Vem äger Mandela?

Det självklara svaret är naturligtvis: 

Ingen! 

Det går ju inte att äga en annan människa, trots slaveri och trafficking. Frågan är väl fel ställd? Dessutom är ju Mandela död.

Vid närmare eftertanke visar det sig dock att frågan är allt annat än irrelevant. Det första svaret hittar jag i Sten Rylanders informativa bok:

Nelson Mandela - Tolerans och ledarskap

I ett appendix räknar Sten upp de olika stiftelser som finns i Mandelas namn. Det är i själva verket dessa som äger varumärket Mandela. Men det är ju inte riktigt det svaret jag söker.

Ställer vi frågan i den omedelbara kontexten – Mandelas förestående begravning – blir svaret annorlunda. Familjen har självklart mycket att säga till om, när det gäller begravningen men så har även the Methodist Church of Southern Africa, som i de direkta begravningsförberedelserna företräder familjen. Det var den kyrkan Mandela tillhörde. Men familjen och kyrkan får absolut inte fatta alla beslut själva. Eftersom det kommer att bli en statsbegravning är också den sydafrikanska staten tydligt involverad, företrädd av regeringen och ytterst President Jacob Zuma. Dessutom har ANC ett ord med i laget.

Men detta gäller enbart fram till den 15 december. Sedan är det naturligtvis en öppen fråga hur arvet efter Mandela ska förvaltas. Skulle frågan ställts till Mandela själv skulle han säkerligen svarat: Sydafrikas folk. Det var ju så han uttryckte sig efter sin frigivning i februari 1990.

I stand before you not as a prophet but as a humble servant of you, the people. Your tireless and heroic sacrifices have made it possible for me to be here today. I therefore place the remaining yeas of my life in your hands.

Här skulle min bloggpost kunnat sluta. Men den gör inte det.

I Aftonbladet publicerades en debattartikel av Åsa Lindeborg igår, fredag.

Inga moderater på Mandelas begravning. Därför ska Bildt & Reinfeldt stanna hemma.

På ett övertygande sätt visar hon hur ledande moderater (som nu kan tänkas komma att representera Sverige vid begravningen) under kampen mot apartheid motarbetade anti-apartheid rörelsen. Jag håller med om hennes analys. Jag var själv med vid folkriksdagen mot apartheid och minns väl hur representanter för Moderata Ungdomsförbundet röstade emot i stort sett alla resolutioner. I mitten av 1980-talet tyckte många av moderaterna att Nelson Mandela gott kunde stanna i fångenskap. Sanktioner ville man inte ha och stöd till ANC var uteslutet. Det är viktigt att lyfta fram. Jag tycker också att moderaterna har en del att förklara. Det kunde vara lämpligt att göra det nu. Försoning och förlåtelse hör ihop.

Men min fråga blir ändå: Äger Åsa Lindeborg plötsligt Mandela? Kan hon avgöra vem som bör eller inte bör delta i hans begravning? Det tror jag inte hon tycker. Så klart har non rätt att ha en uppfattning och torgföra den. Roligt i sammanhanget är ju också att Åsa Linderborgs skrivit en roman med titeln:

Mig äger ingen

Jag ger henne rätt i att vi får skilja på Mandela före fängelset och efter. Mandela drev en konsekvent kamp mot apartheidregimen och den byggde han på The Freedom Charter från 1955. I förhandlingarna efter sitt frigivande och under hans period som president blev den förda politiken en annan. Åtminstone på det ekonomiska området. Jag kan med Åsa Lidnerborg beklaga att så många sydafrikaner fortfarande lever i misär och att de rika efter 1994 tyvärr blivit ännu rikare.

Här vill jag dock stanna upp ett ögonblick och ställa några självkritiska frågor som har med moral att göra. Om vi i Sydafrika ser en miniatyr av världen i stort – var placerar jag in mig själv? Jag vet inte hur det är med Åsa Linderborg men jag måste erkänna: Moraliskt har jag inget att komma med. Jag har mer gemensamt med de rika i Sydafrika än med de fattiga. Tyvärr!

Vilket pris betalade jag i kampen mot apartheid? Visst engagerade jag mig på olika sätt i kampen men kan jag säga att det pris jag behövde betala var högt? Självklart inte. Inte i jämförelse med Mandela och de många andra som var frihetsberövade. Inte i jämförelse med Sydafrikas folk, som fortfarande betalar priset. Jag vet inte hur högt pris Åsa Lindeborg behövde betala. Därför kan jag heller inte svara på om hon har rätt att avgöra huruvida någon annan borde eller inte borde närvara vid Mandelas begravning.

Vad jag märker är att vi är många, framför allt i sociala medier, som på olika sätt försöker förfoga över Mandelas namn. Vi uppdaterar våra statusar, vi länkar och bloggar. Jag är en av dem. Jag gör det just nu. Det är jag medveten om. På olika sätt vill vi höra ihop med Mandela. Och det är väl inget större fel med det. Men när vi drar en gräns och säger att andra inte har samma rätt som vi, då undrar jag om vi inte överskrider våra moraliska befogenheter. Jag kan förstå om fattiga sydafrikaner gör det. Jag menar att de i så fall har en moralisk rätt till det.

Men min upplevelse av hur sydafrikanerna själva gör, går stick i stäv med det ovan nämnda. Här får alla vara med och sörja och minnas. I de otaliga TV-sända minnesprogrammen intervjuas frihetskämpar men också representanter för de grupper som förespråkade apartheid. Bland de kondoleanser som strömmar in från världens ledare hoppade jag till när Mahmoud Abbas' hälsning följdes av Shimon Peres'. Här görs ingen åtskillnad.

Det ord som används för att beskriva vad som sker i Sydafrika är inte bara sorg utan framför allt celebration. I vanlig ordning sjunger och dansar människor. I detta kroppsliga uttryck kan den som vill delta. Jag ser i TV-sändningarna vita och svarta tillsammans på ett sätt som inte är vardagsmat i Sydafrika, trots försoningsprocessen. Men det är som Mandela själv sa – han tillhör folket.

Självklart är det ingen som äger Mandela. Men lika självklart äger vi alla möjligheten att minnas en människa, som under sin livstid fick betyda mycket. Det vi ofta minns är begrepp som försoning och förlåtelse. Men vi ska heller inte glömma bort att det var först efter många års kamp mot orättvisor och förtryck, som försoningsmotivet kom i förgrunden. Det finns självklart ingen varaktig fred och inte heller försoning utan rättvisa. Hur förvaltar vi det arvet efter Mandela?

Mina frågor slutar i en mental och moralisk återvändsgränd. Då är det skönt att lyssna på det sydafrikanska folket, som säger: Sing, dance and celebrate! Allt har sin tid! Vi har gott om tid att arbeta för det som Åsa Linderborg efterlyser: en rättvis världsordning. Men frågan är hur många av oss som kan stämma in i de ord Mandela yttrade under Rivonia-rättegången den 20 april 1964:

During my lifetime I have dedicated myself to this struggle of the African people. I have fought against white domination, and I have fought against black domination. I have cherished the ideal of a democratic and free society in which all persons live together in harmony and with equal opportunities. It is an ideal which I hope to live for and to achieve. But if needs be, it an ideal for which I am prepared to die.