Vi kom alltså till
Moçambique i tisdags kväll. Vi hade blivit förvarnade om den vanligt
förekommande korruptionen bland polis och tullpersonal. En hjälpsam person
gick med oss genom tullen och huruvida han tillhörde de anställda eller inte är
oklart men han gav oss god hjälp att få alla papper ifyllda och stämplade och
vi tyckte att han var värd en ersättning för det. När det gäller polisen tar
sig korruptionen bland annat uttryck i att man kan bli stoppad och få böter för
något som egentligen inte är ett brott. På vägen från gränsen till Maputo var
vi dock inte med om något sådant.
Vägen från gränsen till
Maputo tog däremot mer tid än vi trodde. Särskilt när vi kom in i förorterna
till Maputo. Långa bilköer och därmed ett långsamt tempo. Men strax före sex
var vi framme vid hotellet Hoyo Hoyo, som helt enkelt betyder Välkommen, på
portugisiska. Rummet var inte stort men tillräckligt. På hotellet fann vi en
restaurang, där vi kunde äta kvällsmat. Vi hade anlänt.
Enligt den planering vi
fått skulle vi infinna oss på stiftskansliet för morgonbön följande dag kl 8.15
och vi skulle kunna fråga hotellpersonalen om vägbeskrivningen. När vi kom fram
till det röda krysset på kartan hittade vi inget som liknade en kyrka eller ett
kyrkligt kontor. Vi svängde in på en tvärgata för att åka runt kvarteret och
där stod trafiken nästan still. Det var dessutom enkelriktat. Tiden gick. Vi
hade haft gott om tid men nu närmade sig tiden för morgonbön. Bilarna rörde sig
i snigelfart men så fick vi se en mitra (en biskopsmössa) på en vägg. Kunde det
vara rätt ställe? Javisst! Så vi hann i tid och biskop Sengulane hälsade oss
glatt och förvånat:
Ni har hittat hit? Och ni är i tid?
Förmiddagen innebar sedan
rundvandring och introduktion bland de anställda. Både de som arbetar med mer
traditionella arbetsuppgifter och de som jobbar inom projekt som rör
livsmedelssäkerhet och malaria.
Därefter blev vi bjudna
på lunch hemma hos biskopen och fick nya vägangivelser, för att åka till den
med Maputo hopvuxna grannstaden Matola, där de två svenska SIDA-volontärerna
Elin och Ella bor. Ett av hustruns uppdrag var att hälsa på dem och intervjua
dem. Den vägangivelse vi fick visade sig leda oss helt rätt:
Åk mot Matola. Sväng höger vid det andra trafikljuset efter vägtullen. Åk till nästa trafikljus och sväng vänster. Vid det stora korset är det.
Det fungerade. Inga köer
alls. Vi fick en stund tillsammans med Ella och Elin och sedan åkte vi tillbaka
till biskopen för kvällsmat och så småningom blev det natt den andra dagen.
Torsdagen hade vi fått
veta att biskopen skulle hålla en minnesgudstjänst för Nelson Mandela, på en
förfrågan från Sydafrikas ambassad. Han ville att jag skulle vara med och han
bad mig vara där halv två, eftersom gudstjänsten skulle börja klockan två. Vi
hade gjort upp med volontärerna att vi skulle hämta dem vilket vi gjorde, efter
en stillsam förmiddag. Men på väg ut mot
Matola såg vi att en lastbil havererat i en av de mötande filerna. Det tog oss
en halvtimme ut till Matola men vi insåg snabbt att det skulle ta betydligt
längre tid att återvända. Efter att ha hämtat Elin och Ella åkte vi mot Maputo
och snabbt blev det stopp. Särskilt kring vägtullen. Jag trodde nog att vi
skulle missa minnesgudstjänsten men tänkte samtidigt att den kanske inte skulle
starta exakt klockan två. Helt klart skulle jag inte hinna vara där för
genomgången en halvtimme i förväg.
13.59 rundade vi hörnet
på kvarteret där kyrkan ligger och när jag kom fram till kyrkan var
processionen precis på väg in. Jag slängde på mig min alba och stola och hann
precis kliva in på min plats. Med hjälp av biskopens teaterviskningar lyckades
jag sedan be de böner som jag skulle. På engelska!
Gudstjänsten skiljde sig
dramatiskt från den TV-sända minnesgudstjänsten i Sydafrika och förmodligen
från alla mindre minnesgudstjänster som hållits över hela Sydafrika dessa
dagar. Inga politiker eller aktivister talade. Endast biskopen. I övrigt var
det psalmsång, bön och textläsningar. Allra sist, när allt var klart, tackade
en av de anställda på ambassaden alla som hade kommit. Han sa några ord om
Mandela men han höll sig väldigt kort.
Biskopen hade visserligen talat om Mandela men fokus låg på Guds
agerande och gudstjänsten var mer en tacksägelse till Gud än ett lovprisande av
Mandela. Intressant!
Här är jag tillsammans med biskopen, en korsbärare och två präster vid minnesgudstjänsten.
Efter gudstjänsten var
det kaffe och sedan tog vi med Ella och Elin till en restaurang. God mat och
fin utsikt över Indiska Oceanen. I god tid åkte vi sedan till biskopens
lägenhet, där det firas mässa varje torsdag kväll. Denna kväll var det dessutom
dop och konfirmation. Det var ett ungt par, som ska gifta sig inom kort men
tydligen inte var döpta. Liksom i Svenska kyrkan räknas ju ett vuxendop även
som konfirmation. Men i den anglikanska kyrkan kommer detta tydligare till
uttryck, eftersom biskopen smörjer de nydöpta med olja en extra gång.
De nydöpta tar emot sina dopljus. Faddrarna står bakom.
Biskop Sengulane är med i
Guiness rekordbok. Av två skäl. Han är dels den yngste person som blivit vigd
till anglikansk biskop. Han var bara 30 år. Dels är han den som varit biskop i
aktiv tjänst längst. Han har nu varit biskop i 37 år. Ovanligt! Nästa år går
han i pension. Om vi förstår det hela rätt delas Lebombo-stiftet då i flera
mindre stift. Stiftet omfattar en yta större än Sverige. Det finns bara två
anglikanska stift i Moçambique: Nyassa och Lebombo.
Efter att ha skjutsat hem
ungdomarna åkte vi till Hoyo Hoyo och det blev natt den tredje dagen.
Fredag morgon åkte vi iväg
på nästa utfärd. Mot Masiene och stiftets katedral. Inte så långt. Runt 25 mil.
Det tog lite tid för trafiken var livlig. Några gånger blev vi stoppade av
poliser men när de såg min prästskjorta blev de genast mycket vänligt sinade
och vi hade inga problem. Efter att ha tankat och ätit lite lätt lunch i Xai-Xai
kom vi fram till stiftets katedral, som ligger mitt ute på landsbygden. Vi såg
en byggnad med en skylt med orden:
Secretaria da Catedral
Vi trodde att vi skulle
träffa Padre Carlos och gick in och frågade efter honom men fick veta att han
befann sig i Maputo. Någon ringde upp honom och räckte över luren till hustrun.
Skulle vi kanske kunna åka tillbaka till Maputo och hinna ses ikväll? Nja,
kanske inte! Det bestämdes att vi skulle stanna i Masiene över natten och ändå
få se lite av byggnaderna: katedralen, sjukhuset, skolan och det
konferenscenter, som ungdomarna i Västerås stift samlat in pengar till. Så
skedde också. En vänlig person visade oss runt och vi fick även se utsikten
över Indiska Oceanen några kilometer bort samt blev bjudna att dricka ur en
kokosnöt, som han med van hand öppnade.
Efter en enkel men god
måltid blev det en lugn kväll utan TV, Internet eller något annat som kunde
distrahera. I stället läste vi en meditationstext av Ylva Eggehorn och
samtalade sedan om livet, Gud och framtiden. Runt nio-tiden gick vi och la oss
och såg till att moskitnäten slöt tätt under sängarna.
En kittel med varmvatten fann vi utanför badrumsdörren, när vi skulle tvätta oss på kvällen. Omsorg!
Efter frukost påföljande
dag åkte vi tillbaka till Maputo och försökte via SMS få kontakt med Carlos,
vilket inte gick så bra. Så vi åkte tillbaka till hotellet, gick ut på stan och
åt lunch och beredde oss på en lugn eftermiddag.
Denna väg leder oss både till och från Masiene. Vackert!
Då kom ett SMS från
Carlos och han dök senare upp med sin fru på hotellet för en pratstund. Allt
ordnar sig till slut!
Ikväll ska vi äta
kvällsmat hos biskopen och imorgon bär det av till Namaacha vid gränsen mot
Swaziland. Där blir det kyrkoinvigning, högmässa och bröllop. (Dop,
konfirmation och minnesgudstjänst har vi ju redan varit med om!) Efter den
gudstjänsten åker vi genom Swaziland tillbaka till Sydafrika och
Pietermaritzburg, för att smälta alla intryck.
Så bra att det fungerade med prästskjortan!
ReplyDelete