Memoarer

Det är inte ofta som jag läser någons memoarer. De få gånger jag gjort det handlar det inte om berömdheter. Det har varit då jag antingen köpt eller fått en bok, som någon jag träffat själv skrivit. Jag köpte t ex distriktssköterskans i Jokkmokk, Birgit Tjikkom, memoarer för många år sedan och läste. Boken heter ”Bland medmänniskor” och är en dokumentärskildring i hur sjukvårdsarbetet i Lapplands glesbygd bedrevs under efterkrigstiden. En annan memoarbok är ”Vad livet gav mig” skriven av Wera Stenlåås. Jag tror jag fick den av henne i Birgittakyrkan någon gång på 1980-talet. Denna bok handlar mycket om författarinnans kontakt med det ”översinnliga”. Nu senast fick jag ett exemplar av Lennart Marklunds självbiografi ”Fem M”. Titeln ska utläsas ”Mina Många Minnen Med Mera”. Eftersom framsidan pryds av ett fot på den familj Lennart föddes in i, familjen Marklund, trodde jag att detta var betydelsen av titeln. Men den kanske kan vara mångtydig. Lennart har jag lärt känna i Kalmar på senare tid. Framför allt i ekumeniska sammanhang. Vid en bokmässa i Två Systrars Kapell kom Lennart med ett exemplar till mig och nu har jag läst den. Det är intressant att följa hans liv från de tidiga barnaåren i Skellefteå till dags dato. Jag har ju också bott i Skellefteåbygden och även i Uppland, där Lennart också levt många år.


Som varje människoliv är en blandning av både ljus och mörker finns beskrivningar av både det som varit fyllt av smärta och det som varit fyllt av tacksamhet. Berättelsen inramas av det svåraste, att Lennarts hustru, Gunvor, drabbats av Alzheimer.
Lennart berättelse är helt igenom ärlig och uppriktig. Det som gör mest intryck på mig är den ärliga gudsrelation, som går som en röd tråd genom boken. Efter pensioneringen och flytten från Skellefteå till Kalmar drabbades Lennart av en depression och skriver:

Min bön till Gud om hjälp var som ett hån. Han hörde mig inte.

Det är starkt att våga skriva ner dessa tankar och dessutom låta trycka dem i en bok. Att dessa tankar finns med, gör resten av boken trovärdig. Det återkommande är inte tvivel och dysterhet utan tvärtom hur Gudstron burit. I bokens sista kapitel sammanfattas denna grundtrygghet med två ganska skilda citat. Den ena från det jag tror är Svenska missionskyrkans sångbok, nr 636 och det andra ett citat av Mark Levengood (som ju är Romersk Katolik). Genom dessa två citat visar Lennart inte bara hur Gudstron kan bära utan också vikten av ett öppet ekumeniskt sinne. Lennart själv är aktiv i Västerportskyrkan, som hör till Sveriges yngsta samfund, som ännu saknar namn. Det som bildats genom att Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Baptistsamfundet gått ihop. Men nu till citaten:

Var dag du åt mig ger, det som du nyttigt ser.
Stor är din trofasthet, Herre, mot mig.
- Framtiden ljus och lång, möter jag nu med sång,
tills jag hos dig en gång vid målet står.
Stor är din trofasthet, Herre, mot mig.

Vart jag än går och vad som än händer mig
är jag inte ensam. I mig bor Gud.
Och när min livsdag når sin ända,
är det tid att byta.
Då är det min tur att bo i Gud.