Gallring i advent

För ett tag sedan läste jag i en liten skrift av Peter Halldorf: En liten vägledning till fastan. Cordia förlag. Han jämförde fastan med att gallra. I ett trädgårdsland gallrar man t ex morötter. Det behöver inte vara något fel på de morötter man tar bort. Men alla plantor kan inte stå kvar. Då blir det inget av något. När man är inne i en fasteperiod handlar det om att avstå från viss mat, vissa saker. Inte för att det är något fel men för att ”de andra plantorna” ska få livskraft.
Nu är det advent. Julfastan. Det är en tid då budskapet snarare är: Skaffa mer! Du behöver även detta! Då kan det vara skönt med en motrörelse. Med gallring! Både inre och yttre!

Avtryck

Efter att ha skrivit en avhandling vill man ju (och även jag) att det ska ha gjort vissa avtryck. Jag är mitt inne i processen att få avhandlingen tryckt. Det blir en viktig milstolpe. Jag kommer förhoppningsvis att få berätta/föreläsa vid olika tillfällen och har redan några tillfällen inbokade.
Nätet är ett annat sådant område, där det är kul att ha gjort ett avtryck. Men söker man på min avhandlings titel blir det inget napp. Däremot kan man se mig och de andra sex som doktorerade i teologi vid University fo the Free State på teologiska fakultetens hemsida, i en slags e-newsletter. Länken tar en till en sida, där man får välja theology och sedan läsa oktobernumret. Sedan är det bara att bläddra. Med på bilden finns också kvinnan som var 93 år när hon blev doktor. Respekt!

Our Place 2

Nu är insamlingen till Our Place nästan klar. Jag har skickat det mesta idag. Om det blir mer går jag över med det till Två Systrars kapell på lördag. Det är den församling jag bor i. Från deras adventsbasar går pengarna också till Our Place. Med mångas hjälp och av Guds nåd har jag skickat 16 000:- till Our Place. Stort! (Kan det delvis vara ett svar på min förra bloggpost?

Men det finns fler saker att säga om detta. Deon, som förestår Our Place, har försett mig med bankuppgifter. Det är inte så enkelt detta med utlandsbetalningar. Det ska finnas en swiftcode och den vet jag hur den ser ut. För NEDBANK, som är den bank där Our Place har sitt konto, ser den ut såhär: NEDSZAJJ. Det tror jag inte Deon visste men det gick att googla fram det. Men sedan tog inte internetbanken emot mina idoga försök att skriva in siffrorna. Så jag ringde min egen bank, Swedbank. Budskapet var att jag måste ha en IBAN-kod. Så jag ringde till Nedbank i Bloemfontein och fick prata med Blanche. Jag kunde se hennes leende 9000 km bort när hon sa:

IBANkod har ni i Europa. Vi har inte sån't.

OK, tack för upplysningen. Så fick jag handfast hjälp och tror nu att pengarna både har kommit iväg från mitt konto (det ser så ut) och att de kommer fram.
Så säger Blanche:

Är det Deon Mulder som ska ha pengarna?

Otroligt! Är kvinnan en profet? Hur kan hon veta? Svaret var enkelt. Hon hade just pratat med Deon i telefon. Men det kändes häftigt. 9000 km och vi känner nästan varandra.
Men jag var ändå inte helt nöjd med min egen bank, som ligger högst 4,5 km bort. Så jag ringde upp Swedbank igen och fick naturligtvis inte prata med samme person men den som svarade tog mycket artigt emot min kritik och skulle föra den vidare i organisationen. Så jag är trots allt nöjd. Jag blev tagen på allvar. Men visst är det lite typiskt att en person som arbetar i bankens kundtjänst inte fått information om att de rutiner som gäller för betalning utanför Europa inte är de samma som de rutiner som gäller för betalning till andra länder i Europa? För världen är väl ändå större än Europa? Och verkar det inte som om vi får börja tänka att Europa inte längre är världsekonomins centrum? (Vilket Europa inte har varit på länge, tror jag!)

Ledig dag

Det är underbart. Ute snöar det. En hel dag. Utan förpliktelser. Hunden Ludde har inget emot att husse är hemma. Kanske lite snöskottning. En brasa i öppna spisen. Vilken nåd att få leva så.

Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få lycka och solsken på färden?

Det är en svår sanning att alla inte har det så bra. Något att meditera över.

Kyrkokansliet 2

I dagens nätupplaga av Kyrkans Tidning kan man läsa om vad Helén Ottosson Lovén, tillförordnad generalsekreterare, säger angående detta att nu även informationscehfen får lämna sin tjänst:

– För kyrkokansliets ledning är det som inträffat mycket beklagligt, säger Helén Ottosson Lovén. Trots det är jag övertygad om att verksamheten inom kort kommer kunna återgå till det normala.

Men det tror jag var ett naivt uttalande. Med tre toppchefer som på kort tid slutar i kyrkans hus kan väl inte saker och ting bara återgå till det normala? Om det inte är just detta som är det normala. Maktkamp och dimridåer.

Kyrkokansliet

Nu läser vi i Kyrkans Tidning om Svenska kyrkans kansli i Uppsala. Vad händer? Generalsekreteraren har fått sluta. Personalchefen har fått sluta. Nu även informationschefen. Bryggubben bloggar om det. Dag Sandahl bloggar om det. Någon som heter Jerry bloggar om det. Helle Klein bloggar om det. Vad händer? Enligt SVT ska det ha handlat om sexuella trakasserier. Och budskapet är det vanliga. Svenska kyrkan sopar konflikter under mattan. När sedan Aktuellt försöker fråga Ärkebiskopen om vad som hänt gäller: Inga kommentarer. Ett pressmeddelande verkar ändå erkänna att det handlar om någon form av diskriminering. Men vad är det som händer?
För ett par veckor sedan sökte jag ett arbete på kyrkokansliet. Men det fick jag inte. Kanske ska jag vara lika glad för det. Men fortfarande undrar jag: vad händer? Det kan ju inte vara hela sanningen att en chef har betett sig klandervärt. Är hela kolossen i gungning? När jag läser i Daniels bok kapitel 2 vers 31-36 om kolossen på lerfötter tänker jag att det kanske är Svenska kyrkans situation. Den dröm som kung Nebudkadnessar hade:

Konung, du såg i din syn en väldig staty. Den stod där framför dig, mäktig och starkt glänsande, en förfärande anblick. Huvudet på statyn var av rent guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar, benen av järn, fötterna delvis av järn, delvis av lera.
Medan du såg på den rycktes en sten loss, utan att någon hand rörde vid den, och träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järn, lera, koppar, silver och guld. Det spreds som agnar från tröskplatserna om sommaren, fördes bort av vinden och stod ingenstans att finna. Men stenen som hade träffat statyn blev till ett stort berg, som uppfyllde hela jorden. Detta var drömmen. Nu vill vi tyda den för konungen.

Det är inget fel på lera. Felet med statyn är att leran inte kan bära upp överbyggnaden. Leran klarar sig. Den är formbar och förändringsbenägen. Leran är församlingarna. Men överbyggnaden är t ex koppar.


Jag är övertygad om att vi behöver biskopar och stift för att hålla ihop kyrkan men fler och mindre stift. På den nationella nivån behövs inte så stor apparat. Rädslan för att lerfötterna inte bär upp överbyggnaden tror jag gör kyrkoledningen räddhågad och trendkänslig. Jag hoppas jag har fel. Men frågorna kvarstår: Vad händer i kyrkokansliet?

Our Place

Idag är sista dagen av mina 50 första år. Igår inbjöd jag därför till tårtkalas efter mässan. Ett 70-tal personer kom. Jag uppskattade det varmt. Hustrun hade ordnat smörgåssnittar och tårtor i alla möjliga former. Själv hade jag bidragit med en tårta, som var glutenfri, sockerfri, mjölk- och laktosfri. (Tyvärr innehöll den ägg, så alla kunde ändå inte äta den! Kanske tur för dem, eftersom den var lite väl hård, för att gå under kategorin tårta.) Nåja, alla var glada och bäst av allt var insamlingen till Our Place. Vi gjorde en likadan, när hustrun fyllde 50 tidigare under året.
70 personer. Över 9 700:-. Fantastiskt! Jag är djupt rörd och berörd. Ännu mer berörd blev jag när jag fick mejl från Deon, som driver Our Place, detta hem eller hospice för människor som lever med HIV och AIDS. Han skrev idag:

We need to find additional donations immediately. Sorry again for being so “direct”. I don’t have the energy to do it any other way.

Jag kunde svara honom att pengar är på väg. Så underbart, när behov och hjälp möts. Jag är också oerhört tacksam att Två Systrars församling samlar in pengar till detta från sin basar på lördag 8-da'r. Det är långt från Kalmar till Bloemfontein men ändå oerhört nära.

En vanlig onsdag

I onsdags var schemat relativt välfyllt. Efter morgonbön i kyrkan och sedvanligt kaffe (en given start på arbetsdagen med ungefär 15 min gemenskap i bön och 15 minuters gemenskap kring det som går under namnet varma drycker) hade jag en stund över till förberedelser. Halv elva var det dags för mässa på Riddaren, där det bor ca: 20 äldre systrar och bröder. Vi var många denna gång och det blev en förtätat gemenskap kring sakramentet. En kopp kaffe även här. Någon är en bit över hundra, en annan blind sedan länge. Men Jesus i enkelt vin och bröd känner inga gränser. Jag undrar hur länge vi kan fira denna typ av församlingsgudstjänster mitt i sällskapsrummet på ett kommunalt äldreboende. Personalen är positiv. `Just denna dag var det tandvård, så en efter en hämtades under mässan, för att få sina tänder i ordning. Det kändes bra även det. Lite ortodoxa kyrkan, på något sätt.
Hem och släppa ut hunden och få en bit mat. Sedan var det dags för konvent. Alla präster och diakoner på Öland och runt Kalmar (Norra Möre) samlades i Två Systrars kapell. Vi skulle dels prata om konfirmandarbetet, dels träffa vår blivande biskop, d v s biskop electus Jan-Olof Johansson. Det var väl inte så klurigt att prata konfirmandarbete med just präster oh diakoner. Det skulle varit bättre att samla alla som arbetar med konfirmander. D v s även församlingspedagogerna och kanske en och annan musiker eller vaktmästare. Dessutom hade föreläsaren först blivit lovad tre timmar, men p g a biskopsbesöket krympte det till 40 minuter. Det blev inte bra.
Biskopen talade mindre än 40 minuter och själv har jag svårt att få något grepp om hur vår nya biskop kommer att bli. Många tycker att det blir bra. De känner honom och känner sig trygga i det. Jag hade kanske hoppats på lite mer djärvhet. Men jag kommer att lägga honom och vårt stift i Guds händer i bön.
När konventet var slut var det dags för at åka hem och ta det lite lugnt innan kvällspasset. Först Gud och spagetti med barn, ungdomar, föräldrar och även några äldre församlingsbor. Kort gudstjänst i kyrkan. Vi hade med oss lera och funderade kring hur Gud kan forma och även omforma oss. Edvin som är i femårsåldern tyckte att den banan jag gjorde i lera var för platt. Jag lade undan den och tog en ny bit lera. Då sa Edvin att jag kunder använda den gamla biten och göra om den. Mycket bra. Hur gör jag då? Frågade jag och fick svaret: Banka till den. Ja, det är kanske så Gud gör med oss ibland. Bankar till oss. Det låter obehagligt. Och jag säger inte att detta är en genomtänkt teologi kring lidandets problematik. Men i stunden där på kyrkgolvet med barnen och lerklumparna kändes det OK att Gud skulle banka till mig i all ömhet om jag behöver omformas.
Efter gudstjänsten äter alla spagetti. Sedan var det dags att förbereda sig för mässan och därefter KU, som inleddes med ett kort bibelstudium om bibelns syn på alkohol och dryckenskap. Som en inledning på kvällens besök. Vi hade besök från Ung KRIS och det var spännande.
En fullmatad dag. Gamla, barn, unga. Fantastiskt att vara präst. Mässan i centrum. Bibeln i handen. Lera och spagetti med. Torsdagen blev lugnare och nu väntar tre dagars ledighet. Det är skönt det också!

Internationella hjältar

Klockan 17 samlades gruppen som planerar manifestationen på Världsaidsdagen, den 1 december. Britt från Röda Korset, Ulla, Ami och Sven-Roland från Svenska kyrkan. Vi sammanträdde en halvtimme och löste det som skulle lösas. Sedan fick jag skjuts med Sven-Roland till Birgittakyrkan. Sammanträde med internationella gruppen. Agneta, Sven-Roland, Arne, Kristina och jag. Både Arne och Kristina har fyllt 80. Sven-Roland är yngre - bara 79. Ulla och Ami är pensionärer. Även Britt, tror jag! Agneta och jag arbetar. Hur kommer återväxten att se ut i det internationella arbetet?
Dessa vardagshjältar är sammantaget många i både Svenska kyrkans internationella arbete, Röda Korset, Rädda Barnen m fl organisationer. Hur många som engagerar sig ideellt i Plan Sverige vet jag inte men jag tror det är färre.
Att träffas en regnig, ruskig tisdagskväll i november och ge av sin tid, i engagemang för andra människor, kanske tusen mil bort, det är stort.

IOGT-NTO och nattvarden

En god vän skickade en länk med orden:

Du är överallt du... :) hittat på iogt.se

När jag läser förstår jag att min roll är att vara en illustration. Nina Svensson, som bloggar, ifrågasätter Svenska kyrkans öppenhet. Det är en kommentar till kyrkomötets ovilja att uttala sig om huruvida det ska vara alkohol eller inte i nattvardsvinet. Kyrkomötet hade samtidigt förordat glutenfria oblater. Jag har kommenterat frågan i en tidigare bloggpost.
Bilden på mig kommer från Världens fest. Diskussionen kring alkohol eller inte i nattvardsvinet var mycket aktuell. Det fanns argument både för och emot och framför allt Svenska kyrkan Unga ansåg (utifrån sin alkoholpolicy) att det skulle vara enbart alkoholfritt. Nu blev det en kompromiss. Vid 4 stationer fanns vin med alkohol. Vid övriga 12 stationer fanns alkoholfritt vin. Man kan säga att de som önskade alkohol i vinet fick utmärka sig. Man kan säkert ha andra synpunkter på det. Det var i alla fall ett sätt att försöka lösa en fråga på ett sätt, så att många kunde känna sig hemma.
Vad hade bloggaren på IOGT-NTO tyckt om saken? Svårt att veta? Kan vi leva med olika sanningar? Kan vi hitta former, så att fler än en grupp får sin vilja igenom.
Första idén på världens fest var att det skulle finnas bara en kalk med alkoholhaltigt vin men det ändrades till några fler. Jag var emot idén att ha bara en. Som det nu blev fungerade det. Så vitt jag vet!