28 år

Idag, för 28 år sedan, prästvigdes jag. Det har varit 28 spännande år. Om jag ska vara ärlig, och det ska jag ju, har jag nog aldrig direkt ångrat att jag sa ja till detta uppdrag. Däremot har jag inte älskat alla arbetsuppgifter.

Just nu har jag inte en anställning som präst. Men jag är präst ändå. Så fungerar det i många kyrkor och samfund. På latin finns ett begrepp som heter

Character Indelebilis

Det är omdiskuterat. Sker något oåterkalleligt vid prästvigningen? Svenska kyrkan lär så i praktiken. Det förstår vi av Kyrkorordning 31 kap, 13 §, som handlar om vad som händer när en präst som 'avkragats' ska återinsättas i tjänst:

En präst som har förklarats obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst får förklaras åter behörig, om förhållandena ändrats på ett sådant sätt att prästen kan anses lämplig att utöva sitt uppdrag. En sådan förklaring får ske endast om biskopen godkänner den.

Detsamma gäller för diakoner och även för biskopar, fast då är det ansvarsnämnden för biskopar som fattar beslut.

Med andra ord. Jag är präst. Att säga: 'jag arbetar som präst' ligger inte för mig. Jag har arbetat som kyrkoherde eller komminister. Just nu arbetar jag som universitetslektor. Jag har även arbetat som vårdbiträde i hemstjänsten. Men jag är präst.

28-årsjubileet firade jag genom att delta i gudstjänsten i Eastwood, där vi brukar fira söndagens gudstjänst. Denna dag hade jag inte blivit ombedd att leda gudstjänsten eller predika. Däremot blev jag, som ofta sker, ombedd att komma fram för att förmedla avlösningen (förlåtelse från Gud) efter syndabekännelsen. Det understryker att vissa funktioner ges till en präst och utförs därför även av en präst. Utöver avlösningen gäller det framför allt välsignelsen (om den förmedlas med orden: 'Herren välsigne er/Herren välsignar er') samt uppgiften att leda mässan/nattvarden. Med undantag av dop i krissituation är det också prästens upgift att döpa. Samt i Svenska kyrkan konfirmera. (I Romersk katolska kyrkan och i den Anglikanska kyrkan är det biskopen som konfirmerar. Kanske ska även vigsel och begravning nämnas.

Hade jag fått önska, hade jag helst lett mässan i dag. Det hade varit ett fint sätt att fira ett prästvigningsjubileum. Men i vår lutherska kyrka i södra Afrika firas mässa sällan. Vanligen en gång per månad. I vårt fall andra söndagen i månaden. D v s förra söndagen.

Det är för mig svårt att förstå varför inte mässa firas varje söndag. Det betyder att den erbjuds varje söndag. Om enskilda gudstjänstbesökare vill avstå, för att det blir för ofta, är det helt möjligt att göra det. Men den som kommer till kyrkan för att få ta emot Kristus i altarets sakrament, ska få den chansen. Varje söndag. Det är också en naturlig del av söndagens huvudgudstjänst. I förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan understryks att söndagen huvudgudstjänst består av fyra delar:

Samling
Ordet
Måltiden
Sändning

I många församlingar i Sverige hoppas den tredje delen, måltiden, över. Det finns historiska skäl, förstås. Vissa menar också att det är av omsorg gentemot dem som inte vill ta emot nattvarden.

Om mässa/nattvard firas finns erbjudandet där både för den som vill ta emot och den som vill avstå. Det ser jag som en god ordning.

'Mässa' kommer språkligt från samma ord som 'mission' och det betyder 'sändning'. Jag gillar det. Som kristna sänds vi i gudstjänsten ut i våra olika sammanhang. Det är där som gudstjänsten får sin viktiga fortsättning. Där deltar vi med andra människor av god vilja i att bygga en rättfärdig värld. Och vårda en hotad skapelse.

Där kan också en präst behövas. Men då mer som ett stöd och en inspiration. Kyrkan i världen är inte liktydigt med präster. Tvärtom! Det viktiga är vad varje kristen säger och gör.

Det märkliga i Eastwood är att predikstolsklädet föreställer en kalk (bägare) och
oblater (bröd) som används i mässan. På altarklädet (antependiet) finns däremot
liknelsen som kallas 'fyrahanda sädesåker' som beskriver hur ordet sås ut (predikas?).
 Att de olika bilderna placerats så ger mig lite myror i huvudet.