Min son, barn- och ungdomsledaren, 1

Just nu vikarierar äldste sonen som assistent i församlingsarbetet. Det gör han med den äran. Det är på gränsen, förstås, eftersom jag är hans arbetsledare. Men en vakans måste lösas och han fanns att tillgå. Jag förankrade det hela hos min chef och personalchefen skötte själva anställningen. Det handlar om en timanställning och snart är den historia.
Lite kul var det häromdagen. Jag skulle skriva en lapp och lägga på hans skrivbord. Först skrev jag under med "pappa". Det kändes lite tokigt. Sedan skrev jag "Anders" men så kallas jag inte av något av mina barn. Alltså fick det bli "Arbetsledaren".
Nåväl, sonen sköter sig, enligt vad andra säger, väl. Igår fick jag uppleva det med egna ögon och genom egen kameralins. P g a sjukdom och VAB (vård av barn) skulle sonen haft Föräldrabarngrupp i Heliga Korsets församlingsgård själv. (Det hade säkert gått bra). 7 föräldrar och 10 barn - inga problem. Men jag hade en lucka och följde med. Sonen höll i det hela. Jag medverkade med själva samlingen och spelade resten av tiden andra fiolen. (Nej, jag spelar inte fiol. Jag säger som gubben, som fick frågan om han spelade fiol: Nej, jag spelar inte fiol Min moster dog i fjol!)
Tillbaka till sonen. När han hade haft alla föräldrarnas och barnen fulla uppmärksamhet under sångstunden och rytminstrumenten skulle samlas in, sa han glatt:
- Ni kan ge dem till min medhjälpare.
Så gärna! Med stor glädje och stolthet samlade jag in dem och vill nu belägga det jag skrivit om ätteläggen med bildbevis: