Bra musiker och trevliga låtar. Inte för att jag kände igen så värst många. Wille Crafoord gjorde allt han kunde för att få med publiken och det gick bitvis ganska bra. Som när han avbröt en ballad efter två rader och sa:
Det här är en av mina bästa ballader och när jag börjar sjunga den brukar min publik börja jubla. Jag tror vi alla skulle må mycket bättre om ni gör det, när jag tar om den.Kul grepp! Men sedan blev det lite jobbigt, när han märkte att folk gick och att alla inte tillhörde hans absoluta fan-club.
Nåväl! Det var trevligt och vi uppskattade det vi hörde. Ända till en mycket duktig bandmedlem, Marika Willstedt, skulle sjunga en låt själv. Hon introducerade låten med att berätta om sin mormor, som var en klok kvinna. Marika hade frågat sin mormor på hennes dödsbädd, om hon kunde säga något klokt, ett minnesord. Då sa mormorn:
Jag borde varit otrogen mer …Låten var visserligen medryckande och svängig. Man förstod att stackars mormor haft ett jobbigt äktenskap. En krävande morfar skymtade fram. En familjeterapeut hade väl varit bättre, tänkte jag eller i sista hand en skilsmässa. Men otrohet! Är det verkligen OK att sjunga om det, även om alla fattar att det ”bara” är en låt-text? Att det ”bara” på skoj? Låten kändes tragisk och efter att artigt ha lyssnat färdigt, reste vi oss upp och gick hem.
Står detta för något? Är det så OK med otrohet, att det går att sjunga om det på detta sätt? Fast egentligen är det ju vad 99 % av alla Hollywood-filmer handlar om.
En annan fråga man kan ställa sig är vad som hade hänt om det var morfar som legat på dödsbädden och sagt att han borde varit mer otrogen? Kanske hade det varit mindre provocerande. Hur som helst börjar jag reagera mer och mer på företeelsen. Även när det gäller filmer. Och även när det gäller män!
Stadsfesten i övrigt var dock trevlig! Mer sådant!
Nej, det borde man inte vara. Punkt slut.
ReplyDelete