jesusbarnet som sitter på axeln uppe till vänster?

I Hogsback vandrade vi i en kopia av labyrinten i Chartres. Där fanns inte mycket
vatten men vi fick anledning att meditera över vår livsvandring.