Mandela fortsätter att fascinera

Våren i Sydafrika är en intensiv period när det gäller ’Memorial lectures’. Idag var det dags för

Peter Brown Memorial Seminar

Den som var inbjuden att tala var Zelda la Grange, mest känd som Mandelas assistent eller sekreterare under 19 år. En fascinerande person. Jag menar la Grange. Påverkad av Mandela, ja visst!

Men först något om Peter Brown. Han var en av grundarna av ’the Liberal Party’ och arbetade nära dess ledare under 1950-talet, Alan Paton. Brown blev bannlyst 1962 och var det under många år. Det går att läsa mer om honom här.

Därför var det inte konstigt att den som välkomnade åhörarna särskilt talade sig varm för detta liberala parti och vad det betydde i kampen mot apartheid. Men nog var det ett klavertramp att i välkomsttalet jämställa Mandela och Jan Smuts, som var Premiärminister i Sydafrika 1919-1924 och 1939-1948. Han var dock ledare för ett land där större delen av befolkningen förvägrades mänskliga rättigheter. Visserligen lär han vara den enda som skrivit under både Nationernas förbunds stadga och Förenta Nationernas stadga. Men jag blev irriterad när hans namn i stort sett likställdes med Mandela.

Föreläsningen inleddes med Sydafrikas nationalsång. Det gillade jag! Men det var faktiskt ovanligt klent med sången. Sedan var det det sedvanliga välkomsthälsandet av vissa, viktigare gäster. Jag vänjer mig nog inte vid detta.

En engagerad person, som det var lätt att lyssna på. (Foto: Kristina Göranzon)

Zelda la Grange

I oktober 1994 blev hon Mandelas privatsekreterare eller PA. Hon var nog inte den enda. Hon var 23 år och, enligt egen beskrivning, rasist. När hon mötte Mandela första gången förstod hon inte vad han sa till henne. När hon frågade om, insåg hon att han talade afrikaans. Mandela har sagt:

Om Du talar till en människa på ett språk hon förstår, når Du hennes huvud.Om Du talar på hennes eget språk, når Du hennes hjärta. (Fritt översatt)

Resultatet blev att den 23-åriga Zelda la Grange började gråta. Då lär Mandela ha lagt sin hand på hennes axel och sagt:

Nu överreagerar Du allt.

Det var mot bakgrund av detta inte så konstigt att la Grange började sitt tal med en s k ’disclaimer’ (friskrivningsklausul) och erkände att engelska inte är hennes modersmål. Men hon tillade:

Om någon talar ett språk dåligt, betyder det att den personen kan ett annat språk bättre.

Kanske något att tänka på i den svenska kontexten.

Bilden togs 2008, när Zelda la Grange förklarade för
 Mandela hur ett avgjutning skulle göras av  hans hand:
 "The hand that changed my entire being".

La Grange delade många minnen från de nästa 20 åren med Mandela. Vi köpte hennes bok

Good Morning, Mr Mandela (Cape Town: Penguin Books. 2014)

Säkert återkommer jag med mer från den. När jag frågade henne om den ska komma på svenska berättade hon att det blir i november. Svenska blir ett av de första språken efter afrikaans och engelska. På afrikaans heter den:

Goeiemore, Mnr. Mandela

Hon lyfte särskilt fram tre saker, som hon lärt sig av sin chef:

1. Mod och övertygelse

Under hennes första tid hade Mandela sagt till henne att utan mod, skulle hon inte bli långvarig på jobbet. Bevisligen hade hon en del mod! När det gäller övertygelse, stod det utom allt tvivel att Mandelas övertygelse verkligen smittat av på henne.

2. Respekt

Vid ett flertal tillfällen underströk la Grange hur viktigt det är att visa sina motståndare respekt. Därigenom undviks att motståndaren får avgöra hur slagfältet ska se ut.

3. Disciplin

Hennes berättelse om hur hon vid ett tillfälle var 5 minuter sen till en avtalad tid, när Mandela skulle flyga från en militär flygplats utanför Johannesburg, var rörande. Han hade tittat på henne och sagt:

That was the last time.

Och det var sista gången hon var försenad.

I samtalet efteråt förstod vi att hon är upprörd över den brist på framför allt disciplin och respekt som råder i sydafrikansk politik idag. Inte minst bråken mellan EFF och parlamentets talman är prov på detta.

En fråga hon fick handlade om Mandelas syn på korruption. Hon berättade då en händelse från ett besök i Kuwait, där en tvål i badrummet hade försvunnit. Mandela hotade att ge samtliga säkerhetsvakter sparken om inte tvålen återställdes. Nästa morgon var tvålen på sin plats och vakterna behöll sin anställning.

Det hettade till ett par gånger i frågestunden. Dels gällde det hennes avslöjanden i boken kring xhosa-folkets begravningstraditioner, dels gällde det Mandelas tysta diplomati i förhållande till Zimbabwe. Hon svarade bra. Möjligen hade hon fel, när hon beskrev situationen i Zimbabwe som relativt god fram till 1999 (då Mandela avgick som president).

Hennes slutord, när någon frågade om hon hade något nytt jobb, vilket hon inte har (mer än halvtid) var att hon ville gå ett steg vidare och reflektera akademiskt kring arvet efter Mandela. Det kändes vettigt. Jag tror att Zelda la Grange har mycket att bidra med i Sydafrika även i framtiden. Som en person "in her own right".