Mörk teater men sann

Efter en dag med hårt kroppsarbete var det spännande att få sätta sig tillrätta på Byteatern. 80 minuters intensiv föreställning. Den som vandrar om natten. Enkel rekvisita. Avskalat. Fem aktörer spelar minst dubbelt så många roller samt även ett dussin instrument. Mest Peder Nabo, som inte agerar särskilt mycket. Det gör däremot Lasse Sonnesjö. Han är suverän. Liksom dockorna. Katarina Rodopoulos, Sara Glaser och Martin Ellborg är lysande även de.
Pjäsen bygger på Marianne Fredriksson roman med samma namn. Marcus föds år noll i Rom. Hans mor blir våldtagen och detta färgar pojkens hela liv. Trots att han även möter goda förebilder, exempelvis Jesus i en kort scen, blir hans liv aldrig helt. Därav det mörka draget.
Ändå är det ju en sann bild av många människors liv. Det som präglar en människa från födseln kan man göra något åt. Förändring är möjlig. Men det blir ändå inte så för alla. Vissa fastnar i det mörka och kommer aldrig ur det. Så är det för Marcus.
Men också detta behöver gestaltas. Och som sagt var skådespelarnas insatser imponerande. Inte minst att de stod på golvet när vi kom in och tog emot oss. Även med små enkla kommentarer visade de att vi i publiken var med. Inledningsvis inbjöds vi till en inre resa och denna teater bjöd på många öppningar för att göra den resan. Vem är jag? Hur hanterar jag mitt mörker? Vilka goda förebilder har jag mött, som hjälpt mig vidare från mörker till ljus?
En god teater att se i midfastotid!