Att vara arbetsledare är kul. Häromdagen fick jag en lysande idé. Tajmad och klar in i minsta detalj. Vi ska spela in en CD. Kanske med bara en enda låt. Men det ska vi göra. Som en slags ”team building”, som det heter på svenska. Sagt och gjort: jag skickar ut ett mejl med tre möjliga datum till alla i arbetslaget. Får några svar men inväntar inte alla svar och skriver till verket. Jag skickar ut ett nytt mejl med ett datum, då vi ska ha denna team-building-förmiddag. Inser för sent att jag beviljat en av de anställda en kurs just då. Inte bra! Vi kan ju inte teambuilda (som det också heter på svenska) om inte alla åtminstone har chansen att vara med.
Men nu är jag taggad, så nu kollar jag alla beviljade kurser, ledigheter etc och hittar till min glädje en helt ledig dag. Nytt mejl! ”Deleta” (även det svenska) mitt förra mejl. Kontraorder! Slutet gott, allting gott?
Nej, snart får jag ett nytt mejl: jag har inte insett att i mitt arbetslag finns även ett gäng präster. Över dem basar jag icke. Det är självaste kyrkoherden som är vår chef. Så långt tänkte jag inte. Förstås borde jag kollat av med min chef om prästerna var tillgängliga den tänkta dagen. Tyvärr var de inte det. Så nu fick jag skicka mitt andra kontra-order-mejl. Deleta på nytt det jag skrev nyss.
Ja, vad ska man säga om detta? Jag tror det kan sammanfattas enbart med orden:
Velat för mycket! Och då inser den skarpsynte att jag använder supinumformen av både verbet ”vela” och ”vilja”. (Som i en gammal kampsång från antiapartheidrörelsen, som hette ”velat länge”, men det är en annan historia!)
Velat länge?
ReplyDeleteHör av dig när ni är på G.
Skulle kunna bli en vers i en tidning nära dig!
:D