I söndags lyssnade vi på Sofia Karlsson, som sjöng konsert i Mönsterås. Det var mycket proffsigt. Man kan läsa mer i Östran. Hon sjunger mycket bra och har en glad och trivsam utstrålning. Dessutom var hon omgiven av mycket duktiga musiker. Jag blev mest hänförd av violinisten Lisa Rydberg.
Det som dock imponerade allra mest var hur Sofia Karlsson, helt utan prestige, släppte loss de andra på scenen i egna soloframträdanden. Det var inte en kosert med Sofia Karlsson, omgiven av en bakgrundsorkester. Det var en helhet bestående av fem individer. Mycket generöst! Det imponerade mest! (Att hon se'n sjunger mycket bra och även kan spela flöjt med den äran, ska inte förtigas).
En liten kommentar bara: Kanske saknades en nerv i texterna. Lite mer smärta, hade inte skadat. Det var, på det hela taget, ganska snälla och trivsamma texter och mellansnack. Hon sjunger ju mycket i någon slags folkvise/etno genre. Jag skulle önska lite mer av problematisering av verkligheten. T ex sjöng hon en sång hon skrivit när hennes kompis' mamma dött. Även den var lite för snäll, för min smak.
Men, på det stora hela: En mycket bra konsert! Och ett imponerande ledarskap: att släppa fram andra i rampljuset!
I bilen hem talade kära hustrun och jag om just detta med texterna, de hade gärna fått innehålla lite fler mörka stråk, lite mer svärta. Så jag kan bara instämma i dina ord. Men på det stora hela en fin konsert. /Janne
ReplyDelete