Vi sitter alltså på O. R.
Tambo International Airport i Johannesburg. Vi tog det säkra före det osäkra
och valde ett plan med gott om tid. (Det kanske var det enda – jag minns inte!)
Så vi har 3½ timme på oss. Tid för reflektion, alltså.
Flygplatser får mig alltid att fundera. Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg?
Jo, just det. Frågan är
alltså: Var är hemma? Jag ger mig inte in i diskussionen om det skulle kunna
vara hinsides ( d v s i den transcendenta verkligheten). För visst har jag ett
hem i den bemärkelsen att jag känner mig som mest hemma hos Gud. Psalmens ord
säger ju:
Mitt hem är ej på jorden, nej ovan skyn det är.
Fast nu tror jag inte att
himmelriket eller Gudsriket är geografiskt på det sättet. Jesus sa ju därför
också att himmelriket är inom oss. Eller mitt ibland oss.
På ett sätt har jag också
mitt hem i kyrkan, som är världsvid. Men jag undviker även detta spår i denna
bloggpost och vill fundera över var mitt rent konkreta hem är.
Formellt sätt är vi
utflyttade ur konungariket Sverige. Vi står, om jag förstått det rätt, i
emigrantregistret. Visserligen har vi en fastighet i Sverige – sommarstället.
(Dit vi är på väg.) Det kallar vi verkligen vårt hem. Men är det just nu "hemma"?
Vi har också en s k
särskild postadress hos äldsta dottern, som tar hand om vår post och scannar in
alla räkningar mm. Men där är inte heller vårt hem.
Personligen har jag inte
haft ett föräldrahem i bemärkelsen en fast punkt i tillvaron att återvända
till. När jag var 16 hade jag bott på 8 platser. Så länge mina föräldrar fanns
i livet var ju trots allt den plats där alla möbler och saker från min barndom fanns, i någon mening mitt hem. (Även om fadern med enfas hävdade att så inte var
fallet. Men det tyckte jag ändå. Och sa ibland!) Blotta närvaron av föräldrar skapar väl också förutsättningar för hemkänsla!
Vi bor i ett hus i
Pietermaritzburg. Men vi har fortfarande bara turistvisum. Vi har sökt
arbetstillstånd men det är under behandling. Så kan jag därmed säga att jag är
hemma i Pietermaritzburg? På ett sätt kanske men inte helt.
Därav rubriken: På väg!
Det är väl i själva verket en rubrik som går att sätta över varje mänskligt
liv. På väg från vaggan till graven eller som jag föredrar att säga, från dopet
till evigheten. På väg i lärande och i ålder. Det går att fortsätta broder ut
texten. Som kristen kan jag säga att jag är en pilgrim, från det latinska ordet
pelegrinus – främling.
Därför gör det inte så
mycket att min rent formella status också är i vardande. (Även om det ska bli
skönt när det blir klart!) Den säger ju något om min innersta identitet.
Pilgrimen. Eller nomaden, om det passar bättre.
Just nu på väg till den
svenska sommaren, till midsommar med sill och nypotatis. Till den närmaste
familjen och vännerna. Till Kalmar med människor i kyrkan, som det ska bli
roligt att träffa igen. Till sommarstugan med kärleksrundan, där vi kan vandra
i lugn och ro och njuta av dofter, ljud och intryck.
Bra inlägg pappa! Jag ställer mig frågan ofta... Var är hemma? Där tandborsten är? :) Mitt hem är stort, det kallas universum, sedan händer det att jag befinner mig på olika ställen och ibland trivs jag bättre på vissa specifika platser.
ReplyDeleteKanske att ha ett hem innebär att man trivs och känner sig till ro. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att man bor där...
Klokt är att som snäckan bära sitt hus med sig, kanske på sätt coh vis en nomadisk tillvaro - vi som flyttade så mcyket udner vår uppväxt. Det finns många uttryck för det Matilda beskriver, att trivas och uppleva ro: Att komma hem till sig själv, att känna sig själv osv.
ReplyDeleteMatilda och Elisabet. I mitt mobila, bärbara, nomadiska pilgrimshem finns rum för er!
ReplyDelete