Mälardrottningen och fastan

Rubriken till trots handlar det om fastan och dess plats i våra liv. Som enskilda och som kristenhet.

Först dock: Vem är hon, Mälardrottningen? Jag frågar, för att jag läste Biskop Eva Brunnes och Helén Källholms (VD för Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation) pressmeddelande efter Stockholms stifts och Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations middag i Gyllene Salen härom veckan. I deras text figurerar nämligen Mälardrottningen.

Först dock en tillbakablick. Detta har hänt:

1. Stockholms stift och Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation har haft presidieträff. D v s de har samlat presidierna, församlingarnas strategiska ledarskap, till samtal om församlingsgemensamma frågor. Inget fel i det. Tvärtom. Det är bra att samla kyrkans ledarskap till samtal.

2. Som en del av tvådagarssamlingen avnjöts en måltid. Detta är också bra. När människor samlas behöver de äta och varför inte äta tillsammans. Även om samlingen sker under fastan behövs mat. Få människor fastar (i ordets bokstavliga bemärkelse, d v s avstår från mat) helt och hållet de sju veckorna före påsk.

3. Måltid beställdes i Stadshuset och den var enligt uppgift mycket påkostad.

4. Annika Borg skriver en krönika i Kyrkans Tidning och påpekar i ganska skarpa ordalag att denna festmåltid, mitt i fastan, knappast är lämplig, eftersom kyrkfolket (som ju betalat notan) samtidigt är ute och skramlar pengar till Svenska kyrkans internationella arbetes fasteinsamling:

Utrota hungern

Eller som det står på Stockholm stift hemsida:

5. Aftonbladet plockar upp denna nyhet och skriver om den. Låt vara att rubriken blir halvsann – men vad kan vi annat förvänta:

Präster åt lyxmiddag – för 330 000 kronor

Det var ju fler än präster som åt.

6. Biskop Eva Brunne och VD Helén Källholm går ut med ett pressmeddelande och försvarar arrangemanget.

7. Mattias Irving på Seglora Smedja skriver om deras svar och rekommenderar följande:

Brunne bör allvarligt överväga att förtydliga sig i ett nytt pressmeddelande och visa lite mer förståelse för hur detta agerande upplevs av människorna på golvet.

8. Eva Brunne skriver ett nytt pressmeddelande. Nu är det bara hon som undertecknar det. Rubriken blir på Stockholms stift hemsida blir:

Biskop Eva: Jag beklagar

Biskopen skriver ärligt och uppriktigt att hon är ledsen och jag tror verkligen att hon menar det. Hon skriver:

Jag inser att förtroendet för Svenska kyrkan har skadats och ansvaret för det tar jag personligen på mig.

Det är väl gott att vi kan be om förlåtelse när vi gör fel? Jag känner inte biskop Eva så väl men de gånger vi träffats har hon gjort ett gott intryck på mig. Min upplevelse är att hon vill, som så många av oss, något annat än det som signaleras av denna brakmiddag.

Att jag inte hittar någon kommentar på Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations hemsida är trist. Är organisationen tondöv för det som händer i Svenska kyrkan? Den var ju med och organiserade det hela.

Hur kunde det då bli så här? Jag vill försöka ge några svar – dels utifrån fastans ställning i vår kyrka, dels utifrån denna hittills obesvarade fråga:

Vem är hon, Mälardrottningen?

Jag börjar med Mälardrottningen. I det första pressmeddelandet, det som försvarar arrangemanget, läser jag:

Stadshuset är en del av Stockholms kulturarv och den kulturella kontexten ökar också samhörighetskänslan. Det finns en viss symbolik att få sitta i stadshuset där Mälardrottningen blickar ner med S:t Jacobs kyrka och Storkyrkan i knät.

Det är klart att jag reagerar extra, när jag ser ordet 'kontext'. Vid vårt universitet, University of KwaZulu-Natal, arbetar vi med kontextuell teologi. Inte bara i allmänhet, utan interdisciplinärt med ett uttalat genus- och Afrika-perspektiv.

Bra alltså att biskop Eva också arbetar kontextuellt. Ett genusperspektiv finns så klart i symbolen 'Mälardrottningen'. Också ett lokalt, svenskt för att inte säga stockholmskt perspektiv. Men fungerar det? Frågan är nämligen:

Vem är hon, Mälardrottningen?

Efter diverse googlande ser jag, det jag nog redan visste, att det är en mosaik i Gyllene Salen. Jag förstår också att Mälardrottningen är ett smeknamn för Stockholm. Men det är även ett flytande hotell och fram till 1998 var det en skönhetstävling. På wikipedia läser jag:

Stockholms Mälardrottning var en skönhetstävling för kvinnor som ägde rum i Stockholm från 1946 och åtminstone fram till 1998.

Och om det flytande hotellet kan vi läsa på hemsidan:

När ni beträder landgången går ni kanske i fotspåren av svunna tiders filmstjärnor, politiker och kungligheter. 

Dessa associationer tror jag leder fel. Jag menar inte att Biskop Eva avsåg att anknyta till dem. Men är det inte så att symbolen 'Mälardrottningen' ger ett överhets- och uppifrånperspektiv? Jag tror nog att valet av bild var ett försök att beskriva hur Svenska kyrkan i Stockholm är kontextuellt situerad i just Stockholm och att uttrycket ...

… med S:t Jacobs kyrka och Storkyrkan i knät …

... var tänkt att ses som en öm bild av att sitta i knät på sin förälder.

Men fungerar det? Jag tror inte det. Bilden av 'Mälardrottningen' är en bild av makt. Och att kyrkan sitter i knät på makten känns inte helt oproblematiskt.

Min andra punkt handlar om fastan. Annika Borg, liksom Mattias Irving och även biskop Eva, i sitt andra pressmeddelande, fokuserar på det olämpliga i denna festmåltid, just för att den ägde rum i fastan.

Resonemangen skulle kunna tolkas som att är OK att äta för 330 000 kronor, bara det inte sker i fastan. Jag håller inte med. Mitt förslag är: fortsätt att anordna presidieträff under fastan. Istället för brakmiddag, utrusta deltagarna med varsin fastebössa och gå ut en timme i centrala Stockholm och skramla. Ordna sedan en festmåltid med fastekaraktär. Varför inte i någon Stockholmsförort. En måltid med internationell prägel. (Fast med lokalt producerade råvaror!) Säkert finns lokaler som klarar 250 personer. Välj en annan kontext än att sitta i knät på 'Mälardrottningen'.

Fastan ger nämligen rätt anslag till en träff för församlingarnas strategiska ledarskap. Inte bara i Stockholms stift. Fastan som en tid för eftertanke och bot. Om Stockholms stift flyttar denna träff till en annan tid på året och ordnar en i stort sett liknande festmåltid (kanske något billigare) har då något förändrats?

Vi är många som äter alldeles för mycket och för ogenomtänkt. Både i fastan och annars. Vi kanske försöker handla klimatsmart och rättvist men med handen på hjärtat inser vi att vi ofta misslyckas. Men en nymoralism på detta område gynnar ingen. Samtidigt är det friskt att lyssna på sin inre röst och ta tag i skuldkänslor – de kan ju vara befogade. 

Med andra ord handlar hela denna bloggpost om många av oss. Vad innebär vår fasta och i vilket kontextuellt knä väljer vi att sitta?