Kristus är uppstånden!

Det är femtionde året för mig. Som jag upplever påskhelgen. De första gångerna var det ju högst omedvetet. Tämligen tidigt blev gudstjänsterna i kyrkan en viktig del. Jag har spridda minnen. När jag var liten var nog den mättade stämningen på passionsandakterna och långfredagsgudstjänsten mer påtaglig än påskdagens glädje. Med åren har påskens drama blivit mer helt.
I Birgittakyrkan inleddes årets fasta, som i så många andra kyrkor, med askonsdagen. För min del blir det en anledning att fundera över hur jag lever och prioriterar. Ett kors i aska ritas i min panna. Även om jag tvättar bort det ganska snart finns det där ända till påsknattens dopförnyelse, när någon tecknar ett kors med vatten på samma ställe. Dessförinnan har jag varit med om fastans intensifiering med passionstiden och stilla veckan, som övergår i skärtorsdagens drama. Vi har fotatvagning inledningsvis. I år tvättade en präst, en diakon och en av ungdomarna fötterna på en annan ungdom, en äldre kvinna och på den andra prästen. På det sättet ville vi gestalta att alla i församlingen inbjuds att betjäna varandra. När vi sedan firat nattvardens födelsedag går dramat in i en ännu djupare fas. Altaret kläs av. Alla i kyrkan får vara med och allt som pryder kyrkorummet bärs ut och kvar blir det svartklädda altaret med ett krucifix i järn, en törnekrona och fem röda rosor.
På långfredagen är orgeln och kyrkklockorna tysta, inga ljus brinner och bibelläsningen får tala för sig. Påskafton blir den stilla dag när vi kan träffas i familjen, ta en promenad och bara vara, i väntan på det som ska ske.
När vi samlas vid elden inför påsknattsmässan är det mer stor förväntan. Vi var inte så många i Birgittakyrkan. Jag tror att vi i fortsättningen ska samlas i domkyrkan, alla kristna i Kalmar och fylla den till bristningsgränsen. Men även om vi var få, var budskapet detsamma. Vi lyssnade till gamla testamentets profetior, tände våra ljus på det stora Kristusljuset och hälsade varandra med den urgamla påskhälsningen: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden.
I dag har det varit högmässa och då var kyrkan välfylld. Stor glädje, mycket sång och tårta på kyrkkaffet.
För mig är detta det stora livsdramat, som vi går in i under några dagar. Med ritens hjälp blir Guds seger över tillvarons ondska gripbar. Genom att vara med och gå, stå, tala, sjunga och på andra sätt dras in i skeendet, övar jag mig i tanken att detta kosmiska drama också kan ske i mitt liv och att det jag gör eller inte gör har betydelse för helheten.
När jag har varit med om ytterligare ett påskdrama, vill jag tänka att jag bär med mig något, som jag får sprida till dem jag möter. I det jag gör, säger och tänker vill jag bidra till livets seger. Varje gång jag lånar ut mitt liv till det som bryter ned, vill jag stanna upp och tänka: Hallå? Vad håller jag på med? Var inte jag med och firade påsk nyss?
Ganska snart ska jag därför ta med hustrun och hugade barn på en stärkande promenad i det vackra solskenet. Det känns som ett rätt beslut just nu!