Söndag igen

Hustrun är i Moçambique och är med på biskopsvigning. Det anglikanska Lebombo-stiftet får ny biskop. För första gången på 37 år. Så länge har den förre varit i tjänst. Biskop Dinis Sengolane var enbart 30, när han vigdes. Enligt uppgift ska han finnas med i Guiness Rekorbok med två rekord. Både som den yngste anglikanske biskopen i modern tid och den som varit längst i tjänst. Han är mycket respekterad, inte minst för insatsen som medlare mellan regeringen och Renamo. För en tid sedan blev det fred efter en långdragen, delvis väpnad, konflikt. Hustrun är där, eftersom Lebombostiftet är vänstift till Västerås stift, som också har en delegation på plats. Hustrun arbetar ju som ett stöd för denna och fyra andra vänstiftsrelationer, som finns mellan stift i Svenska kyrkan och stift i södra Afrika.

Det tygstycke som hänger framför altaret i Eastwood,
antependiet, har en djup symbolik om hur Jesu födelse
och Jesu lidande hänger ihop. Kampen mellan ont och gott.

I min gräsänklingstillvaro åkte jag till vår församling i Eastwood, för att fira gudstjänst. När jag kom någon minut efter nio, höll några av de ansvariga på att klara ut vem som skulle göra vad. Min misstanke är att predikanten inte var förberedd, eftersom predikan var ovanligt kort. Den var på isiZulu, så jag vet inte om den var kort och bra eller kort och mindre bra. Men att döma av församlingens bifallsrop under predikan, livade den dock upp andarna. Det jag kunde uppfatta var att predikanten, Baba Mthethwa, bland annat talade om hur många ministrar i Sydafrikas regering, som är lutheraner. Detta var inget nytt för mig. En siffra jag hört är att en tredjedel av alla ministrar hör till den lutherska kyrka, som vi har relation till, nämligen ELCSA. Det är i så fall remarkabelt. En person som nämndes i predikan, var deputy President, Cyril Ramphosa. Det hörde jag. Att han, åtminstone förut, hört till ELCSA, det vet jag.

Predikanten hade en poäng. (Jag frågade honom efteråt). Utifrån att det i ELCSA är den Helige Mikaels dag sista söndagen i september. (I Svenska kyrkan infaller den nästa söndag). I evangelietexten, Lukas 10:17-20, läste vi om hur Jesus hade sänt ut 72 lärjungar och vad som hände när de kom tillbaka. Allt var, i predikan, insatt i söndagen sammanhang. D v s den kosmiska kampen mellan ont och gott. Som tydligast kommer till uttryck i Jesu död och uppståndelse men också i den Helige Mikaels kamp med draken.

Med andra ord är det vad de lutherska regeringsmedlemmarna ska göra. De ska kämpa på den Helige Mikaels sida i kampen mot ondskan. Från annat håll har jag fått uppgifter om att ELCSA’S presiding bishop, Ndanganeni P. Phaswana, regelbundet möter dessa regeringsledamöter, för att ge dem stöd i denna kamp.

Min fråga blir: vore det inte bra om Svenska kyrkans ärkebiskop, liksom Biskop Pashwana, samlade de kyrkomedlemmar, som är med i regeringen? (Jag vet att vi just nu har en expeditionsministär och att den nya regeringen inte är utsedd). Inte för att lägga upp hemliga planer, utan för att ge dem stöd i deras uppgift att vara med i kampen mot det onda i tillvaron.

I Sydafrika är ett sådant stöd, från ett samfunds sida, oerhört välkommet. Andra politiker skulle närmast se med avundsjuka på det. Jag tror de skulle utbrista:

Varför kommer inte vår kyrkoledare och stöttar oss?

Men jag tror att det i Sverige skulle uppfattas som om Svenska kyrkans ärkebiskop försökte lägga sig i den partipolitiska sfären. Någon skulle hävda att det vore fel att bara stötta Svenska kyrkans medlemmar. Kanske rent av diskriminerande.

Jag tror ändå det vore bra. Ett sätt att ge sitt stöd till de kyrkans medlemmar, som engagerar sig partipolitiskt.

En annan detalj i predikan och i några efterföljande vittnesbörd, det lilla jag uppfattade, var kommentarer till det jag bloggat om tidigare, nämligen profeten T B Joshua i Nigeria och den kyrka i Sydafrika, där människor uppmanas drick bensin. Vad jag förstod, sågs detta inte med blida ögon. De som talade menade, tror jag, att dessa företeelser inte är något att ha.

Det som kan sägas om gudstjänsten i övrigt är naturligtvis att sången alltid lyfter. Jag uppskattar också att vara i en församlingsgemenskap som känns som min. Igenkännande miner och den sedvanliga rundan i slutet, där alla (jag menar alla) skakar hand med varandra.

När vi gifte oss fick vi denna ikon: S:t Mikael.