Privatliv

Idag har jag fullgjort min medborgerliga plikt och kommenterat en ledare. Inte i pappersbilagan men på nätet. Vi läser som bekant Östran i huset. Trivs liksom bättre med den än med Barometern. Nåväl! Idag hade Peter Akinder i sin ledare en lång drapa där han ondgjorde sig över Barometerns ledare, signerad Ulf Wickbom. Detta är bakgrunden: Socialdemokraternas starke man, kommunstyrelsens ordförande, kommunalrådet Johan Persson deklarerade tillsammans med Moderaternas starka kvinna, kommunalrådet Malin Petersson tidigare i somras, att de numer är ett par. I ett gemensamt pressmeddelande skrev de att de

… mot alla odds, kapitulerat för de känslor som kan uppstå mellan två människor.

Sedan bad de att ingen skulle lägga sig i deras privatliv med orden:

Vi vill, återigen, vädja om respekt och lugn för oss och våra familjer. Det har varit en tuff tid för alla inblandade. Vi kommer mot denna bakgrund inte att ge några ytterligare kommentarer om vårt förhållande eller vårt privatliv.

Redan när detta stod att läsa i t ex Barometern den 28 juni tänkte jag: Varför ber de om respekt? Varför ska jag låta bli att kommentera deras privatliv, när det står att läsa på första sidan i båda lokaltidningarna? För mig handlar det om makt. Två människor med makt förväntar sig att allmogen ska respektera deras beslut att kapitulera för sina känslor. Varför det? Om det hade varit så viktigt att vi inte ska ha synpunkter på det, hade de väl fått se till att sköta detta snyggare. Hur då? De borde naturligtvis ha tagit konsekvenserna och avgått (en eller båda) innan det blev offentligt. Hur som helst har tydligen Barometerns ledare kritiserat bristen på opposition i Kalmar och det kan man väl förstå. Om det är så att de största partiernas företrädare har en romans, är det väl stor risk att det påverkar det politiska livet. Peter Akinder på Östran anklagar Wickbom för

… att använda någonting så privat som en kärleksrelation som slagträ för att framhålla sin egen uppfattning och komma åt en meningsmotståndare.

Jag skrev följande i Östrans nätupplaga:

En enda mening säger allt: Akinder skriver att ”[ä]ven Johan Persson mår bra av en livaktig opposition”. Verkligen? Tala om att slå in en öppen dörr. Det lilla ordet ”även” säger mycket. Mot slutet skriver Akinder vidare att det är bra om ” … även politiska redaktörer anstränger sig för att behålla både sin egen och andras värdighet”. Det är inte helt solklart för mig vem som åsyftas! Nästan varje morgon ögnar jag igenom ledaren i Östran. Hur ofta utsätts Johan Persson för kritik där?

Både hustrun och jag blir störda av att Akinder så sällan ser några som helst problem med det lokala styret i Kalmar. Akinder skriver i dagens ledare följande:

För vår del kan vi bara notera att Persson och Pettersson själva har konstaterat att de bägge inte kan sitta kvar på sina poster. Detta är säkert ett omdömesgillt beslut, fattat långt innan de bestämde sig för att offentliggöra sin relation. Situationen är nämligen inte okomplicerad. Men vi tilltror deras partier förmågan att lösa detta på ett vuxet sätt som är bra för alla inblandade, liksom för kommunen.

Personligen tycker jag att de skött det hela mindre bra. I samma stund som de valde att göra ett pressmeddelande överskred de själva gränsen mellan privat och offentligt. Och är det så konstigt? De är ju i alla fall två av kommunens folkvalda, som har fått mest förtroende av alla. Förtroendevalda! Då får man rimligen kräva lite mer!