En svår film att se! |
Jag har fått nog!
Igår kväll såg jag delar av filmen ”Enough” där Jennifer Lopez spelar
huvudrollen. Efter att ha blivit misshandlad av sin man flyr hon med dottern.
När en advokat till sist säger att det är hopplöst att fly, eftersom mannen
kommer att jaga henne, tills han hittar henne och dödar henne, bestämmer hon
sig för att slåss tillbaka. På svenska heter filmen:
En kvinnas hämnd
Hon dödar mannen
i självförsvar. Som alla filmer där det utspelas en kamp mellan ont och gott,
känns det OK att den goda sidan använder våld i kampen mot ondskan. Det verkar
i filmen som om att hon blir friad från att ha dödat sin man.
Det är inte
filmen jag fått nog av. Det är våld i hemmet. Jag minns en tidningsartikel jag
läste för ett par år sedan, som gjorde mig upprörd. Kort var artikelns budskap
följande:
Den farligaste platsen en kvinna kan vistas på är det egna hemmet.
Jag blev upprörd.
Kände mig anklagad. Men jag förstår att det är så. Det var inte avsett för oss
män, som inte plågar livet ur våra fruar. Men jag tog åt mig – som man! Och det
var säkert bra.
Statistiskt sett
(och nu har jag inga källor att komma med i denna bloggpost) är det farligt för
en kvinna att vara hemma. Många kvinnor misshandlas och våldtas i hemmet. Så
även en del män. Och många barn. Hem är farliga! Visst är det upprörande?
Ett annat minne
som kommer upp är när jag utgöt mig för en annan man över hur hemskt det är att
så många kvinnor utsätts för våld. Hans svar var att det rent statistiskt dödas
fler män. (Jo, jag vet att dödligheten totalt sett är exakt lika stor bland
kvinnor och män men här talar vi om liv som avslutas p g a mord, dråp etc.)
Säkert är det så att fler män bringas om livet med våld än kvinnor. Men är det inte
så att det rör sig om olika våld och olika situationer?
När män mördas är
det andra män som utför handlingen. När kvinnor mördas är det oftast män och
inte andra kvinnor. Detta skriver jag inte som en vetenskaplig sanning. Jag
antar att det förhåller sig så men jag vet inte med säkerhet.
Däremot vet jag
att vi ofta varnar våra döttrar, när de ska ut i det publika sammanhanget på kvällstid.
Vi (föräldrar) har synpunkter på klädsel och på vilka platser de ska besöka. Av
omsorg kanske men det blir missriktat, för vi har en annan måttstock för
sönerna.
Nu undrar jag:
hur kan det komma sig att vi/samhället enklare accepterar att killar är ute
sent på kusliga ställen, när det bevisligen är så att fler killar råkar illa ut
just där och då?
Och hur kan det
komma sig att vi/samhället accepterar att tjejer har det säkrare hemma, när det
är just hemma som är det farligaste stället att vara på?
Eller är det fler
killar ute och just därför procentuellt fler killar som råkar illa ut där? Samt
fler tjejer hemma och just därför rent procentuellt fler tjejer som råkar illa
ut där?
När jag funderar
över detta sakförhållande, undrar jag hur de tänker, som till varje pris ska
behålla en strikt könsuppdelning, där vissa egenskaper tillskrivs de olika
könen/genusarna. Kan det vara dags att fundera bortom kön och genus?
Och då har jag
ändå inte kommenterat alla som utsätts för våld på grund av sin sexuella
läggning. Eller religion. Eller politiska övertygelse. Eller hudfärg. Eller något
annat som är en del av det faktum att vi är människor.
Jag tycker det är
illa, oavsett skäl till misshandel och våldtäkt. Men just nu är jag upprörd
över det jag såg i ovan nämnda film. Jag har fått nog.
Hej broder, jag håller på allt sätt med dig men analyser tenderar att bli lika stereotypa som det våld som avses med analysen. Jag har själv försökt att fundera kring på min blogg timjanochteologi under rubriken " våldet är inte en könsfråga utan en individfråga" Det är svårt för oss män som försöker ta ansvar och som inte för våldssmittan vidare till våra söner och döttrar. Men vi kan ju inte heller ta ansvar för ondskan som inte känner några som helst gränser när det gäller kön, religion eller sexuell läggning. Kolla vad jag skrivit så kan vi hjälpas åt att tänka vidare:)
ReplyDeleteUffe, så klart är det också vanligt att män utsätts för våld. Varje gång vi försöker säga något sker ju en slags generalisering eller begränsning. M a o är det omöjligt att skriva fram en helt rättvisande bild. Men genom samtalet kan vi kanske finjustera, skärpa till och nyansera. Har just idag fått ett mycket påtagligt exempel på att genusrelaterat våld kan ske i båda eller flera riktningar. (Jag var inte inblandad. Fick bara höra berättelsen.) Ytterst handlar det om makt och vanmakt. Samtidigt är det inte bara en individfråga. Det sitter ju liksom i strukturer. T ex genus-strukturer men även i andra strukturer: etnicitet, social klass, ålder osv. Det verkar som om den "gamle Adam" tar chansen så fort den dyker upp. Så även "den gamla Eva". Desto större behov av frälsning och befrielse. För oss alla!
ReplyDelete