Children’s mighty Easter sermon

This Easter has been different. We usually attend all the Easter services in the same church. From Palm Sunday with the serenity of Maundy Thursday, the dramatic story told on Good Friday and with the culmination of joy on Easter Day.

So far we haven’t decided which congregation to join. We have attended services at the Lutheran Theological Institute (LTI), with the Scottsville Methodist Congregation, in the Anglican Cathedral of Pietermaritzburg and in the Lutheran churches in Macebisa (PMB), Imbali (PMB), Sobantu (PMB), Elsies River (Cape Town), and Batho (Bloemfontein). Our plan was to celebrate Easter at LTI but it has been closed over Easter. So we went to the Anglican Cathedral of Holy Nativity on Maundy Thursday and today, on Easter Sunday. Good Friday we felt the services in the Cathedral were either too early or too long, so we joined the Lutheran Congregation in Hayfields (Kreuzkirche – Church of the Cross), which belongs to the Lutheran Church with German origin (ELSCA-NT). (The reason was, that this was one of the few churches nearby that had published their service roster on their web site. And the service was in English on this occasion).  The church is mainly a white church but they are involved at LTI and I hope that in the future this church and our own church, ELCSA, could join.

Sprinkling of water in the Cathedral of the Holy Nativity

Both in the Cathedral of the Holy Nativity and in Kreuzkirche much focus was put on the sermons. But the liturgy is more elaborated in the Anglican tradition. So, on Maundy Thursday there were both washing of feet and stripping of the altar. Today we enjoyed the renewal of our baptismal vows with the sprinkling of water. But the sermon was a bit longer then we usually find in the Anglican cathedral. The best sermon, though, the children presented. Totally unexpected! The Dean invited all the children at the end of the 2½ hour service. He asked one of the Sunday school leaders to estimate how many they were and the leader answered: 40! The Dean seemed satisfied and started to give out sweets to the children. We prayed hard, because more than 40 kids approached the altar. When the sweets were finished 8 kids still waited for their treats. I really felt for those children but also for the Dean. I could have done the same.

I promise that you will get sweets if you come next Sunday!

Probably not the answer the children wanted. So we all held our breath. Then one of the older girls, who had already received a piece of chocolate, came forward and gave hers to the youngest among the eight. She was followed by another and soon the youngest had got sweets and the oldest had willingly given up theirs. We were impressed! And so was the Dean. What a mighty example in today’s world and today’s South Africa were entitlement and corruption are such major problems.

The Very Revd Ndabezinhle Sibisi, gathers the Sunday school children to give them sweets.

Ramphele jobbar på

Utan att det blir några store rubriker jobbar Mamphela Ramphele på. Men här och där kommenteras det. Förra veckan skrev Jared Sacks i Mali & Guardian under rubriken:

Biko would not vote for Ramphele

Biko och Ramphele var ju ett par. Kolumnisten menar att Ramphele nu är så långt borta från Black Consiousness att Biko, om han levt, hade varit en av hennes största kritiker.

Veckan därpå får Sacks kritik av två svarta redaktörer: Andile Mngxitama and Athi Joja. De är visserligen även de kritiska mot Ramphele men tycker att det inte passar sig att en vit liberal har synpunkter.

White liberals can't stand blacks who speak for themselves; the attack on Ramphele must be understood primarily in this context. She is a black woman who speaks her mind. We recognise this fact, notwithstanding our own fundamental disagreements with her.

Nättidningen Times Live menar dock att ungdomar inom ANC lyssnar på Ramphele. De är trötta på ANC politiker som kommer ut och träffar dem före valet, för att få deras röster men sedan inte levererar.

Frågan är om Ramphele kommer att leverera. Och om hon får chansen. Det ska i alla fall bli intressant att se hur det går i valet 2014. Med Agang, Cope och DA som motståndare till ett ANC med ett alltmer skamfilat rykte, kan det bli riktigt intressant.

En hoppfull resa

Vi åkte till Lesotho. Ett land vi älskar. Det är ett av tre länder i världen, som ligger som en enklav i ett annat land. De andra två San Marino och Vatikanstaten. Det är också det land i världen, vars lägsta punkt ligger högst. Landet ligger alltså i sin helhet över 1400 meter över havsytan. Ett bergsland med andra ord. Siktet hade vi ställt in på Malealea. Men låt oss ta det från början.

Vi reste från Pietermaritzburg på lördag morgon och första delmål var eShiyane. Eller Rorke’s Drift, som det heter på engelska. Mycket kunde sägas även om denna plats. T ex att Rorke var en engelsman, som drev en farm just i eShiyane. Han kunde inte låta bli kvinnorna i byn, så det föddes enormt många barn som hade en svart mamma och en vit pappa. Männen i eShiyane tröttnade och gick samfällt till Rorke och hotade döda honom om han förgrep sig på en enda kvinna till. (Nu gillar jag inte dödshot men jag uppskattar att männen stod upp för kvinnorna! Något att ta efter!) Rorke flydde hastigt från eShiyane och bosatte sig i Port Shepstone, eftersom han visste att det var fler bebisar på gång.

Ett annat namn på eShiyane är Oscarsberg. Hit kom 1876 (eller kanske snarare 1877) Svenska kyrkans missions förste missionär, Otto Witt. Den missionsstation som grundades fick namn efter den dåvarande svenske kungen, Oscar I. Länge fanns det lutherska prästseminariet här, innan det flyttades till Umphumulo och så småningom hit till Pietermaritzburg.

De flesta i Sydafrika förknippar platsen med det fältslag som stod mellan zuluerna och britterna 1879. Jag känner att jag behöver studera detta slag mer ingående innan jag skriver mer om det. Zuluerna förlorade i alla fall. Mellan 500 och 1000 personer dog i detta slag. De allra flesta zuluer.

När vi tänker på denna plats handlar det dock mest om konstföremål. Ulla och Peder Gowenius sändes av Svenska kyrkans mission ut som missionärer 1961. De var konstnärer och de kom till Ceza missionssjukhus. Där mötte de två lokala konstnärer: Azaria Mbatha och Allina Khumalo (Ndebele). De skickades för vidare konstutbildning till Sverige och så småningom flyttades konstcentret till eShiyane. När vi var där 2003 var det nedläggningshotat men nu fungerar det igen och vi köpte bland annat en vacker vävnad och temuggar. Läs mer om ELC Art & Craft Centre Rorke’s Drift här. 

Väven vi köpte är tillverkad av Agness Buthelezi. Titeln är: "A gentleman propose love."

Vi åkte vidare mot Bloemfontein. Där åt vi på vår favoritrestaurang: Seven on Kellner. Tyvärr var inte Kim Brackenridge, ägaren, där men vi lämnade ett meddelande och på tisdagen ringde hon för att uttrycka sin besvikelse att hon missade oss. Vi sammanstrålade med Sekhopi Malebo på restaurangen och bodde även hemma hos honom. Hustru och barn var dessvärre på andra håll.

Söndag förmiddag fylldes av många kära återseenden när vi firade gudstjänst i St. Johannes’ församling i Batho, som var vår församling de fyra år vi bodde i Bloemfontein. Jag fick vara med och dela ut nattvarden, samt det som alltid är så underbart: välsigna barnen!

Därefter åkte vi mot Malealea lodge i Lesotho. På vägen mötte ett typiskt åskväder med inslag av hagel, som blir enorma. Man känner sig ganska liten och gör bäst i att stanna ett slag så att det värsta går över. Den sista biten mot Malealea är det grusväg. Vi har varit där förut och då var vägen ganska OK. Nu tackade vi Gud för att vi har en bil med fyrhjulsdrift. Regnen har farit hårt fram med vägen och staten har inte hunnit med underhållsmässigt. På vägen plockade vi upp ett äldre par, som var mycket tacksamma att slippa gå en mil. Och vi hade ju plats för dem!

Efter en god måltid och lite stjärnskådande, som dock stördes av en klart lysande fullmåne, och efter en natts sömn, gav vi oss på måndagsförmiddagen ut på hästritt. Vi red iväg för att titta på några klippmålningar i närheten. Åldern varierar mellan tusentals år och fyra hundra år. Det rör sig om San-folkets målningar. De var inte primärt konstnärliga uttryck utan utfördes, vad jag förstår, när de var i trans. På något sätt kunde de då kommunicera med förfäderna genom att ”måla av sig”. Målningarna föreställer människor och djur av olika slag. Märkligast är nog den som föreställer ”Daddy long-leg”. Det rör sig inte om en harkrank, som man skulle kunna tro utan om en jägare med extremt långa ben. Han har en tvärslå genom sin penis. Det har inte med omskärelse att göra utan den finns där för att han inte ska kunna kissa, eftersom det djur han nyss skjutit heller inte kunde göra det. San-folket menade (menar) att det finns ett slags andligt band mellan jägaren och det djur jägaren skjuter och detta uttrycktes på ovan nämnda sätt. (Om jag förstått det hela rätt!) Annars finns många andra bilder av djur och av människor som dansar. Många har en stav i handen, för att stödja sig på när dansen blev för intensiv. Då var det den övernaturliga kraften: ”n/um”, som gjorde att de ”kokade i sina magar”. Allt enligt det informationsblad vi fick av vår guide. En slags ”healing dance”!

Det är också en andlig upplevelse att sitta på en hästrygg och låta sig bäras. Nerför branta slänter med mycket sten och uppför stup. För mig krävs det en stor portion tillit. Har aldrig förut tänkt på hästen som en Gudsbild. (I bibeln är det ju snarare åsnan, som lyfts fram.) Det var en härlig upplevelse. Den häst jag red på hette "Khati" och det betyder "hopprep" på seSotho. Jag tror namnet var valt med stor ironi, för det var ett mycket sävligt djur. För detta var jag enbart glad och tacksam!

Vår guide, Ramosite, red hela tiden bakom oss. 

Förmodligen för att hustrun, som så ofta, visade prov på stor förmåga att leda gruppen,

 medan jag och Khati, mest hela tiden, hamnade på efterkälken.

På hemvägen stannade vi som vanligt i Teyateyaneng, där vi brukar handla hantverk. Jag frågade en av kvinnorna om den vita färgen i väven var snö (eftersom det ju ofta snöar vintertid i Lesotho) men hon sa att det var sten och klippor. Då började jag sjunga en sång, som heter: ”Tsela, tsela di matlapha” och betyder att vägen är full av sten. När de andra kvinnorna hörde sången, lämnade de sina vävstolar och snart var vi 10 personer som dansade och sjöng i butiken. Efter ett par omgångar tystnade jag men då sa en av kvinnorna:

En gång till!

Underbart! Varför kan man inte avbryta arbetet för lite sång och dans? Tillsammans med kunderna? Den kvinna som tog betalt tackade oss för initiativet och sa:

Nu har min stress försvunnit och jag mår mycket bättre.

Steget mellan Sanfolkets helande danser och en spontan dansupplevelse i en hantverksbutik är tydligen inte så långt.

Vi åkte sedan till Clarence där vi tillbringade natten och åkte mot Granny Mouse i närheten av Pietermaritzburg, där vi fick utnyttja en julklapp vi fått: helkroppsmassage! Tack, kära äldsta dotter!

Styrkta till hela vår varelse återvände vi hem efter en slags pilgrimsresa med inslag av konst-missionshistoria, gudstjänstgemenskap, dans och sång samt tillitsfull närkontakt med djurriket.

En promenad med äldsta dottern

Vi bodde i Bloemfontein mellan 2002 och 2006. När vi avslutade vårt kontrakt åkte vi hem i omgångar. Först åkte äldste sonen med vår hund. Via Nederländerna, där hunden blev kvar i karantän. Sedan åkte hustrun med tre av barnen. Kvar blev äldsta dottern och jag. Vi hade bestämt att gå ut och dricka ett glas vin, för att fira att det bara var vi två. Det var påskdagen 2006. Vad vi inte visste var att alla restauranger och barer var stängda. På väg till restaurangen, två kvarter från vårt hus, kom en bil emot oss. Två män steg ut ur bilen och den ene riktade en pistol mot mitt huvud. Att vi blev av med mobiltelefonerna och en mindre summa pengar var ett mindre problem. Värre var så klart den psykiska delen. Med hjälp av samtal och med stöd från omgivningen kunde vi så småningom gå vidare. Men att bli rånad under vapenhot är inget vi vill vara med om igen.

Nu har det gått närmare sju år. Hustrun och jag har varit tillbaka i Sydafrika flera gånger sedan dess. Men för äldsta dottern är det första gången. Idag tog vi en promenad. Egentligen första promenaden i Sydafrika, bara vi två, sedan Påskdagen 2006. Men vi gjorde det mitt på dagen och vi gick till universitetet, ett shoppingscentrum, för att fika på ett café och sedan, efter att ha hämtat posten, gick vi hem. Det var en helt annorlunda upplevelse.

På universitetet gick vi in och hälsade på Herbert, min kollega. Jag presenterade min dotter och han skiner upp och säger att han har en dotter med samma namn.

Framför universitetshuset får vi hjälp av en student från Nigeria, som fotograferar oss. Jag vet ju inte att hon kommer från just Nigeria men när jag säger tack på isiZulu (Siyabonga) svarar hon med ett leende att hon inte kommer från Sydafrika och sedan får vi veta hennes ursprung.

När vi går in i en butik säger en av expediterna, som brukar skoja om att hon kunde vara min dotter, att hon är glad att äntligen fått träffa sin syster.

I en annan butik hamnar vi bakom en trevlig indisk kvinna. Vi börjar prata, eftersom kassörskan har problem med något och det tar lite tid.. (Det visar sig att kassörskan är ny på jobbet). Så småningom blir det vår tur. Kvinnan först och sedan vi. Av misstag plockar en i personalen ner vårt juice-paket i damens kasse. Jag säger till och får tillbaka det juice-paket jag nyss betalat. Kvinnan ler och lämnar kassan med en kommentar, som vi tolkar som om hon tror att hon just betalat för vårt juice-paket. När vi inser detta springer vi i kapp henne och förklarar att så inte är fallet. Då ler hon igen och säger att hon gärna kunde betalat vår juice, eftersom vi kommer från ett annat land!

Vår korta promenad är fylld av möten med människor av olika nationalitet, ålder, kön osv. Solen skiner och livet är härligt. Åren har gått och vi kan konstatera att vår kärlek till Sydafrika och dess folk finns kvar trots händelsen för sju år sedan. Det kunde hänt i Sverige eller på vilken annan plats som helst.

A pope from the south

Congratulations to the Roman Catholic Church on the courage having elected a pope from the southern hemisphere. I just hope this is a break through.

En påve från syd

Grattis, romersk katolska kyrkan för modet att välja en påve från södra halvklotet. Det är bara hoppas och be att detta är ett trendbrott.

Oväntad vattensamling

På väg till gudstjänsten i söndags, tog vi den kortaste vägen till kyrkan, som ligger i stadsdelen Sobantu. Alltså inte på landet. Men vi hade glömt att vi måste passera ett vattendrag. En skylt fick oss att börja tvivla:

Bron avstängd vid översvämning.

När vi kom närmare tyckte vi nog att det såg ut som översvämning. Men vi körde på och det gick, som ni förstår, bara bra. (Fotot tog vi på hemvägen!)

How to teach according to king David

Today we attended church in Sobantu. (When I google the word "Sobantu" I get “people friendly” and so was the congregation! We felt welcomed!)

Two students from the Lutheran Theological Institute (LTI) led the service and preached. Obviously there wasn’t any Eucharist. Still there were many ministrants. Especially for the Gospel procession.

When the congregation sang the psalm (number 32) and I read the text, it gave me some thoughts. Especially on verses 8-9 (New International Version - NIV)

I will instruct you and teach you in the way you should go; I will counsel you with my loving eye on you. Do not be like the horse or the mule, which have no understanding but must be controlled by bit and bridle or they will not come to you.

This is a kind of pedagogy I like. The teacher is clearly aware of her or his responsibility. To teach and to instruct. But the way this is done is beautifully expressed:

I will counsel you with my loving eye on you.

How often haven’t we said this? The importance of seeing one another. And the importance of being seen. Therefore the response from the disciple comes naturally. If somebody is being taught like that you do not have to be controlled like a horse or a mule. Then you go the way by yourself. You walk the way God has shown to be your way. Not somebody else’s way. Important!



In my understanding this also happened when the student introduced the tune for the singing of the psalm. The congregation followed freely. As always with different voices. He just sang the tune once and people followed. (Now I have to add that my wife, who is a soprano, felt that the tune went to high, making it difficult for the sopranos to follow, but I, being a base, enjoyed it). Never the less: the message is clear: You cannot force a person to understand. If somebody copies the leader’s behaviour, without knowing why, there is no purpose of the exercise. And of course:

Teach, counsel, and lead with your loving eye ….

It was good to see two students who really enjoyed preaching and leading the service. And we got clear evidence that the congregation also appreciated it.

Supervisor

Isn’t this a typical English word? By this I mean it’s actually Latin. “Super” means “over” and “visor” comes from “videre”. The one who sees! Overseer!

Every Friday I work together with Herbert Moyo. We teach a masters and honours course. I have written about this before. The bloggpost can be read here. The name of the course is:

Transformation-centred Christian Education.

Main course book is:

Paulo Freire: Pedagogy of the Oppressed.

By the way. Herbert made a point yesterday concerning the little preposition “of”. Obviously Freire would argue that it cannot be the pedagogy “for” the oppressed because it has to come from them. Not from anyone else. Thus “of”. Now, Herbert didn’t discuss this but why churches like the Lutheran Church in Southern Africa is exactly a Church “in” and not “of” Southern Africa. His point was, that it should be “the Evangelical Lutheran Church of Southern Africa”. What is the difference? If you use “of” you appreciate that this is an African Church. If you use “in” it means that it is the Lutheran Church, the same as in Northern Europe, with the only difference that it is located in the south of Africa.

Church of Sweden is obviously not the Church “in” Sweden but “of” Sweden. But here we have another problem. Why is it called the “Church” of Sweden and not the “Evangelical Lutheran Church” of Sweden? There are so many other Churches “of” Sweden. Of course there are historical reasons for this but isn’t it time to change this?

Back to the supervisor thing! Yesterday the master students presented their research proposals. They are only three. The rest are honour students. The topics are interesting. One is going to write about Zambia. President Chiluba declared Zambia a Christian nation on the 29 December 1991. The research question deals with if and how Zambians have changed their perception of being Christians after this declaration?

Another student is interested in comparing, what he calls, the internal struggles of today’s South Africa, like divorces, with the struggle of the apartheid-era. I understood that he wanted to investigate if the church, which journeyed with the people during those difficult times, also journeys with the people now.

The third student is writing about how a Christian Congregation in South Africa can gain self-sustainability instead of being dependant on the mother church in the West.

A number of methodological aspects were discussed. What method would actually best answer the research question? Issues of objectivity were also involved. Most of the students were active and contributed.
Next Friday the honour students will present their research proposals. But already on Monday they have to submit titles to Herbert. After that he will appoint supervisors. This means that I will now get more seriously involved. I can’t wait.

But I must still ask: is the terminology congenial with Freire? Supervisor? “Over-seer”? To me it sounds as a pedagogy “for” the students and not “of” the students. I think I need to raise this with Herbert and the class.

Borta bra men hemma bäst?

Efter några dagars välförtjänt vila i Kapstaden tillsammans med goda vännerna Lisa och Uffe, är vi så tillbaka i Pietermaritzburg. Det var en speciell känsla att komma till 19 Chamberlain Road och säga:

Så skönt att vara hemma!

Gårdagen innebar bland annat att jag deltog i en lektion i systematisk teologi. Lilian Siwila, ursprungligen från Zambia, är en mycket kunnig teolog. Det hon undervisar om inom systematisk teologi, handlar antingen om genus eller afrikansk teologi. Denna gång var det fokus på afrikansk teologi. Detlev Tönsing, som är från Sydafrika, hade haft ett par lektioner om kristologi (läran om Jesus Kristus) ur ett mer generellt perspektiv med utgångspunkt från de s k kristologiska striderna under kristendomens första århundranden. Nu var det Lilians tur att undervisa kring hur afrikanska kristna uppfattar Kristus. Grundantagandet är att vår teologi påverkas av faktorer som den tid vi lever i, kontexten, kulturen och den rent humanitära situationen. (Dessa perspektiv flyter ju in i varandra). Sin utgångspunkt tog Lilian i två berättelser om hur olika missionärer predikade om Kristus i Afrika.

Den ena gällde den zuluiske krigarkungen Shaka. (Jag är inte säker på att den har historisk grund). En missionär kom till honom och berättade att Jesus Kristus är alla Kungars Kung och alla Herrars Herre. Missionären frågade Shaka:

Vill Du ta emot honom i Ditt liv?

För Shaka var detta en omöjlighet. Att ta emot någon i sitt liv, på isiZulu, betyder att man är ett par. Men han kunde tänka sig att ha Jesus Kristus i sin armé. Han var till och med upprymd över denna idé. Att ha alla Herrars Herre i sin trupp.

Missionären kom tillbaka nästa dag och berättade då att Jesus dött på korset som ett offerlamm. Då protesterade kung Shaka och ville inte ha något med denne förlorare att göra.



Den andra berättelsen byggde på filmen Peace Child (fredsbarnet). Den bygger på en sann berättelse om missionärerna Don och Carol Richardsson, som åkte till nya Guinea 1962 för att leva med sawi-folket. Enligt Lilian stiftades fred mellan rivaliserande folkgrupper genom att det folk som höll på att förlora köpte fred genom att överlämna ett barn till det andra folket. Don Richardsson tog detta som utgångspunkt när han predikade om Kristus. Så småningom upphörde folken att offra sina barn eftersom Kristus redan offrats.

Eftersom jag inte läst Richardssons böcker vet jag inte vad som är historiskt sant och vad som filmen lagt till eller vad som Lilian tolkar in i det. Men berättelsen ville exemplifiera ett annat förhållningssätt än det den förra missionären hade gentemot Shaka.

Visserligen reagerade jag på två ganska negativa beskrivningar av de folkgrupper som missionärerna mötte men poängen var nog att evangeliet om Jesus Kristus och därmed även kristologin måste landa i en speciell kontext eller kultur för att bli begriplig. (Så var det ju även när missionärer kom till Sverige för drygt 1000 år sedan.)

Sedan gav Lilian fyra exempel på hur afrikanska kristna (en stark generalisering) kopplar olika aspekter av Jesu person till sin egen kultur. En svensk skulle nog inte ta fram samma aspekter:

1. Jesus som ”Master of Initiation”. Vissa afrikanska folk tillämpar manlig omskärelse i tonåren. Som en initiationsrit. När unga män ska omskäras finns det en person som leder ”omskärelseskolan”, som ofta varar en månad. Eftersom Jesus var omskuren (visserligen som pojke) så kan ha identifieras som en ”Master of Initiation”.

2. Jesus som ”Healer”. Här diskuterades ivrigt i klassrummet om Jesus är en iSangoma eller iNyanga. Jag kan inte säga att jag har förstått skillnaden men grovt kan man kanske säga att en iSangoma har kontakt med förfäderna och helar utifrån denna kontakt medan en iNyanga grundar sitt helande på kunskaper om örter. På engelska brukar man översätta iSangoma med ”diviner” och iNyanga med ”herbalist”.

3. Jesus som ”ancestor”. Ett vanligt sätt att beskriva förfäderna och förmödrarna är att kalla dem ”living dead”. Självklart passar detta bra ihop med tanken att Jesus var död men fick liv igen.

4. Jesus som ”liberator”. Detta är framför allt ett perspektiv från Sydafrika. Men inte desto mindre ett afrikanskt perpektiv.

Då kan man fråga sig: Är detta hur en Svensk kristologi skulle kunna se ut? Jesus som ”Master of Initiation”, ”Healer”, ”Ancestor” och ”Liberator”? Delvis, kanske. Men en svensk kristen skulle beskriva Jesus Kristus med andra attribut. Vilka? Varför?

Borta bra men hemma bäst. Frågan är dock vad som är borta och vad som är hemma. Även när det gäller Kristologin.