Sårbarhet och teologi

Vi behöver erkänna vår sårbarhet. Den kraft vi får från Gud ska vi inte använda till att behärska och dominera. Det är en kraft till sårbarhet.

Just nu läser jag en bok av en kollega vid the University of KwaZulu-Natal. Hans namn är Anthony Balcomb och boken heter:

Journey into the African sun. Soundings in search of another way of being in the world.

Boken består av redan publicerade artiklar. Den är utgiven vid The Research Insititue for Theology and Religion, University of South Africa (UNISA) 2014. Jag har blivit ombedd att recensera den för Grace & Truth, som är det katolska teologiska seminariets tidskrift.

Idag har jag läst en artikel med titeln:

Re-enchanting a disenchanted universe – Post modern projects in theologies of space

Den har inte så mycket med rymdforskning att göra, som det kan verka. Artikeln tar sin början i ett besök som Balcomb gör, tillsammans med sin hustru, i Matopo-bergen i Zimbabwe. Där, i en grotta fylld av klippmålningar utförda av San-folket för hundratals år sedan, förstår han att dessa målningar beskriver en helt annan kosmologi än vår nutida. Där finns inga dikotomier mellan subjekt och objekt, tid och rum, materiellt och immateriellt. Han sammanfattar:

Rum – allt är här
Vara – allt är ett
Tid – allt är nu

I det följande beskriver han sedan hur västerlandet rört sig bort från denna världsbild. Det beror inte bara på Descartes och hans välkända

Cogito, ergo sum

vilket betyder: Jag tänker, alltså finns jag. Nej, från de gamla grekerna och ända fram till Newton, ser han en tankelinje som uttrycker:

Universum är ett objekt. Livlöst. Gud är den orörlige röraren. Tid är abstrakt. Rymden är tom. Fysiska lagar är absoluta. Orsak-verkansammanhang är överordnade. Verkligheten är mätbar.

Balcomb anger framför allt två skäl till varför västerlandet lämnade den förmoderna (pre-modern) världsbilden:

1) Epistemologiskt (som har med vår syn på kunskap att göra). En världsbild, där tingen har subjektivitet, fungerar inte. För då låter sig inte tingen utnyttjas och kontrolleras så enkelt.

2) Teologiskt. Robert Boyle, Renee Descartes och Isaac Newton var alla teister (d v s räknade med Guds existens). För dem var det otänkbart att det kunde finnas andra kraftcentra i tillvaron vid sidan om Gud. Alltså kunde universum inte längre beskrivas i gudomliga termer. Balcomb talar om ”de-divinizing”. (Jag hittar inget bra ord på svenska.)  För Balcomb är detta samma sak som att världen blir ”disenchanted”. (Enchanted  kan översättas med förtrollad – men denna svenska översättning leder nog tankarna åt fel håll).

Han menar vidare att inte bara grekerna har del i detta utan att också den hebreiska världsbilden spelar in. Medan grekerna bidrog med tanken på att verkligheten är strukturerad enligt vissa fasta priniciper, som låter sig utforskas, bidrog den hebreiska med tanken att historien är linjär, målintriktad samt med tanken att det finns en högre makt, som styr allt.

Det han beskriver som ”disenchanting” innebär alltså att: Rummet blir avsakraliserat, tiden blir linjär och människan blir subjektiviserad.

Eftersom tiden inte längre är mytisk-cirkulär, kan människan börja planera för framtiden, i syfte att manipulera den. Människan blir alltså subjektet bakom denna manipulation. Ett ”jag” skiljt från omgivningen. Ett ”jag” som kontrollerar omgivningen.

Descartes’ ”jag tänker alltså finns jag” i stället för det afrikanska ”jag finns på grund av att jag hör ihop med andra”.

Denna utveckling leder till att människan blir en främling. Alienerad från verkligheten runt omkring.

Artikeln fortsätter sedan in i olika teorier om hur denna klyfta kan överbryggas. Han beskriver hur det för-moderna stadiet förnkippas med panteism (allt är besjälat av ett andligt väsen), det moderna med teism och det postmoderna med pan-en-teism (som alltså skiljer sig från panteismen).

Balcomb ser tre olika riktningar i dessa försök att överbrygga klyftan. Den första är att en ny form av panteism växer fram. (Ett exempel är eco-feminism). Den andra riktningen utgörs av olika former av pan-en-teism. (Där nämns processteologi, Leonardo Boff, Teilhard de Chadin, Rosemary Radford Reuther, Paul Tillich och Jürgen Moltmann m fl). Den tredje riktningen är den första kyrkans trinitariska teologi, som förvaltats av ortodox tradition. Den ortodoxa teologin har aldrig varit intresserad av att besvara upplysningens frågor.

Det som blir författarens slutkläm, gillar jag mest. Vi måste återupptäcka vår sårbarhet (vulnerability). Motsatsen är ju att kunna kontrollera omgivningen. Den kraft vi ska söka efter är inte makten att härska över andra eller att dominera. Istället menar Balcomb att vi ska söka kraft att offra och ge upp (sacrifice and surrender). Här känner jag att det är oerhört viktigt att lägga till: av fri vilja och aldrig för att andra tvingar en till detta.

För mig ger denna artikel många nycklar till förståelsen av hur framför allt vi västerländska teologer ofta är fast i modernismen och att detta leder till ett främlingsskap. Lösningen är inte att återvända till en förmodern verklighetsuppfattning. Det går ju inte! Vi kan inte låtsas att upplysningen aldrig ägt rum. Men vi kan söka något mer helt och mer sammanhållet bortom det moderna. Detta kan vara postmodernismens bidrag även in i teologin.

Den risk jag ser i viss samtida teologi är dock att vända ryggen till både det förmoderna och det moderna och hänge sig helt åt det postmoderna. Det tror jag inte är lösningen. I postmodernismen lurar en relativism, som kan leda till nihilism. Kan vi överhuvudtaget lita på att något finns i rent objektiv mening? (Jag erkänner att jag inte är bra på att beskriva nihilism. Vilket kanske ligger i sakens natur.)

Inte heller gör jag (eller Anthony Balcomb, vad jag förstår) anspråk på att ha en heltäckande beskrivning av detta komplicerade skeende. Men vissa pusselbitar ger det i alla fall åt mig. Vad jag tror mig förstå är att det moderna projektet har starka kopplingar till en alltför stor tro på människans förmåga och på en evig tillväxt. Den leder till en övertro på en teknokratisk, ekonomisk marknad. Detta behöver vi lämna!