Spelar antalet gudstjänstdeltagare roll?

För någon dag sedan ställde jag frågan om gudstjänstens längd spelar någon roll. Det blev ett samtal om detta. Dels med någon kommentar på min blogg, dels på facebook i några olika trådar.

Hur är det då med antalet gudstjänstdeltagare? Spelar det någon roll? Jag ställer frågan för jag har sett åtminstone 3 personer som diskuterar detta i digitala media idag.

Den förste är kommunikationschefen på Svenska kyrkans nationella nivå, Gunnar Sjöberg, som på bloggen En rundare kyrka – i tillit, samspel, dialog ställer bl a skriver:

Gudstjänsten är en fantastisk möjlighet. Dess värde bygger inte på hur många som kommer utan på kvalitén i närvaro och delande.

Johan Kårlin, präst i Kalmar, är lite mer kritisk. Han skriver en insändare/debattartikel i KyrkansTidning och utbrister bland annat:

Det är inte gott förvaltarskap att ha tre, fyra anställda i tjänst när deltagarna är få.

En som reagerar på detta är Carolina Johansson, Journalist, författare & redaktör verksam i Stockholm,  på bloggen rambling thoughts. Hon citerar en stor del av Johans ord och skriver:

Läs gärna hela texten. Jag finner den märklig, inte minst hur den visar hur cementerat detta med de anställdas kyrka är. Färre än 100 i en gudstjänst blir lätt en nödlösning? För de anställda? Så många behövs för att motivera allt arbete som en god Gudstjänst behöver?


Jag har väldigt svårt att se att detta inläggs andemening delas av speciellt många kristna inom Svenska kyrkan och jag säger det med tacksamhet – men vad vet jag. Funderar på om det är ett skämt, ett försök till ironi eller parodi. Raljeras det eller menar artikelförfattaren allvar? Vad tror ni?

Jag är övertygad om att Johan menar allvar och han har ju visa poänger. Fira färre högmässor, där många anställda är med och förbereder samt har olika ansvar. Kommer det färre – anpassa gudstjänsten efter det. Ungefär så tror jag också Gunnar Sjöberg menar.

För mig handlar det mycket om ärlighet. Oavsett om det kommer många eller få. Om det är flera anställda eller ingen. Jag har själv många gånger känt mig besviken men inte sagt något. Kanske av omsorg. Men jag tror det ligger en befrielse i att vara ärlig. Där det går. Låt mig exemplifiera med ett vanligt exempel ur min egen erfarenhet som präst på landet.

Jag kommer till kyrkan en halvtimme före gudstjänsten börjar. I sakristian finns en kyrkvärd. Hon säger:

Idag kommer det nog inte så många. Det är så fint väder.

Jag svarar:

Det gör inte så mycket. Vi är glada för de få som ändå kommer.

Det som egentligen sägs är följande:

Käre präst: var inte ledsen om det inte kommer så många. Det beror inte på Dig. Det har andra orsaker.

Mitt svar:

Kära kyrkvärd: vi får bita ihop och göra det bästa av situationen.

Det som kunde ha sagts av kyrkvärden:

Jag är ganska besviken över att vara här söndag efter söndag när det är så få andra som kommer.

Jag kunde då ha svarat:

 Jag med. Det känns inte alls roligt.

Kanske kunde då samtalet fortsatt mellan kyrkvärden och mig, där vi delat vår smärta och sedan undrat över varför vi ändå är där och berättat om vad vi längtar efter innerst inne. Då hade den lilla gudstjänsten kunnat bli det stora mötet. Som den ju egentligen är. 

I morse var hustrun och jag i den anglikanska katedralen. Morgonmässa 6.45. Jag har skrivit om det förut. Vi var fem personer. Vi firade minnet av Johannes Döparens halshuggning. (Bara en så'n sak). Underbart!