Alla helgons dag. Efter högmässan tänkte jag ta en promenad. Men det blev trädgården i stället. Komposten! Jag pysslar med den på hösten och våren. Det är bara en massa trädgårds- och hushållsavfall nu på hösten. Men jag vet, att till våren kan det bli matjord, om allt går väl.
Tillvaron är sådan, tror jag. Hoppas jag. Att det som nu verkar vara bara skräp, i en framtid kan bli till något gott.
Passar kanske bra på Alla Helgons dag. Inte visst helgonen att de skulle inspirera kommande släkten. De gjorde bara det som var deras kallelse. Och så minns vi en del av dem ännu.
Saturday, 31 October 2009
Wednesday, 28 October 2009
Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken ...
Ylva Eggehorns älskade psalm, nr 256, i den svenska psalmboken, får mig att tänka på Kain, som enligt 1 Moseboken dödade sin broder. Skälet var att de båda bröderna offrade till Gud, men bara Abels offer gillades. Man kan ställa en rad frågor inför denna berättelse:
Varför Gud gillade Abels offer bättre än Kains, är ju en rimlig fråga. En annan är varför Kain blev så ursinnig att han tog livet av sin broder.
Kain drevs iväg. Gud satte ett tecken till skydd för Kain. Men känslan att Kain blev bortdriven är svår att bära. Även när man tar med i beräkningen att han verkligen gjort något förkastligt.
Även vårt samhälle är fullt av utstötningsmekanismer. Det blir enklare så. Försoning är så jobbigt. Vi väljer oftare andra vägar. T ex flykt eller att stöta ut.
Men försoning är möjlig. Egentligen är det den enda vägen. I Israel/Palestina. I Korea. I Sydafrika eller i Sverige. Det finns bara en värld. När vi stöter bort varandra har vi bara flyttat konflikten en bit bort. Men inte löst den. Den ligger kvar. Olöst!
Men tills försoningen är möjlig, får vi tro att Gud bär oss:
1. Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken,
Ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I sanden finns det spår.
2. Han älskar dig, han väntar dig ikväll –
en kväll när du förstår hans hemlöshet
och hur han längtar efter dina steg:
från evighet har han stämt möte här.
3. Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu, men färdas dit.
En dag skall du bekänna högt hans namn,
hans kärleks frid som ingenting begär.
4. Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu, men färdas dit.
Varför Gud gillade Abels offer bättre än Kains, är ju en rimlig fråga. En annan är varför Kain blev så ursinnig att han tog livet av sin broder.
Kain drevs iväg. Gud satte ett tecken till skydd för Kain. Men känslan att Kain blev bortdriven är svår att bära. Även när man tar med i beräkningen att han verkligen gjort något förkastligt.
Även vårt samhälle är fullt av utstötningsmekanismer. Det blir enklare så. Försoning är så jobbigt. Vi väljer oftare andra vägar. T ex flykt eller att stöta ut.
Men försoning är möjlig. Egentligen är det den enda vägen. I Israel/Palestina. I Korea. I Sydafrika eller i Sverige. Det finns bara en värld. När vi stöter bort varandra har vi bara flyttat konflikten en bit bort. Men inte löst den. Den ligger kvar. Olöst!
Men tills försoningen är möjlig, får vi tro att Gud bär oss:
1. Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken,
Ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I sanden finns det spår.
2. Han älskar dig, han väntar dig ikväll –
en kväll när du förstår hans hemlöshet
och hur han längtar efter dina steg:
från evighet har han stämt möte här.
3. Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu, men färdas dit.
En dag skall du bekänna högt hans namn,
hans kärleks frid som ingenting begär.
4. Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu, men färdas dit.
Monday, 26 October 2009
Ungdomar kan
Fredag till söndag höll Svenska kyrkans Unga i Växjö stift Mitterminsmöte och bibelhelg i Kalmar. Ungdomarna i S:ta Birgitta församling hade ansvaret. Det ansvaret tog de på stort allvar. Jag är imponerad! Respekt!
Det blev min uppgift att agera som en blandning av lägergeneral och lägerkaplan. Förmodligen tog jag, i vanlig ordning, över lite för mycket. Hemma brukar mina barn säga att jag först ber om hjälp och sedan gör jag själv det jag bett om hjälp med, innan de ens hunnit resa sig. Till exempel, när det gäller att torka av köksbänken.
- Det är nog p g a mitt kontrollbehov, sa jag till ett av barnen.
- Nej, det är för att Du är pedant, kom svaret blixtsnabbt.
I alla fall innebar mitterminsmötet och bibelhelgen så mycket arbete och så många olika delar att jag varken kunde upprätthålla mitt pedanteri eller fylla mitt kontrollbehov. Det var nog bra!
Ca: 15 ungdomar i åldrarna 15-27 (tror jag) fixade fram frukost, fika och kvällsmacka till närmare 60 personer både i Birgittakyrkan och på Nyttorp. Dessutom såg de till att lunch och middag från en cateringfirma ställdes fram och att allt diskades efteråt. På bibelhelgen lagades maten från scratch.
Det fanns en städpatrull. I höstrusket behövdes det. Toaletter ska ses över och papperskorgar tömmas.
Några höll i en kiosk. Andra var brandansvariga, sjukvårdsansvariga, skötte ljudet i kyrkan, hade uppgifter i undervisningen, ledde olika programpunkter osv.
Det fanns en lovsångsband, som verkligen fick ligga i och det fanns både projektorskötare och de som skrev i texten i laptopen. Några skjutsade och hämtadegäster i någon av minibussarna. Någon satte upp skyltar och tryckte upp program.
Jag missar säkert en massa, jag ber om ursäkt för det.
Jag är mycket imponerad över dessa ungdomar. Ungdomar kan!
Det blev min uppgift att agera som en blandning av lägergeneral och lägerkaplan. Förmodligen tog jag, i vanlig ordning, över lite för mycket. Hemma brukar mina barn säga att jag först ber om hjälp och sedan gör jag själv det jag bett om hjälp med, innan de ens hunnit resa sig. Till exempel, när det gäller att torka av köksbänken.
- Det är nog p g a mitt kontrollbehov, sa jag till ett av barnen.
- Nej, det är för att Du är pedant, kom svaret blixtsnabbt.
I alla fall innebar mitterminsmötet och bibelhelgen så mycket arbete och så många olika delar att jag varken kunde upprätthålla mitt pedanteri eller fylla mitt kontrollbehov. Det var nog bra!
Ca: 15 ungdomar i åldrarna 15-27 (tror jag) fixade fram frukost, fika och kvällsmacka till närmare 60 personer både i Birgittakyrkan och på Nyttorp. Dessutom såg de till att lunch och middag från en cateringfirma ställdes fram och att allt diskades efteråt. På bibelhelgen lagades maten från scratch.
Det fanns en städpatrull. I höstrusket behövdes det. Toaletter ska ses över och papperskorgar tömmas.
Några höll i en kiosk. Andra var brandansvariga, sjukvårdsansvariga, skötte ljudet i kyrkan, hade uppgifter i undervisningen, ledde olika programpunkter osv.
Det fanns en lovsångsband, som verkligen fick ligga i och det fanns både projektorskötare och de som skrev i texten i laptopen. Några skjutsade och hämtadegäster i någon av minibussarna. Någon satte upp skyltar och tryckte upp program.
Jag missar säkert en massa, jag ber om ursäkt för det.
Jag är mycket imponerad över dessa ungdomar. Ungdomar kan!
Thursday, 22 October 2009
Om försoning
Något jag sysslar med i mina studier är begreppet 'försoning'. Svårt men omistligt! I Sydafrika betyder det något konkret. Istället för att lösa 300 år av rasförtryck och apartheid med hämnd och vedergällning valde en nation att börja en vandring med försoning som syfte. Sannings- och försoningskommissionen under ledning av Ärkebiskop Desmond Mpilo Tutu var en viktig del. Men vandringen fortsätter. Ibland känns det som om den går bakåt men fortfarande vill tillräckligt många att landet ska helas.
Som jag förstått försoning i Sydafrika handlar det om en process. En process som tar tid. Försoning är inte slutmålet. Redan när första steget är taget börjar försoningsprocessen.
Vi kan lära oss mycket av det i olika sammanhang. Hur vår försoningsprocess ser ut är olika. Men utan försoning undrar jag hur livet blir.
I morgon börjar Växjö stifts mitterminsmöte och bibelhelg hos oss i Kalmar. Temat är: 'Visa mig Herre, din väg'. Jag tror att den vägen heter försoning!
Som jag förstått försoning i Sydafrika handlar det om en process. En process som tar tid. Försoning är inte slutmålet. Redan när första steget är taget börjar försoningsprocessen.
Vi kan lära oss mycket av det i olika sammanhang. Hur vår försoningsprocess ser ut är olika. Men utan försoning undrar jag hur livet blir.
I morgon börjar Växjö stifts mitterminsmöte och bibelhelg hos oss i Kalmar. Temat är: 'Visa mig Herre, din väg'. Jag tror att den vägen heter försoning!
Friday, 16 October 2009
Diakon och prästmöte
Tisdag - torsdag samlades några hundra präster och diakoner till möte med vår biskop i Växjö. Hur var mötet? Ja, det var väl egentligen många möten. Samtal med kollegor två och två. Så viktigt! Möten i mindre grupper - så bra! Stora samlingar - ja, då blir man genast mer kritisk. Detta måste jag erkänna. Mycket kunde ha gjorts bättre. Men hade det blivit bättre om jag gjort det självt? Inte med självklarhet.
Det blir en del gnäll när man samlas så här. En del av gnället var rättmätigt. Men sedan bygger det på och blir onödigt.
Vad har jag lärt mig och tar med mig hem?
Kanske det viktigaste är att överhetskyrkan är på väg bort. Den har gjort sitt och nu hoppas jag att något nytt växer fram.
Jag vill ha fler och mindre stift i Svenska kyrkan. Så att det inte blir så mycket apparat utan mer liv. Biskopen är en viktig funktion som bygger på förtroende och närhet. Växjö stift kunde lätt delas i 3. Vi har ju redan en domkyrka i Kalmar. Men det behövs inget stort biskopspalats. Biskopen kan bo i en lägenhet någonstans. I ett radhus eller en villa. Röra sig ute bland folk. Inget stort stiftskansli. Några som är lite framåt och brinner för det de gör, kan få förtroendet att jobba med biskopen under en begränsad period. Kanske 3-5 år. Sedan ska de bytas ut!
Detta kommer. Resurserna (läs pengar) minskar. Är det ett hot? Jag ser det mer som en möjlighet. Då kanske andra resurser (läs människor och förtröstan på Gud) ökar. Det är väl inte alls hotfullt?
Men nu är det fyra år till nästa möte. Ska bli spännande att se vad som händer fram till dess.
Det blir en del gnäll när man samlas så här. En del av gnället var rättmätigt. Men sedan bygger det på och blir onödigt.
Vad har jag lärt mig och tar med mig hem?
Kanske det viktigaste är att överhetskyrkan är på väg bort. Den har gjort sitt och nu hoppas jag att något nytt växer fram.
Jag vill ha fler och mindre stift i Svenska kyrkan. Så att det inte blir så mycket apparat utan mer liv. Biskopen är en viktig funktion som bygger på förtroende och närhet. Växjö stift kunde lätt delas i 3. Vi har ju redan en domkyrka i Kalmar. Men det behövs inget stort biskopspalats. Biskopen kan bo i en lägenhet någonstans. I ett radhus eller en villa. Röra sig ute bland folk. Inget stort stiftskansli. Några som är lite framåt och brinner för det de gör, kan få förtroendet att jobba med biskopen under en begränsad period. Kanske 3-5 år. Sedan ska de bytas ut!
Detta kommer. Resurserna (läs pengar) minskar. Är det ett hot? Jag ser det mer som en möjlighet. Då kanske andra resurser (läs människor och förtröstan på Gud) ökar. Det är väl inte alls hotfullt?
Men nu är det fyra år till nästa möte. Ska bli spännande att se vad som händer fram till dess.
Monday, 12 October 2009
Utländskt utseende
Vad är utländskt utseende?
Jag ställer frågan, eftersom jag läste Östran i morse. Notisen handlade om ett stulet armband i en guldsmedsbutik i Kalmar. Som vanligt beskrevs förövarna. Denna gång på följande sätt:
’De två männen uppges vara i 20- respektive 50-årsåldern och med utländskt utseende.’
Det första jag reagerar på är det sista. Det utländska utseendet. Vad betyder det? Hur ser man att någon har utländskt utseende?
Sedan frågar jag mig: Varför är detta viktigt?
Men sedan kan man ju även fråga om varför jag inte reagerade på att det står att det var två män och att åldern uppges.
Nu blir jag så intresserad av detta, att jag måste skriva en insändare till Östran och fråga varför man beskriver förövare på detta sätt. Få se om jag får något svar!
Jag ställer frågan, eftersom jag läste Östran i morse. Notisen handlade om ett stulet armband i en guldsmedsbutik i Kalmar. Som vanligt beskrevs förövarna. Denna gång på följande sätt:
’De två männen uppges vara i 20- respektive 50-årsåldern och med utländskt utseende.’
Det första jag reagerar på är det sista. Det utländska utseendet. Vad betyder det? Hur ser man att någon har utländskt utseende?
Sedan frågar jag mig: Varför är detta viktigt?
Men sedan kan man ju även fråga om varför jag inte reagerade på att det står att det var två män och att åldern uppges.
Nu blir jag så intresserad av detta, att jag måste skriva en insändare till Östran och fråga varför man beskriver förövare på detta sätt. Få se om jag får något svar!
Thursday, 8 October 2009
Tillfälligt trött på studier
Förr eller senare blir det tröttsamt att sitta med näsan i en massa texter från andra sidan jordklotet om hur en kristen rörelse kritiserar eller inte kritiserar statsmakterna. (Som ju är en aspekt av den profetiska rösten!)
Så tankarna far iväg åt andra håll. Ett sådant håll är t ex hur Svenska kyrkan förhåller sig till staten. Nu tänker jag inte på den mest aktuella frågan om vigselrätt och könsneutral äktenskapslagstiftning. Det är ju en fråga som bara gäller en del. Alla gifter sig nämligen inte!
Men förr eller senare ska alla begravas. Jag tänker inte på begravningsgudstjänsten, för den är frivillig. Jag tänker på att alla (undantagslöst) en dag ska dö och att kroppen på något sätt ska hanteras.
Svenska kyrkan sköter sedan 2000 begravningsverksamheten åt samhället. (Med undantag av Stockholms och Tranås kommuner!) Redan innan kyrkans skiljande från staten skötte Svenska kyrkan detta men då var ju kyrkan och staten ett, så förhållandet måste uttryckas annorlunda efter 2000. Vad tycker jag om att vi gör det? Jo, det är väl bra. Men är det bästa tänkbara sätt? Det tror jag inte. Jag vill se en annan ordning. Av flera skäl. Först ska jag berätta hur jag vill att det ska vara och sedan varför.
Hur skulle en annan organisation av begravningsverksamheten kunna se ut?
Som jag ser det borde begravningsverksamheten göras mer mångkulturell och mångreligiös. Det är ohållbart att människor som inte har någon som helst religiös tro, ska begravas på en kyrkogård. Det är inte respektfullt! Sedan har vi andra religionsutövare, som också tvingas ligga på kyrkogårdar. Inte heller det är optimalt!
Staten borde ha religiöst och kulturellt neutrala begravningsplatser eller överlåta åt andra aktörer att sköta begravningsverksamheten. Jag tror på det senare. Jag menar att olika grupper (trossamfund, hembygdsföreningar m fl) kunde få anlägga egna begravningsplatser. Då får var och en vila i det sammanhang som känns bäst för honom eller henne.
Varför vill jag ha en annan organisation av begravningsverksamheten?
1) Mitt första skäl handlar egentligen om något helt annat. Jag måste vara ärlig och deklarera det. Jag menar att Staten håller på att lura Svenska kyrkan. Staten försvårar för Svenska kyrkan på en rad områden. T ex när det gäller folkbokföringen. Förslaget är att församlingsbegreppet stryks. Minsta enhet ska bli fastigheten. Detta kommer att fördyra upptagandet av kyrkoavgifter till Svenska kyrkan med hundratals miljoner enligt Kyrkans Tidning. En annan försämring är att beskattningen av kyrkans fonder förändras. En tredje är att den kyrkoantikvariska ersättningen urholkas.
Nu ska även begravningsverksamheten anpassas efter statens behov. Att alla i samma kommun ska ha samma begravningsavgift är väl OK men varför bara i samma kommun? Varför inte i hela landet? Därutöver vill staten att det bara ska finnas en begravningshuvudman i varje kommun. Det betyder att Svenska kyrkan måste anpassa sin organisation efter samhällets organisation. Det är inte självklart det mest naturliga. (Mer om detta kan man läsa på en annan blogg.)
Kvar står Svenska kyrkan med mössan i handen och säger: vi kan tillhandahålla billig, ändamålsenlig begravningsverksamhet. Vi anpassar så gärna organisationen efter statens önskemål. Minska bidraget till underhållet av kyrkor, ändra på reglerna för kyrkoavgiften. Vi är med på allt.
Hur dumt får ett trossamfund vara, egentligen?
Det är dags att ställa krav och börja förhandla. Vi vill ha någonting tillbaka om vi sköter begravningsverksamheten. Annars kan samhället göra det själv!
2) Det vore bra om Svenska kyrkan själv drev begravningsverksamheten för sina egna medlemmar. Då skulle begravningsavgiften kunna fungera som en begravningspeng. Den enskilde bestämmer själv vart pengen ska användas. (D v s även under sin livstid!) Det skulle skapa lite konkurrens mellan kyrkogårdarna. På sikt skulle begravningspengen kunna slås ihop med församlingsavgiften. Man kunde också tänka sig att den var separat, så att även icke kyrkotillhöriga kunde välja att lägga sin begravningspeng på en kristen begravningsplats. Jag ser goda möjligheter till samarbete med andra kristna samfund med även vem som helst i övrigt som kan tänka sig att bli begravd på en kyrkogård. (Det är ju bevisligen många som kan det idag!)
3) Andra religioner skulle få möjlighet att ta hand om begravningspengen för sina medlemmar och ordna egna begravningsplatser, om de så önskar. Observera att det inte är ett krav. Om andra religionsutövare önskar bli begravda på en gravplats, som Svenska kyrkan anordnar, skulle det inte möta några hinder. Men de skulle inte vara tvingade till att anlita Svenska kyrkan, som ordningen är idag.
4) Svenska kyrkan (liksom många av de andra begravningshuvudmännen i detta tänkta scenario) skulle även kunna ta över mycket av begravningsbyråernas uppgifter. Idag betalar t ex ett dödsbo för att begravningsbyrån ringer och bokar kyrka, präst, kantor och församlingshem. Vore det inte smidigare att gå iväg till sin församlings expedition och ordna med gravplats, begravningsgudstjänst och allt som hör till? Vaktmästare och pastorsexpeditionspersonal är redan vana att bemöta de anhöriga och gör det oftast på ett mycket professionellt sätt. I teamet ingår även präst, diakon och musiker m fl beroende på hur omständigheterna kring dödsfallet ser ut.
Idag ska de anhöriga oftast han kontakt med både församlingen och begravningsbyrån, när det gäller sådant som församlingen sköter. Jag menar att församlingens personal och även frivilliga kunde sköta detta minst lika bra. Kanske kunde det även bakas in i församlingsavgiften?
5) Svenska kyrkan har idag en församlingsavgift, som är kopplad till beskattningen i samhället i övrigt. Den som inte betalar skatt, betalar inte heller kyrkoavgift. Det betyder att de som saknar inkomst och inte betalar kyrkoavgift ändå har full tillgång till kyrkans alla tjänster. Det är bra! Häri ligger en viktig profetisk uppgift: genom att kyrkan återigen (som det var länge tillbaka) sköter allt kring begravningarna, kan de som inte har materiella resurser ändå komma i åtnjutande av den hjälp och det stöd om är självklart.
Är detta seriöst menat? Ja och nej! Jag inser att det nog blir svårt att genomföra en så omfattande förändring. Men Svenska kyrkans församlingar äger faktiskt de allra flesta begravningsplatserna i landet. Vi har ett bra förhandlingsläge och det borde vi utnyttja. Det jag bland annat har haft som fokus är alla de kyrkotillhöriga med knappa resurser, som borde kunna få känna sin församlings stöd i en utsatt situation.
Så tankarna far iväg åt andra håll. Ett sådant håll är t ex hur Svenska kyrkan förhåller sig till staten. Nu tänker jag inte på den mest aktuella frågan om vigselrätt och könsneutral äktenskapslagstiftning. Det är ju en fråga som bara gäller en del. Alla gifter sig nämligen inte!
Men förr eller senare ska alla begravas. Jag tänker inte på begravningsgudstjänsten, för den är frivillig. Jag tänker på att alla (undantagslöst) en dag ska dö och att kroppen på något sätt ska hanteras.
Svenska kyrkan sköter sedan 2000 begravningsverksamheten åt samhället. (Med undantag av Stockholms och Tranås kommuner!) Redan innan kyrkans skiljande från staten skötte Svenska kyrkan detta men då var ju kyrkan och staten ett, så förhållandet måste uttryckas annorlunda efter 2000. Vad tycker jag om att vi gör det? Jo, det är väl bra. Men är det bästa tänkbara sätt? Det tror jag inte. Jag vill se en annan ordning. Av flera skäl. Först ska jag berätta hur jag vill att det ska vara och sedan varför.
Hur skulle en annan organisation av begravningsverksamheten kunna se ut?
Som jag ser det borde begravningsverksamheten göras mer mångkulturell och mångreligiös. Det är ohållbart att människor som inte har någon som helst religiös tro, ska begravas på en kyrkogård. Det är inte respektfullt! Sedan har vi andra religionsutövare, som också tvingas ligga på kyrkogårdar. Inte heller det är optimalt!
Staten borde ha religiöst och kulturellt neutrala begravningsplatser eller överlåta åt andra aktörer att sköta begravningsverksamheten. Jag tror på det senare. Jag menar att olika grupper (trossamfund, hembygdsföreningar m fl) kunde få anlägga egna begravningsplatser. Då får var och en vila i det sammanhang som känns bäst för honom eller henne.
Varför vill jag ha en annan organisation av begravningsverksamheten?
1) Mitt första skäl handlar egentligen om något helt annat. Jag måste vara ärlig och deklarera det. Jag menar att Staten håller på att lura Svenska kyrkan. Staten försvårar för Svenska kyrkan på en rad områden. T ex när det gäller folkbokföringen. Förslaget är att församlingsbegreppet stryks. Minsta enhet ska bli fastigheten. Detta kommer att fördyra upptagandet av kyrkoavgifter till Svenska kyrkan med hundratals miljoner enligt Kyrkans Tidning. En annan försämring är att beskattningen av kyrkans fonder förändras. En tredje är att den kyrkoantikvariska ersättningen urholkas.
Nu ska även begravningsverksamheten anpassas efter statens behov. Att alla i samma kommun ska ha samma begravningsavgift är väl OK men varför bara i samma kommun? Varför inte i hela landet? Därutöver vill staten att det bara ska finnas en begravningshuvudman i varje kommun. Det betyder att Svenska kyrkan måste anpassa sin organisation efter samhällets organisation. Det är inte självklart det mest naturliga. (Mer om detta kan man läsa på en annan blogg.)
Kvar står Svenska kyrkan med mössan i handen och säger: vi kan tillhandahålla billig, ändamålsenlig begravningsverksamhet. Vi anpassar så gärna organisationen efter statens önskemål. Minska bidraget till underhållet av kyrkor, ändra på reglerna för kyrkoavgiften. Vi är med på allt.
Hur dumt får ett trossamfund vara, egentligen?
Det är dags att ställa krav och börja förhandla. Vi vill ha någonting tillbaka om vi sköter begravningsverksamheten. Annars kan samhället göra det själv!
2) Det vore bra om Svenska kyrkan själv drev begravningsverksamheten för sina egna medlemmar. Då skulle begravningsavgiften kunna fungera som en begravningspeng. Den enskilde bestämmer själv vart pengen ska användas. (D v s även under sin livstid!) Det skulle skapa lite konkurrens mellan kyrkogårdarna. På sikt skulle begravningspengen kunna slås ihop med församlingsavgiften. Man kunde också tänka sig att den var separat, så att även icke kyrkotillhöriga kunde välja att lägga sin begravningspeng på en kristen begravningsplats. Jag ser goda möjligheter till samarbete med andra kristna samfund med även vem som helst i övrigt som kan tänka sig att bli begravd på en kyrkogård. (Det är ju bevisligen många som kan det idag!)
3) Andra religioner skulle få möjlighet att ta hand om begravningspengen för sina medlemmar och ordna egna begravningsplatser, om de så önskar. Observera att det inte är ett krav. Om andra religionsutövare önskar bli begravda på en gravplats, som Svenska kyrkan anordnar, skulle det inte möta några hinder. Men de skulle inte vara tvingade till att anlita Svenska kyrkan, som ordningen är idag.
4) Svenska kyrkan (liksom många av de andra begravningshuvudmännen i detta tänkta scenario) skulle även kunna ta över mycket av begravningsbyråernas uppgifter. Idag betalar t ex ett dödsbo för att begravningsbyrån ringer och bokar kyrka, präst, kantor och församlingshem. Vore det inte smidigare att gå iväg till sin församlings expedition och ordna med gravplats, begravningsgudstjänst och allt som hör till? Vaktmästare och pastorsexpeditionspersonal är redan vana att bemöta de anhöriga och gör det oftast på ett mycket professionellt sätt. I teamet ingår även präst, diakon och musiker m fl beroende på hur omständigheterna kring dödsfallet ser ut.
Idag ska de anhöriga oftast han kontakt med både församlingen och begravningsbyrån, när det gäller sådant som församlingen sköter. Jag menar att församlingens personal och även frivilliga kunde sköta detta minst lika bra. Kanske kunde det även bakas in i församlingsavgiften?
5) Svenska kyrkan har idag en församlingsavgift, som är kopplad till beskattningen i samhället i övrigt. Den som inte betalar skatt, betalar inte heller kyrkoavgift. Det betyder att de som saknar inkomst och inte betalar kyrkoavgift ändå har full tillgång till kyrkans alla tjänster. Det är bra! Häri ligger en viktig profetisk uppgift: genom att kyrkan återigen (som det var länge tillbaka) sköter allt kring begravningarna, kan de som inte har materiella resurser ändå komma i åtnjutande av den hjälp och det stöd om är självklart.
Är detta seriöst menat? Ja och nej! Jag inser att det nog blir svårt att genomföra en så omfattande förändring. Men Svenska kyrkans församlingar äger faktiskt de allra flesta begravningsplatserna i landet. Vi har ett bra förhandlingsläge och det borde vi utnyttja. Det jag bland annat har haft som fokus är alla de kyrkotillhöriga med knappa resurser, som borde kunna få känna sin församlings stöd i en utsatt situation.
Monday, 5 October 2009
Intersektionalitet
Denna vecka är jag inte i tjänst. Jag har en studievecka. Idag har jag beställt en bok som handlar om intersektionalitet. Det är inte ett nytt begrepp men för mig är det ganska obekant. I korthet uppfattar jag det som ett ifrågasättande av att se enkelspårigt på detta med makt, under- och överordning. Västerländsk feministisk forskning känns för en del svarta, kvinnliga forskare i Amerika eller Afrika, som ganska ensidig. För att förstå maktförhållanden, blir det mer fruktbart att lyfta fram många olika perspektiv.
När det gäller sexuellt våld, som jag skrev om häromdagen och fick en del kommentarer på, känns det också viktigt att inte ensidigt fastna i en förklaringsmodell.
Om en förklaringsmodell blir förhärskade (det som i diskursanalys kallas för att den blir hegemonisk) förstår vi allt mindre av verkligheten, tror jag. Då frodas en tystnadens kultur, som inte hjälper upp situationen.
När jag skriver min avhandling försöker jag lyfta in flera olika teorier. Jag hoppas att jag lyckas göra detta, utan att skapa förvirring och grumlighet i analysen. På ett sätt är det ju mycket enklare att ta till sig de enkla svaren och de ensidiga analyserna.
När det gäller sexuellt våld, som jag skrev om häromdagen och fick en del kommentarer på, känns det också viktigt att inte ensidigt fastna i en förklaringsmodell.
Om en förklaringsmodell blir förhärskade (det som i diskursanalys kallas för att den blir hegemonisk) förstår vi allt mindre av verkligheten, tror jag. Då frodas en tystnadens kultur, som inte hjälper upp situationen.
När jag skriver min avhandling försöker jag lyfta in flera olika teorier. Jag hoppas att jag lyckas göra detta, utan att skapa förvirring och grumlighet i analysen. På ett sätt är det ju mycket enklare att ta till sig de enkla svaren och de ensidiga analyserna.
Thursday, 1 October 2009
Kyrkopolitiker - har det med saken att göra?
Tittade som vanligt på TT's hemsida och första nyhet imorse var:
Kyrkopolitiker dömd för våldtäkter.
Många stora tidningar har med det i sina nätupplagor. T ex Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Bedrövligt och tragiskt. Handlingarna värda att fördöma!
Men varför står det att människan är kyrkopolitiker? Har det med saken att göra? Jag gör några reflektioner:
1) Det brukar ofta kittla när det är en präst som förknippas med sex. Eller en polis med våld. Eller en vänsterpartist med skattefusk. Osv. Det får vi kanske stå ut med. Kyrkopolitikern får väl räknas in under detta att kopplingen till kyrkan gör handlingarna extra klandervärda.
2) Är det eftersom kyrkovalet ligger ganska nära i tiden som TT har med bestämningen kyrkopolitiker? Kyrkovalet kallas ju det glömda valet. Eftersom TT använder begreppet kyrkopolitiker i en rubrik kan man kanske sluta sig till att valet inte är helt glömt. Att folk förväntas känna till och även ha associationer till denna titel.
3) I de korta artiklarna ställs vissa frågor om mannen kan sitta kvar som förtroendevald i Svenska kyrkan (för så heter det väl egentligen). Han hävdar att han dömts mot sitt nekande och tänker överklaga. Min undran är: Finns det regler för detta? Kan man vara förtoendevald i Svenska kyrkan, bli dömd för allvarliga brott, och ändå sitta kvar? Vem ska i så fall avsätta mannen? Nomineringsgruppen? Kyrkorådet? Och nästa fråga: Finns det förlåtelse att få, om han är skyldig? (Jo, det tror jag. Frågan är om han kan förlåta sig själv! Så tyder jag Jesu ord i Lukas 17:2 om vad som vore bäst för en som förleder barn:
Det vore bättre för honom att ha sänkts i havet med en kvarnsten om halsen än att kunna förleda en enda av dessa små.
Min enkla tanke är att den som har våldtagit ett barn och inser vidden av handlingen, skulle må så dåligt att det kändes som om det vore bättre att ha varit död.
Men nu har vi inte dödsstraff i Sverige och jag vill inte införa det. Jag tror inte heller Jesus hade velat ha dödsstraff. Jag tror att man ska dömas till fängelse och att man där ska få vård. Jag tror också att kyrkans uppgift är att förmedla förlåtelse, till den som ångrar sig.
4) Detta att TT lyfter fram mannens kyrkliga uppdrag, kan det ingå i en allmän trend i samhället, att motarbeta Svenska kyrkan? (Nu är jag ute på hal is - det vet jag!) Själv har jag i stort sett bara positiva erfarenheter av media. Men jag vet ju att andra upplever att åtminstone de stora medierna på något sätt gillar att lyfta fram en negativ bild av Svenska kyrkan.
Anledningen till att jag tar upp denna fråga är att jag tror media missar poängen i denna händelse, genom att fokusera på kopllingen till kyrkan. Det hemska tycker jag nämligen är att en morfar eller farfar våldtar sina barnbarn. Varför betonas inte den sidan?
Och varför lyfts in barnens situation fram? De är ju de stora förlorarna. Istället fokuseras kring att mannen är engagerad i kyrkorådet. Jag kan inte riktigt se att det är det mest upprörande. (Även om det också är upprörande!)
Kyrkopolitiker dömd för våldtäkter.
Många stora tidningar har med det i sina nätupplagor. T ex Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Bedrövligt och tragiskt. Handlingarna värda att fördöma!
Men varför står det att människan är kyrkopolitiker? Har det med saken att göra? Jag gör några reflektioner:
1) Det brukar ofta kittla när det är en präst som förknippas med sex. Eller en polis med våld. Eller en vänsterpartist med skattefusk. Osv. Det får vi kanske stå ut med. Kyrkopolitikern får väl räknas in under detta att kopplingen till kyrkan gör handlingarna extra klandervärda.
2) Är det eftersom kyrkovalet ligger ganska nära i tiden som TT har med bestämningen kyrkopolitiker? Kyrkovalet kallas ju det glömda valet. Eftersom TT använder begreppet kyrkopolitiker i en rubrik kan man kanske sluta sig till att valet inte är helt glömt. Att folk förväntas känna till och även ha associationer till denna titel.
3) I de korta artiklarna ställs vissa frågor om mannen kan sitta kvar som förtroendevald i Svenska kyrkan (för så heter det väl egentligen). Han hävdar att han dömts mot sitt nekande och tänker överklaga. Min undran är: Finns det regler för detta? Kan man vara förtoendevald i Svenska kyrkan, bli dömd för allvarliga brott, och ändå sitta kvar? Vem ska i så fall avsätta mannen? Nomineringsgruppen? Kyrkorådet? Och nästa fråga: Finns det förlåtelse att få, om han är skyldig? (Jo, det tror jag. Frågan är om han kan förlåta sig själv! Så tyder jag Jesu ord i Lukas 17:2 om vad som vore bäst för en som förleder barn:
Det vore bättre för honom att ha sänkts i havet med en kvarnsten om halsen än att kunna förleda en enda av dessa små.
Min enkla tanke är att den som har våldtagit ett barn och inser vidden av handlingen, skulle må så dåligt att det kändes som om det vore bättre att ha varit död.
Men nu har vi inte dödsstraff i Sverige och jag vill inte införa det. Jag tror inte heller Jesus hade velat ha dödsstraff. Jag tror att man ska dömas till fängelse och att man där ska få vård. Jag tror också att kyrkans uppgift är att förmedla förlåtelse, till den som ångrar sig.
4) Detta att TT lyfter fram mannens kyrkliga uppdrag, kan det ingå i en allmän trend i samhället, att motarbeta Svenska kyrkan? (Nu är jag ute på hal is - det vet jag!) Själv har jag i stort sett bara positiva erfarenheter av media. Men jag vet ju att andra upplever att åtminstone de stora medierna på något sätt gillar att lyfta fram en negativ bild av Svenska kyrkan.
Anledningen till att jag tar upp denna fråga är att jag tror media missar poängen i denna händelse, genom att fokusera på kopllingen till kyrkan. Det hemska tycker jag nämligen är att en morfar eller farfar våldtar sina barnbarn. Varför betonas inte den sidan?
Och varför lyfts in barnens situation fram? De är ju de stora förlorarna. Istället fokuseras kring att mannen är engagerad i kyrkorådet. Jag kan inte riktigt se att det är det mest upprörande. (Även om det också är upprörande!)