Förslag till ny kyrkohandbok

Eller som en del kallar det: Det nya handboksförslaget. (Visserligen har det funnits fler förslag, så detta är väl nytt men är det inte lite syftningsfel?). Så till exempel i mitt fackförbunds medlemstidning: Kyrkfack.

Kyrkohandboksförslaget prövas nu i väldigt många s k försöksförsamlingar. På söndag ska jag vara med och prova något av det nya i Birgittakyrkan. Det är gott!

Jag reagerar dock på en sak i tidningen kyrkfack. (OBS! Det har i och för sig inget med själva handboksförslaget att göra!) Kyrkoherde Patrik Ahlmark i Garda församling och Alva, Hemse och Rone församling i Visby stift får frågan vad han tycker om det nya handboksförslaget (sic). Bland annat svarar han:

Jag tycker att språket i gudstjänsten är viktigt. Det berättar om den gudsbild vi vill förmedla och gör att gudstjänsten berör livet.

Som jag ser det är en gudstjänst ett möte mellan flera människor och Gud. De människor som möts ska ju i bästa fall känna sig hemma i det språk som används. Det är inte alltid så och det kanske inte alltid kan vara så. Om vi ska fira gudstjänst tillsammans. Med ålders-. genus- och kulturrelaterade skillnader. I bästa fall kan språket inkludera många. Men troligen aldrig alla. Åtminstone inte samtidigt. Så visst är språket viktigt.

Men jag håller inte med om att språket berättar om en gudsbild. Språket är ju ett sätt för oss att tala med Gud. Inte i första hand berätta om Gud. Och framför allt inte berätta om en Gudsbild. Så många abstraktionsnivåer, så många lager mellan mig och Gud. Nej, det känns inte bra. Särskilt inte när språket enligt kyrkoherde Ahlmark ”berättar om den gudsbild vi vill förmedla”. Vilka ”vi”? Och till vem ska ”vi ” förmedla denna gudsbild? Nu förstår jag att jag är onödigt kritisk. Men om nu språket är viktigt, så är det väl viktigt även hur en kyrkoherde uttrycker sig i en kyrklig facktidskrift?