Mångfald eller inte

När jag läser dagens Kyrkans Tidning på nätet toppar följande frågor:
1) Religiös klädsel eller inte
2) Omskärelse av pojkar eller inte
3) Ulla Karlssons prövotid eller inte
4) Biskop Lindsay Urwin till Visby stift eller inte
Den röda tråden kanske på ytan kan beskrivas som en kamp mellan konservativa och icke konservativa synsätt. Religiös klädsel (framför allt niqab och burka) står för kvinnoförtryck. Alltså är det icke önskvärt. På samma sätt är omskärelse ett övergrepp på barn och därmed inte önskvärt. Ulla Karlsson ifrågasätter kyrkans traditionella förkunnelse kring synd, skuld och offer. Hon står för det nya. De andra för det konservativ. Biskop Lindsay Urwin må vara hur populär bland ungdomar som helst, men hans syn på prästämbetet mm står för något konservativt.
Om jag ska ta ställning i dessa frågor kommer nog mitt ställningstagande att bli olika. Så är det också med många kommentatorer och tyckare. Samma personer kan verka konservativa i vissa stycken och mindre konservativa i andra. Och det är väl bra.
Men bakom alla frågorna ligger en annan. Synen på den andra/den andre. Klarar vi av det annorlunda? Klarar vi av mångfald?
Det är många som är för mångfald. Men frågan är: var går gränsen?
Om jag börjar uppifrån anser jag att burka och niqab är uttryck för en syn på könen, som jag inte delar. Det förefaller mig som om kvinnan måste skyddas/skydda sig. Mot vem då? Är det nödvändigt? Dessa frågor tycker jag vi ska jobba med. Men det betyder inte att jag vill förbjuda dessa plagg. Det blir för mig lika fel som att krafter i vissa länder anbefaller att alla måste bära plaggen. I korthet: jag är mot burka och niqab men jag anser inte att det ska vara olagligt att bära dem. Om det är olagligt: hur ska det bestraffas?
Omskärelse av pojkar tycks mig vara helt OK. Jag har fått intrycket att det möjligen kan vara hygieniskt. Visst måste frågan kunna diskuteras. Så högt i tak måste vi kunna ha. Men jag skulle inte vilja förbjuda det. Inte heller beskylla dem som vill förbjuda det för att ha åsikter som de inte har.
Ulla Karlsson har fått tre års prövotid, för att hon ifrågasätter vissa delar av traditionell, kristen tro. Visst, det är många präster som ifrågasätter samma saker men inte får prövotid. Något säger mig att hon ville ha en konfrontation. Jag vill sätta in detta i ett sammanhang. När man präst- eller diakonvigs ställer man sig frivilligt under en biskops och ett domkapitels tillsyn. De flesta präster och diakoner anser att vi ska ha denna ordning. Men när man själv prövas är det inte så behagligt. Jag skulle önska, att relationen mellan biskop och präster/diakoner präglades mer av en gemensam önskan att tillsammans göra det bästa för kyrkan och kyrkans medlemmar. Kanske jag vill sträcka mig så långt som att säga att den som vigs till tjänst i kyrkan måste kunna tänka sig att underordna sig biskop och domkapitel. (Men då krävs naturligtvis väldigt mycket av just biskopen och domkapitlet. Det fungerar inte om de uppträder som härskare. Jesus har gett instruktionen:
Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem:

Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. (Luk 22:24-26).

Jag skulle önska att Ulla Karlsson i förtroendefulla samtal blir tagen på allvar. Säkert har hon mycket att tillföra men säkert har hon (liksom vi alla) också mycket att vinna på att lyssna på andra. Målet för prövotiden är väl inte att hon ska mista sitt prästämbete utan att hon ska få vara kvar och att både hon och kyrkan vunnit något på det.
Ska då biskop Lindsay Urwin få komma till Visby och föreläsa? Trots att han kanske (jag vet inte) är motståndare till kvinnliga präster och eventuellt är mot äktenskap för två personer av samma kön? Jag tycker nog att han borde kunna få tala. Han ska väl inte föreläsa om dessa två frågor. Jag grundar min hållning på de problem som uppstår om detta blir prejudicerande. Då måste alla föreläsare vid fortbildning för präster fylla i ett formulär, där de redovisar sina åsikter på ett antal punkter, innan de anlitas. Är det rimligt? Är det ens önskvärt? När han nu inbjudits är det väl bättre att lyssna på honom. Lyssna kritiskt och ställ de kritiska frågorna.
Det liknar det sätt på vilket Ny demokrati på sin tid och även Sverigedemokraterna från början bemöttes. Jag tror det är bättre att lyssna och att lyssna kritiskt.
På något sätt finns det i alla dessa frågeställningar en längtan efter att alla ska gå i takt och både tycka på samma sätt och bete sig på samma sätt. Eller en insikt i att vi alla är olika, tycker olika och drar åt olika håll. Så kommer det alltid att vara. Självklart är det viktigt med enhet. Motsatsen blir splittring. Men enheten måste bygga på samtal, förtroende och vilja att mötas. Förbud och ensidigt avståndstagande leder ju bara till mer splittring.
Den anglikanska kyrkofamiljen lever med detta och söker vägar att lyssna på varandra trots olikheter. Ärkebiskopen i Sydafrika, Thabo Makgoba, har kloka tankar om detta på sin blogg. Och tro mig: i Sydafrika går olikheterna nog så djupt! Vi har en del att lära.