Aioli eller panacotta

Idag ska det ske. Hela den närmaste klanen ska träffas på sommarstället och avnjuta god mat och dryck. Framför allt den champagne, som begåvats släkten av den i Schweiz bosatte morbrodern, tillika hustruns gudfar. (Säkerligen var mostern med på gåvan, som åtminstone gällande den ena av flaskorna var en gåva särskilt riktad till yngste sonen i samband med dennes student. Dock icke för avnjutande i enskildhet utan tillsammans med resterande familj). Nåja, två flaskor G. H. Martel & Co. (Brut. Coeur de Cuvée) är anledning nog att dra ihop familjen. Grillad laxsida står på menyn. Utöver alla andra tillbehör blir det hemgjord citron-aioli. När äldste sonen tillverkat denna tillsammans med fadren insåg han att det bryter mot alla kulinariska regler, att vi sedan serverar citron och fläderpanacotta. Jo, det inser fadren men vad ska vi göra, när nu äldsta dottern beställt panacotta och modern, som även förordat aiolin, prompt ville ha citronsmak både i aiolin och på panacottan. Tricket blir att hålla de båda åtskilda, så att ingen contaminasammanblandning kan ske förrän de båda förenas i skön (förhoppningsvis) harmoni i diverse matsmältningssystem.
Det är semester och ska bli trevligt att samlas alla. Bara nu yngste sonen, näst äldsta dottern och yngsta dottern har jobbat färdigt, så att de kan komma ut i tid. Tillsammans med morföräldrar, mosterskapet med tillbehör och diverse andra respektive. Sammanlagt ska 14 personer förhoppningsvis trivas. Och en hund! Vi får se om hunden föredrar panacotta eller aioli. Eller kanske en hundgodis!