Vi åkte via Ladismith mot
Mpumalanga. Resan skulle ta 6½ timme och det gjorde den också. Vi hade bokat
rum på ett B&B som vi hittade efter lite äventyr. Det visade sig vara ett
par, något äldre än oss, som hyr ut ett rum i sitt hus. Vi hade beställt middag
också, vilket visade sig vara middag tillsammans med dem. Intressant! De
berättade att de är de enda vita personerna i trakten. De har en liten gård,
med lite mjölkkor och lite köttboskap. Dessutom köper mannen upp mjölk från
andra gårdar. Sedan åker han runt och säljer mjölk från sin pick-up (eller
bakkie, som det heter i Sydafrika). Opastöriserad, ohomogeniserad, icke separerad.
Vanlig ko-mjölk! Dessutom säljer han kål och kol. Kålen odlar han själv. Kolen,
som är grillkol, tillverkar en annan person åt honom. Mjölk, kol och kål. Tja,
varför inte?
Min fru tycker om svarta människor. Det gör inte jag, sa han på kvällen, med ett leende.
Ändå jobbar han med dem,
bor bland dem och lever av dem. Intressant! Vi undrar fortfarande om han
skojade eller inte.
Ett enda hus mitt ute i ingenstans.
Hans hustru berättade att
hon går i kyrkan i en församling med bara svarta. (Det är ju precis som vi,
tänkte vi!) Hon förstår inte mycket vad de säger men trivs med dansen och
sången. Dessutom driver hon detta B&B. Med ett enda rum. Och en vägskylt,
som är svår att tyda, som sitter vid en infart, som är ännu svårare att skönja.
Hon har fått veta av myndigheterna att hon inte får ha någon skylt vid
vägkanten, för att visa var infarten är. Men eftersom deras farm heter ”Bonnie Braes Guest Farm” och ”Bonnie
Bras” förkortas BB, tycker hon att det fungerar. Man får nämligen ha en skylt
som visar vad farmen heter. (Deras B&B heter ”Rocks and Roses”). Hustrun
har också kontakt med en del kvinnor som tillverkar mattor, galgar och tehuvor
i en teknik som på engelska heter ”chrochure” och kanske betyder virkning eller
något ditåt. Hon köper upp dessa och säljer vidare. Dessutom är hon helt
frivilligt i skolan och lär ut engelska. Mest genom att lära barnen sjunga en rörelse-sång,
som sjungs över hela världen i olika former: Honkey-tonk! När hon på kvällen
skulle visa oss den, hoppade mannen upp och tog över! Vi låg dubbelvikta av
skratt. Vilket par! Vi förstår att det ingick i konceptet att de fick lite
sällskap på kvällen. De bodde verkligen ödsligt. Men gissa om vi såg en
stjärnhimmel som hette duga. De få lampor de hade i huset störde inte.
(Dessutom hade de ingen el, så det mesta gick på gas eller batteri!)
Morgonen därpå fortsatte vi till Nhlazatshe, där vi skulle vara med på prästvigning i det Östra stiftet inom ELCSA (Evangelical Lutheran Church in Southern Africa). Det var inte svårt att hitta. Visserligen hade vi bara vaga begrepp om hur vi skulle åka men vi höll utkik efter någon kvinna klädd i bönekvinnornas uniform och så klart dök en sådan person upp i vimlet. Vi frågade om vägen och kom rätt.
Delar av magsäcken och tarmarna är med i anrättningen.Gudstjänsten började en halvtimme efter utsatt tid. Då hade det serverats frukost, som bestod av majsgröt och inälvsmat. (Vi hade ju ätit, så vi avstod. Vi har ibland ätit denna typ av mat. Ibland är det gott. Ibland inte.) Det var en fin gudstjänst med stor glädje. Östra stiftet är indelat i två kontrakt. Ett i Sydafrika och ett i Swaziland. De har, vad vi förstår, 8 präster. Nu vigdes ytterligare 3. Vilken procentuellt sett gigantisk ökning. Två män och en kvinna gick in tillsammans med oss andra närvarande präster, biskopar och akoluter (som på svenska ibland kallas ministranter eller helt enkelt korgossar och korflickor). Det sämsta var väl att vi präster satt uppe på en scen i den stora sal, som hade hyrts. Det skapar ju en hel del distans. Dessutom fanns ingen ljudanläggning, så många hörde nog inte vad som sades.
Constance Mamba, Caroline Pereira och Richard Pereira är präster i Östra stiftet,
glada över att nu få tre nya kollegor.
Bongani Zulu är lärare på LTI och glad även han, att tre elever nått målet för sin utbildning.
Prästvigningen gick i stort sett till som i Svenska kyrkan, även om den
inte skedde förrän en bit in i högmässan. Förmodligen för att vänta på många,
som kom sent. (Man får ha i åtanke att hälften skulle passera en gränskontroll,
för att komma till gudstjänstlokalen). Biskoparna (den nuvarande och hans
företrädare) bad för ordinandi (det är de som ska prästvigas). Assiterande
prostar hjälpte till att klä på dem stola (det band som präster - och även
diakoner - bär över sin vita dräkt) samt mässhake (det plagg som ofta sägs symbolisera
Jesu mantel). Dessutom fick de varsin bibel. Det förekommer inte i Svenska
kyrkan. Därefter fick de, symboliskt, ta emot en nattvardskalk. Detta för att
understryka att de ska predika Guds ord och förvalta sakramenten.
Lomakhosi Sebenele
Dlamini, Cyclone Kunene och Phesheya Kunene
vigs till präster av biskoparna Musa Biyela och Absalom Mnisi.
När de vigts till tjänst
och alla präster bett Herrens bön, med handpåläggning, fick de gå ner till
församlingen och då blev det stort jubel med sång och dans. (I Svenska kyrkan
brukar det bli en liten applåd. Nuförtiden. När jag prästvigdes 1987 kanske
någon på sin höjd fällde en glädjetår.)
Sedan predikade en av de
nyvigda och de andra två ledde mässan. Vi präster och akoluter, fick ta emot
nattvarden av de två biskoparna. Dagens höjdpunkt för mig var när biskop Biyela
gav mig vinet med orden:
Anders, Kristi blod för Dig utgjutet.
På svenska! Gripande. Jag
vet att han kan en del hälsningsfraser, men detta var en överraskning. Stort!
När mässan var slut
började del två. Tal till de nyvigda. Då utbröt ett nytt tumult. Hälften av
alla närvarande sprang ut ur lokalen. Det hade verkligen inte med högtiden att
göra. Det visade sig att huset bredvid hade fattat eld och när jag efter ett
tag gick ut, visade det sig att det verkligen brann kraftigt. Hela taket höll
på att rasa in. Nu var det kanske trettio meter mellan husen. Högst. Men vinden
gjorde att röken och värmen blåste åt andra hållet, så inne i salen fortsatte
allt som om inget hänt.
Alldeles nära den lokal där prästvigningen ägde rum, brann ett hus upp samtidigt som de nyprästvigda och häften av församlingen lyssnade på tal som framfördes.
Hustrun fick komma upp
och framföra en hälsning ifrån Göteborgs stift, som är vänstift med Östra
stiftet. Sedan bestämde vi oss för att påbörja hemresan. Vi hade ju 6½ timmars
resa framför oss och klockan var kvart i två. Det hela hade då hållit på fem
timmar, så vi tyckte det kunde räcka. En student från LTI, som kommit dit på
annat sätt, ville åka med oss och det tyckte vi var helt OK. Men först måste vi
då åka och hämta hans packning på annat håll, vilket vi gjorde. När vi åkte
iväg, mötte vi brandkåren. Då hade det nog brunnit närmare en timme. Det visade
sig att närmaste brandstation ligger i Carolina. 81 km bort. Jag har ingen
aning om hur många som bor i Nhlazatshe men det skulle inte förvåna mig om det var över 20 000. Och
ingen brandkår närmare än 8 mil. Ofattbart!
På vägen från gudstjänsten passerade vi en trafikolycka inne i Nhlazatshe,
där uppenbarligen en person omkommit. Senare såg vi en långtradare, som vält i
en kurva. När vi kom hem till vårt hus i Pietermaritzburg runt 9 på kvällen
tackade vi Gud för att resan gått bra men också för ett par innehållsrika och
spännande dygn med upplevelser av alla möjliga slag. Två helt vanliga dagar på
jobbet? Nej, inte direkt men inte heller helt ovanliga!
Så många upplevelser på två dar -spännande!
ReplyDelete