Utvecklar Sverige krigets drönare?

Jag sitter och lyssnar på ett inspelat radioprogram: Konflikt. Det sändes i lördags på i P1. Programmet handlar om den s k robotbyn. Vidsel. Väster om Älvsbyn. När jag var 10-13 år gammal bodde vi i Långträsk. Inte långt därifrån. Kanske 8 mil.

På basen i Vidsel testas s k drönare. Vissa för civilt bruk. Andra för militärt. Enligt programmet finns det kopplingar även till pågående krig.
Programmet är värt att lyssna på. Visst finns det fantastiska civila användningsområden. Exemplevis fjällräddning. Men det är inte OK att Sverige erbjuder övningsområde för krigförande stater, som kan terrorisera människor med dessa förarlösa plan.
Å andra sida är det väl lika illa att Sverige säljer andra vapensystem. Javisst! Därför är det min absoluta övertygelse att vi borde arbeta mer för nedrustning och mindre för utveckling av nya vapenssystem.
Det finns, enligt programmet, en stor skillnad mellan dessa drönare och andra vapenssystem. Det är lättare att döda, när man gör det på avstånd. Fler civila dödas, alltså. En graverande uppgift för president Obama är att drönarna ökat i antal under hans styre. Obama försvarar sig i programmet med att det inte är så. Svårt att veta när man inte är insatt. Men en fråga jag ställer mig är:
Varför heter en av de vanliga sorterna Reaper (=liemannen)?

Fastan – tankar

Fastan är en tid att avstå. Så tänker vi oss den moderna innebörden i ordet ”fasta”. Att avstå från mat. Ofta med syftet att gå ner i vikt eller bara må bättre.
Ordet kommer så klart via religionens värld. I de flesta religioner förekommer fasta. För att koncentrera sig på något viktigt. Fastan kan vara en period under året eller något en enskild eller grupp gör spontant.
Fastan, som jag upplever den, är en tid för koncentration. I advent 2010 tog jag i en bloggpost hjälp av bilden att gallra. Det känns viktigt att få gallra bort sådant i livet som stör det viktiga. Och min upplevelse är att det finns mycket att gallra bort. Det behöver inte vara negativa saker eller företeelser. (Det kan vara det). Men livet kan bli så fyllt av det myckna att det inte går att se vad som verkligen är väsentligt.
En annan bild kan vara att rensa ogräs eller beskära. Det känns lite mer brutalt och kan ibland behövas. När det gäller mitt arbete som arbetsledare skulle jag kanske hellre tänka i termer av att beskära. Inte så att jag ska beskära något själv. Tillsammans med förtroendevalda, arbetskamrater, församlingsbor osv vill jag vara med och beskära församlingsträdet. Inte för att det ska bli mindre utan för att det ska kunna växa och framför allt bära frukt.
Tyvärr blir det ofta för lite tid med att beskära församlingsträdet. Vi vill gärna se nya grenar och kvistar växa. Det kan vara positivt. Men erfarenheten säger att vi har lättare för att lägga till än för att dra ifrån.
Sedan finns det ett annat träd i mitt arbete, som visar sig ännu svårare att beskära: sammanträdet! Det kan bli en hel skog. Som alla vet kan det bli så att man inte ser skogen för alla träd.
Så både i den egna livet och i arbetslivet känns fastan välkommen och viktig. Ja, livsavgörande.

Modimo o lerato

Rubriken är skriven på seTswana.
Modimo = Gud
o = han/hon
lerato = kärlek
Vi skulle översätta: Gud är kärlek. Men på seTswana använder man inte ofta ordet "är " eller "vara". Min lärare ifrågasatte om ordet "vara" överhuvudtaget var ett verb. Snarare ett substantiv.
När man på seTswana ska tala om en person använder man som pronomen det korta, kärnfulla "o". Det betyder både "hon" och "han". Kanske skulle det idag översättas med ordet "hen".
I kyrkans tidning frågar prästen Helena Myrstener:

Är det dags att börja säga hen om Gud?

Jag tror inte på det. Bland annat efter mina erfarenheter av fyra år i ett språkområde i Sydafrika, där man inte skiljer på orden "han" och "hon". Verkligen inte, skulle jag vilja säga. Det var mycket ofta som vi på engelska hörde meningar i stil med:

My son, she is a doctor.
My daughter, he lives in Cape Town.

Men det betydde inte att könsrollerna inte fanns där. Visserligen säger Sydafrikas konstitution att Sydafrika efter 1996 är "a non-racial and non-sexist society". Men könsrollerna finns där. Presidenten Jacob Zuma har flera fruar. Jag har aldrig hört talas om en fru med flera män.
Gud är självklart helt annorlunda. Men vi kan inte göra oss av med vår historia. Den har vi med oss på gott och ont. Inget hindrar att vi använder olika uttryckssätt för Gud. De finns ju i bibeln och i historien.
Men jag tror inte vi löser problemen genom att införa begreppet "hen". Även om Jesus redan gjort det. Och nu använder jag den engelska översättningen av Luk 13:43 enligt New Interantional Version (NIV):

O Jerusalem, Jerusalem, you who kill the prophets and stone those sent to you, how often I have longed to gather your children together, as a hen gathers her chicks under her wings, but you were not willing!

Präster och domkapitel

För ett tag sedan kommenterade jag konflikten i Visby stift i en bloggpost och jag ägnade utrymme åt vad Mats Hermansson skrivit på sin blogg. Det jag läste då tyckte jag var positivt. Jag menade att det kanske var media som missat något. Sedan dess har Mats blivit anmäld till domkapitlet. Kyrkans Tidning skriver om detta och ett antal bloggar kommenterar. Bloggardag (d v s Dag Sandahl, som anmälde Mats) och bloggen Tankar i natten är några. Det hela gäller, enligt Kyrkans Tidning, huruvida Mats genom personangrepp kan ha skadat det anseende en präst bör ha.
Trots att Kyrkans Tidning nu skriver att domkapitlet friar honom verkar det vara tvärtom. Rubriken säger:

Domprost frias av Domkapitlet i Visby

Frågan är alltså: Är domprosten friad? Varför kan man i så fall i artikeln läsa:

Att utan stöd i vad en präst i Svenska kyrkan sagt eller skrivit påstå att denne skulle ha uttryckt sig vara avvisande till den av kyrkomötet antagna ordningen mot kvinnliga präster får "mot denna bakgrund anses vara ett agerande som är ägnat att utsätta prästen för andras missaktning", skriver domkapitlet.

Enligt Kyrkans Tidning ska biskopen och domprosten ha samtal om detta. Så det känns lite oklart vad som egentligen sagts.
Samtidigt måste jag konstatera att det just nu är väldigt mycket anmälningar till olika domkapitel. Är det bara en känsla eller är det så att vi präster inte längre pratar med varandra? Det är ju självklart att vi har olika uppfattningar i många frågor. Men är det inte bättre att samtala, diskutera och debattera med varandra än skicka anmälningar?
Den senaste tiden har det handlat om Ulla Karlsson, Elisabeth Gerle, Annika Borg och nu senast Ma Oftedal. När det gäller den sistnämnda verkar det dock som om hon kanske finner sig bättre tillrätta i ett annat sammanhang. Som jag har uppfattat henne, så har hon hela tiden velat tänja på gränserna. Dagen skriver mycket riktigt att hon har sagt att hon söker sig till ett:

… sammanhang där man fri från dogmer, konfessioner och begränsningar får utforma sina ceremonier som man vill, med min och andras hjälp.

Ändå tror jag att vi har något att lära av hennes kritik. Dagen beskriver den såhär:

Kyrkan har bara misstrott, föraktat och grälat med henne, skriver hon, och kallar Svenska kyrkan för en sträng äktenskapspartner som inte ens är intresserad av parsamtal.

Det är inte meningsfullt att döma mellan två makar som ligger i skilsmässa. Ej heller mellan Ma Oftedal och Svenska kyrkan. Men jag tror ändå på mer samtal. Ge aldrig upp. Försök förstå den andra/andre. Försoning är möjlig. Även om det, som i fallet Ma Oftedal, innebär att man går åt olika håll, vore det ju önskvärt att kunna göra det med bibehållen respekt. Även det är en aspekt av försoning.

Snöskulpturer

Först faller mycket snö. Sedan blir det tö och snön smälter. Mitt i allt fryser snön igen. Den snö som var på väg att glida ner från plasttaket blev räfflad och frös mitt i fallet. Visst är naturen förunderlig.




Men nu har allt rasat ner och finns bara förevigat i digital form. Vilket inte är så illa det heller.

Min svärmor – tapetseraren

Vid några tillfällen har jag bloggat om svärmodren. Det skulle jag nog kunna göra oftare. En spännande person, som jag ständigt lär mig mycket av. Hon besitter stor klokskap och många praktiska begåvningar. Möbler är en av hennes specialområden.
Här publicerar jag nu en bild på vår pianopall, som blivit som ny. Det gamla tyget är avlägsnat. Stoppningen omgjord. Träet är skrapat och ommålat. Nytt tyg har satts på. Matchningen är genomtänkt. Personligen gillar jag färgspelet mellan den gråblå mattan, den vita pianopallen (med blå ton), det gula Carl Malmsten-tyget som fångar upp nyanserna i pianot och väven på väggen.
Omklädandet av pianopallen fick jag uppvaktning på min 25-åriga prästvigningsdag. Stort tack, svärmor!

Har Jesaja fel?

Såhär började jag min predikan idag:

Jesaja har nog fel. Tyvärr! Regn och snö faller visserligen från himlen. Men vattnet vänder ju åter. Det är ett kretslopp.

Efter högmässan i Heliga Korsets kyrka i Kalmar, vid kyrkkaffet, frågade min kollega, kyrkoherden emeritus Sven Carlsson, vad jag menade. Han hade precis för sig att Jesaja visst säger att vattnet vänder åter till himlen. Att Jesaja visst kände till kretsloppet.
Vi tittar i bibeltexten. Enligt Bibel 2000 säger Jesaja (och det har jag byggt min inledning på):

Liksom regn och snö faller från himlen och inte vänder tillbaka dit utan vattnar jorden .....

Det verkar onekligen som om Jesaja inte hävdar att vattnet (H2O) vänder åter till skyn. Men Sven, min äldre kollega, har 1917 års översättning i färskt minne:

Ty likasom regnet och snön faller ifrån himmelen och icke vänder tillbaka dit igen, förrän det har vattnat jorden .....

Det är en viss skillnad. Så har Jesaja rätt eller fel? Har bibel 2000 eller 1917 års översättning rätt eller fel? Mina kunskaper i Hebreiska är bristfälliga. Jag slår upp Gamla Testamentet på hebreiska men blir inte klokare. Kanske ska jag jämföra med andra översättningar. Det finns en sajt som heter Biblos, där jag kan jämföra några. Det gör mig inte klokare. Möjligen tror jag nog att 1917 har lite mer rätt.
Den danska översättningen som redovisas, från 1917/1931, verkar gå på 1917 års linje.

Thi som Regnen og Sneen falder fra Himlen og ikke vender tilbage, før den har kvæget Jorden .....

Men den norska (1930) gör det inte:

For likesom regnet og sneen faller ned fra himmelen og ikke vender tilbake dit, men vanner jorden .....

New American Standar bible från 1995 följer på 1917 års linje:

For as the rain and the snow come down from heaven, and do not return there without watering the earth .....

Detta som en inblick i exegetikens problematik. Kanske någon som läser detta har tillgång till en god kommentar och kan ge mig en vink. Det skulle jag uppskatta. Tillsvidare tror jag nog mer på 1917. Men frågan är i så fall varför bibelkommissionen ändrade preposition till Bibel 2000. Det skulle jag vilja veta.
Dessutom var det ju roligt att en person som lyssnade på min predikan kom och ifrågasatte vad jag sa. Sådant gillar jag!

Öresundståg - quo vadis?

På hemväg från seminariet i Lund gjorde jag en ny erfarenhet. Tågkaos i Eslöv! En kvart efter avgång från Lund fick alla kliva av. Elfel! Ersättningsbussar på väg. Men på perrongen i Eslöv fanns redan hundratals resenärer. Det var kallt. När en buss kom sprang folk på ett sätt som förde tankarna till upplopp. Likt järnfilspån som dras till en magnet. Nästan lite skrämmande. Efter en stund kom en buss till. Sedan dröjde det. Det var kanske 500 personer och det kom väldigt få bussar. En annan resenär, som visad sig vara Danne, professor i nationalekonomi, skulle också till Kalmar. Han tog efter 1 timme och 45 minuter i kylan utan någon information, saken i egna händer och beställde en taxi till Hässleholm, där tågen åter skulle kunna gå. Jag fick åka med och även två barn (6 o 13) som var på väg till sin pappa i Karlshamn. När vi kom till Hässleholm hade tågen börjat gå som vanligt men det visste vi ju inte då.
Till Kalmar kom vi strax efter midnatt. Drygt 3 timmar försenade på en resa som skulle tagit mindre än 3 timmar.
I can live with that! Ett I-landsproblem, som det brukar heta. Den nya erfarenheten var bristen på information och människors flockbeteende, som endast vekar behöva 1 timmes kyla och brist på organisation som katalysator. Lite skrämmande, faktiskt!

Att leva med HIV

Igår åkte jag till Lund. Goda vännen och kollegan, Gunilla Hallonsten, la fram sitt avhandlingsmanus vid ett s k slutseminarium. Det var spännande. Gunilla har intervjuat människor som lever med HIV. Det har hon gjort i Swaziland, där Gunilla, Hermann och barnen bodde ungefär samtidigt som vi bodde i Sydafrika. Skrämmande berättelser, som framför allt (men inte enbart) kvinnor berättar om sin utsatthet i ett land där män utövar makt på många plan och ofta på ett våldsamt sätt. Ibland i form av det som sociologen Bourdieu kallar symbolisk makt. Men ytterst handlar inte avhandlingen om vanmakt utan om den energi som finns hos den utsatta. Gunilla är inte "the voice of the voiceless" utan låter de utsatta själva göra sina röster hörda.
Även om Gunilla säkert får ändra ett och annat i sin text (så blir det alltid vid slutseminarier) så kommer disputationen att gå som en dans.
Det var mycket fint att få vara med.

Vems perspektiv?

Ett arbetsliv som kan sträcka sig till 75 års ålder, där man ska vara beredd att byta karriär mitt i arbetslivet. Det kan krävas för att få den ekonomiska standard vi förväntar oss, enligt statsminister Fredrik Reinfeldt (M), som öppnar för ett studiestödssystem som möjliggör studier även efter 50 års ålder.

Så står det att läsa på DNs hemsida. När jag läser om vår statsministers senaste utspel undrar jag om det var så klurigt. Det kanske rentav spelar oppositionen i händerna. Men framför allt undrar jag: vems perspektiv är det han intar? Många på arbetsmarknaden är väl rätt trötta redan vid 60? Orkar vårdbiträdena i hemtjänsten med omskolning och en nytändning vid 50 års ålder? Fabriksarbetare, restaurangpersonal, lokalvårdare? Jag vet inte. Visst måste chansen och möjligheten finnas för alla. Men hur många är det som orkar? Vems är perspektivet? Jag håller med Sam Sandberg, ordförande för SKPF - Svenska KommunalPensionärernas Förbund, som skriver på Newsmill:

Tyvärr så börjar statsministern i fel ända. Det är inte fel på människors vilja att arbeta så länge det går, det är fel på samhället, som indirekt eller direkt sätter hinder i vägen för ett långt arbetsliv.

Och idag möts vi av ett annat budskap ur ett märkligt perspektiv. På SvD Brännpunkt läser jag:

Fler borde få jobba hemifrån

Det är, enligt SvD, Ulla Hamilton (M) tillsammans med Per Adolfsson, vd Microsoft som skriver.
Låter detta vettigt? För en lokalvårdare eller ett vårdbiträde i hemtjänsten? Jobba hemifrån. De ställer bland annat en synnerligen intelligent fråga:

Stockholmaren fortsätter att sätta sig i bilen, på bussen, i pendeltåget – varje morgon och varje kväll. Varför är det så?

Kanske för att det är vårdtagare som behöver få på sig kläderna, få hjälp med sin personliga hygien, få sitt hem städat osv.
Byt perspektiv, kära makthavare. Alla jobbar inte vid en dataskärm.

En läkare för en halv miljon

Visst är det viktigt med läkare. Men är det moraliskt rätt att en läkare får en halv miljon i bonus för att jobba två år i Gävleborgs landsting. Det kan man i alla fall läsa på SVT Gävleborg. Jag hörde det på TV och googlade på läkare en halv miljon. Jag fick ytterligare en träff. En läkare som vid Linköpings tingsrätt mottagit ett arv på en halv miljon. Denne döms nu för mutbrott. Kan man läsa på en sida som heter medrek.se.
Självklart ska en läkare inte ta emot ett arv från en patient. Men frågan är: Är det moraliskt mer försvarbart att andra läkare tar emot en halv miljon från landstinget? Som ju representerar oss patienter.
Räcker det inte med lön?
Överhuvudtaget anser jag att bonus – som på latin betyder: god – är en mindre god företeelse. För det är ju nästan alltid den som redan har en ohemult hög lön, som kommer i åtnjutande av bonus.