Kurs och askonsdag

För andra gången denna vecka är jag på kurs. Biskop emeritus Jonas Jonsson talade i Birgittakyrkan över ämnet: Kyrkoarbetarens inre liv. Lite spänd var jag. Skulle det vara monolog och envägskommunikation, som i Växjö i måndags. Svar: Nej! Dels deltog vi i den psalmsångs, som biskopen varvade sin framställning med, dels inbjöds vi till att interagera både i bikupor, gruppsamtal och i ett moment av tystnad. Det var ett helt annat pedagogiskt upplägg. Bättre!
Biskop Jonas var inte nöjd med ämnet: Vad är ett inre liv? Ett uttryck för vårt pietistiska arv. Att vi delar upp människan i inre och yttre. I själva verket är människan en helhet. En helhet, som vi alla längtar efter – men verkligheten är annorlunda. Vi kännetecknas av brustenhet. De tankarna bar jag med mig in i askonsdagens mässa, där min kollega och jag fick teckna ask-kors i pannan på ett femtiotal medmänniskor och sedan på varandra. Där står vi en man och en kvinna och fram kommer ungdomar, medelålders, äldre och gamla. Spannet var mellan 14 och 90 och inga åldrar saknades. Gemensamt uttrycker vi vår förgänglighet. Viljan att gå in i en fastetid, där vi söker Gud. Omvändelse i den meningen att vi vill vända oss mot livets källa – kärleken själv. Som biskop Jonas beskrev det: Gud är kärlek! Det är inte en egenskap hos Gud.

Ubi caritas et amor, Deus ibi est.
Där barmhärighet och kärlek är, där är Gud.

Annars handlade det också mycket om vad som kännetecknar ett helgon, om dopet, bönen och Eucharistin. Samt om vilan i att vi inte valt Kristus utan Kristus har valt oss. En punchline att minnas var:
Har Kristus valt rätt, när han valt mig? Det är hans problem!
De flesta som var där var ju kyrkoarbetare och det kan vara skönt att en biskop säger, att vi inte ska delta i prestationssamhället. (Även om vi naturligtvis ska sköta våra jobb).
Sedan kunde kanske biskopen vinnlagt sig om att inte tala så mycket om präster och diakoner. Ja, det var faktiskt inte alls fokus på prästerna – snarare diakonerna. Men i kyrkan fanns också vaktmästare, kyrkoskrivare, församlingspedagoger, samt en del ideellt engagerade.
Förmiddagen var god. Samtalen kändes viktiga och jag kände igen mig i mycket. Exempelvis i beskrivningen av den medvandrare biskop Jonas haft hela sitt liv: Det radikal tvivlet. Jo, så känner jag. Allt jag tror på skulle lika väl kunna vara en bluff. Och då är jag grundlurad.
Men jag tar den risken. Jag finner också styrka i bibeltexten härom söndagen, när Jesus frågar lärjungarna om de vill lämna honom och de svarar: Herre, till vem skulle vi gå!

När de tre timmarna var avslutade och vi ätit en enkel men mycket god soppa fortsatte jag dagens värv. Utöver det sedvanliga skrivbordsarbetet och telefonsamtalen en andakt på ett äldreboende, träff med konfirmandledarna, där vi förberedde söndagens konfirmandsamling, askonsdagsmässan och samling med gudstjänstgruppen. En dag fylld av både bön, arbete och mycket mer. En god dag. En askonsdag.