Oro och influensa

Svininfluensa, vanlig influensa, vinterkräksjuka ...

Hur kul låter det?

Östran hade en artikel igår lördag, där det stod att 'Föräldrar bävar för kräksjukan'. OK, det var TT som stod bakom artikeln, men den återfanns i Östran. En undersökning hade gett vid handen att 71 % av föräldrarna är oroliga. Bakom undersökningen stod försäkringsbolaget Trygg Hansa. Man behöver kanske inte vara Einstein, för att förstå att ett försäkringsbolag lever av människors oro och inte direkt designar sina undersökningar, så att det framstår att människor känner sig trygga i tillvaron.

Men sedan presenteras 4 intervjuer, där samtliga 4 tillfrågade säger att de inte är oroliga. Hade TT bara fyra småbarnsföräldrar att tillgå? Fanns det ingen orolig föräler att intervjua eller ville de inte vara med på bild?

Så frågan är: Är föräldrar oroliga eller inte?

Den som är mest orolig är kanske rubriksättaren!

Jag oroar mig också ibland. Det är mänskligt. Men är det nödvändigtvis tidningarnas uppgift att spå på denna oro?

Vilken blick

Varje lördag döps ett antal barn i Kalmar Slottskyrka. Prästerna i Kalmar turas om. Idag var det min tur. Jag döpte två barn. Den ena flickan ville hållas under magen och titta ner i dopfunten. Inte mig emot. Den andra höll jag som vanligt. D v s hon tittade rakt upp. När jag mötte hennes stadiga blick tänkte jag:
- Om Du skulle kunna berätta för mig om vad tro är. Tillit! Det verkar som om Du vet allt och Din blick är djup som en ocean.
Båda flickorna var lugna och vakna hela tiden. Det blev en otrolig närvaro i hela dopgudstjänsten.
När jag döper tänker jag ofta på detta. Tro, är inte något som sitter i förnuftet bara. (Visst, en del sitter även där!) Det är en slags livsinställning. Inte konstigt att Jesus tog fram ett barn och ställde det mitt i skaran av lärjungarna, som en förebild.

Har vi fattat vad Jesus menar? Hur ofta gör som Jesus?

Namn

Ganska ofta får jag mejl som kommit fel. De är avsedda för en annan Anders Göranzon i Svenska kyrkan. Jag skickar dem oftast vidare mer eller mindre olästa. Ibland kommenterar jag.

Idag hände något märkligt. Jag hade frågat en handläggare på Växjö stiftskansli hur jag skulle göra med en resekostnad. Han svarade bland annat såhär:

Ta ut en reseräkningsblankett på stiftets hemsida o skicka till mig.

Hans namn är Magnus P Wåhlin. Lägg efternamnet på minnet. Hans svar var skickat 2009-09-24 13:08.

Jag läste hans mejl lite senare och då hade ytterligare ett mejl kommit. Det löd:

Idag har jag betalat 1559 kr till ditt lönekonto för utlägg SJ.

Det var skickat 13.27 och underskrivet Linda Wåhlin. Men hon arbetar inte på Växjö stiftskanli utan på ett annant stiftskansli. Och mejlet var avsett för den andre Anders Göranzon.

Är det ändå inte lite märkligt att två mejl, från två stiftsanställda i Svenska kyrkan med efternamnet Wåhlin, skickas nästan samtidigt, till två anställda i Svenska kyrkan, som heter Anders Göranzon och stavar sitt namn med 'z' och bägge mejlen handlar om reseräkningar?

Men det ena hade kommit fel och det var inte jag som fått 1559 kr extra på mitt länekonto. För till skillnad från mejlet, så hade pengarna kommit rätt.

Kyrkomöte

Jag läser lite bloggar från kyrkomötet. Det finns en samlingsblogg, som några har. Den heter kyrkomötesbloggen. Men de skriver ju så lite. Mest skriver de om att de varit på stiftsmiddagar. Någon skriver, att biskopen bjudit på middag. Men det kan väl knappast stämma. Det är väl hela stiftet, som de representerar, som bjuder. Eller tar biskopen ur egen ficka? I alla fall verkar det vara väldigt mycket hemlighetsmakeri vad som händer på kyrkomötet. Marta Axner skriver under rubriken: 'Varför bloggas det så lite?' att vi i alla fall har fått 'lite småbitar'. Min fråga är: Vems kyrkomöte är det? Går det inte att vara lite öppnare i den öppna folkkyrkan?

En som är mycket öppen är Dag Sandahl. Jag kan nog tycka att en del av det han skriver hade kunnat förbli oskrivet. (Men vem är jag att skriva så, jag som själv också talar först och tänker se'n.)

Men en sak skriver Dag, som jag vill lyfta fram. Det är att prästen Karin Långström Vinge gett honom och Ola Isacsson sitt stöd när det gäller deras motion. Här finns alltså ett samarbete över åsiktsgränserna. Just så ska kristen försoning levas. Halleluja!

Karin skriver också på kyrkomötesbloggen. Fast hon hänvisar till sin egen blogg. Det är kanske OK. Det är 13 stycken på bloggen men bara vissa bloggar. Och de som bloggar är kvinnor. Männen är tysta. Biskop Sven Thidevall verkar inte ha någon blogg själv. Det är väl i och för sig OK. Det har däremot Stig-Göran Fransson. Han skriver på sin egen blogg men inte kyrkomötesbloggen. Å andra sidan undrar jag varför han skriver över huvud taget. Han berättar mest självklarheter.

Men det kanske kommer mera!

Konfirmander

Idag har vi dragit igång på allvar med våra konfirmander. Jag berättade att jag har en blogg.

- Vad heter den? frågade en av tjejerna.
- Moruti, sa jag.
- Och se'n då?
- blogspot, sa jag
- blogspot suger, sa hon!

Ja, det kanske den gör. Frågan är om min blogg suger. En sak är dock säker: det är roligt att ha konfirmander!

Mer om SACC

Nog var det spänningar mellan SACC och regeringen alltid. Jag missade SACC's press release om hur det inte informerats om NILC. (Det råd för religiösa ledare, som regeringen inbjudit till.) Såhär skrev SACC's ledning den 17 augusti:

We have several problems with aspects of the founding document of the NILC. Although we do not presume that our exclusion was malicious, but the SACC is disappointed at not having been offered the courtesy of invitation.

I slutet av pressmeddelandet ger också SACC en bild av hur man ser på sin roll:

The SACC remains committed to the vision of united religious witness. We also remain committed to collaborating with various faith traditions and government in combating poverty, moral degeneration, crime and social disintegration.

Det jag tycker är högst anmärkningsvärt är att man inte säger något om HIV och AIDS. Det är ju fortfarande det största hotet mot denna nya nation.

Däremot är det intressant att man kritiserar regeringen och likaledes intressant att man ställts utanför detta råd för religiösa ledare.

I ANC's nyhetsbrev den 21 augusti, alltså 4 dagar efter SACC's kritik, nämns NILC men det sägs inget om SACC's kritik. (Däremot skrivs mycket om HIV och AIDS!!)

Tydligen, enligt Mail and Guardian, har nu ANC och SACC enats om att de inte har någon konflikt. Vad hände egentligen?

SACC och dess profetiska röst

Det jag skriver min avhandling om är just South African Council of Churches (SACC) och dess profetiska röst. Det har ifrågasatts om SACC är tillräckligt regeringskritiskt. Bland annat tror jag det beror på att deras Generalsekreterare fram till 1994, Frank Chikane, efter demokratiseringen, blev en av Mbekis närmaste män. Director General i presidentens kansli. Men nu har det tydligen blossat upp en konflikt mellan ANC och SACC. Enligt tidningen Mail and Guardians (MG) nätupplaga har inte SACC fått inbjudan till National Interfaith Leaders Council (NILC). Källor inom SACC säger, enligt MG att detta är ett straff, för att SACC misstänks stödja det nya oppositionella partiet Congress of the People (COPE) mer än de stödjer ANC. Ett stöd för detta kan vara att ledaren för COPE är Mvume Dandala, som varit SACC's president (Ordförande). Andra prominenta ledare för COPE är Russel Botman, förre presidenten inom SACC och Allan Boesak, som en tid var vice president för SACC. Lite udda är väl att ledaren för Rhema kyrkan, en slags motsvarighet till Livets Ord, pastor Ray McCauley, är ordförande i NILC. Hade det gått att ha Ulf Ekman som ordförande i ett statligt råd för religiösa samfund?
Enligt MG tillbakavisar både ANC och SACC att det finns en spänning dem emellan.

The ANC's religious commission and the South African Council of Churches on Friday rejected claims that there was tension between them.

Kanske är det ett tecken på att det finns spänningar. Vilket jag tycker är ganska bra. Det ska finnas spänningar mellan en ekumenisk organisation, som säger sig vara de fattigas kyrka och ett statsbärande parti.

Kyrkoval

Det är ganska många inlägg i tidningarna kring kyrkovalet. Mest verkar det handla om vad som är centrum i kyrkans liv. En grupp hävdar att gudstjänsten är det. Andra hävdar att alla medlemmar är lika viktiga. Även de som inte går så ofta på gudstjänster.

På något sätt verkar frågan fel ställd! Vad nu frågan är egentligen.

Personligen menar jag att gudstjänsten är centrum i kyrkans liv. Jag tror även att de flesta människor, som tänker på kyrkan, tänker på just detta. På kyrkorummet, människor som samlas där och att de i någon form riktar sig till Gud.

Men detta behöver ju inte betyda att de som samlas där oftare är bättre. Eller att de som inte kommer dit så ofta är sämre. Låt mig ta en bild.

Kalmar FF har som sitt existensberättigande själva fotbollsspelandet. Men alla som är supporters går inte på matcherna. En del håller på laget men ser aldrig ens på TV. Det är väl helt OK. Ändå skulle ju ingen hävda att A-lagets matcher inte är viktigast. Man skulle heller inte se någon motsättning mellan ungdomsverksamheten och A-laget. Alla vet att de allra flesta inte får spela i A-laget. Men det gör inte ungdomsverksamheten oviktig.

Jag menar verkligen inte att de som går i kyrkan är A-laget. Alla bilder haltar. Vad jag menar är att en organisation alltid har ett centrum. Om inte gudstjänsten blir centrum i kyrkans liv, vad ska istället vara centrum?

En annan aspekt, som vidgar perspektiven är förre biskopen i Västerås stift, Claes Bertil Ytterbergs, tankar om de två borden: Altarbordet och köksbordet. Det vidgar begreppet gudstjänst till att bli något som sker både i kyrkorummet och i vardagen. Tjänst åt medmänniskan och tjänst åt Gud blir två sidor av samma mynt. DEt ena hänger ihop med det andra.

Tillbaka till kyrkovalet: Alla är lika viktiga! Alla har något att bidra med. Låt oss inte misstänkliggöra varandra. I söndags läste vi bibeltexter om enheten i Kristus. Vi har självklart samma värde. I Kristus!

Syskonträff

Sedan länge hade vi planerat att ses, vi fyra syskon. Och det blev av! I Falun hos storasyster, även kallad Syrsan! Att alla tåg var i tid! Att vi fick vara friska! Ja, det är med en stor känsla av tacksamhet. Vi hade trevligt. Åt god mat och njöt även av vackert väder och promenader. Mest av allt var det dock härligt att få vara tillsammans och dela minnen, tankar och känslor. Tack!

Att koka ägg och kommunicera interkulturellt

Vi var i Kapstaden. På Lutheran Youth Centre. Vi skulle ut på stranden och jag gick ner till köket, för att koka några ägg till matsäcken. Jo, det gick bra, sa damerna i köket.
Jag fick låna en kastrull och fyllde på vatten. Satte den på spisen, som redan var på och väntade på att vattnet skulle koka upp.
- Hur lång tid låter Du äggen koka?
- Kanske 8 minuter, om de ska bli hårdkokta, sa jag. Om jag lägger i dem i det kalla vattnet och låter det koka upp.
- Det är alldeles för mycket. Då blir de ju gröna, sa en av damerna. 3 minuter räcker.
- Då blir det ju knappt löskokta, sa jag.
Vem hade rätt? Kanske det var annorlunda ägg i Kapstaden eller var det något med vattnet?
Jag förstod ingenting och tänkte: Har jag gjort fel i alla år. Men äggen har ju blivit ätbara!
Så jag väntade på att vattnet skulle koka upp, för att börja ta tiden. Det tog lång tid. Varför tog det så lång tid, tänkte jag. Jag undersökte kastrullen och insåg att det var en av de buckligaste kastruller jag sett. Nu förstod jag!!
Om man kokar ägg i en kastrull med bucklig botten, så tar det mycket längre tid för vattnet att koka upp. Då är ju äggen i stort sett färdiga, när man börjar ta tid. Och då är ju 3 minuter alldeles tillräckligt.
Med andra ord hade damerna i köket rätt, om kastrullen har bucklig botten. Vilket den hade. Men jag hade också rätt, för mina kastruller hemma har jämn botten.

Vad kan man lära sig av detta? Jo, att professor Strauss och jag kanske har rätt båda två. Det gäller bara att vänta och se, på vilken punkt det är som vi pratar förbi varandra.

Solen skiner och jag studerar

Lördag förmiddag. Jag gick upp kl 7 och satte mig vid datorn. Nu är kl 10.21. Solen skiner utomhus. Vi ska ut i skogen senare idag men just nu sitter jag och studerar. Två saker försöker jag göra. Dels söka information på nätet. Med mitt studentnummer kan jag logga in vid allehanda databaser via University of the Free State. Just nu söker jag via JSTOR. Det är tidsödande men otroligt vad det finns att läsa. Artiklar i en enorm mängd tidsskrifter. Barbro Engdahl, bibliotekarie i Sydafrika, har lärt mig hur man gör och inskärpt hur viktigt det är att spara information om webadress, sökdatum mm.
Samtidigt gör jag om upplägget på min avhandling, så att det ansluter mer till det jag tror att professor Strauss efterfrågar. När jag gjort om upplägget och skrivit om lite text, ska jag skicka ner lite material till honom. Vi fortsatte vår mejlväxling häromdagen och jag tror vi börjar förstå varandra. När han fått mitt nya material, ska vi ta ett samtal på telefon. Ser fram emot det!
I nästa bloggpost ska jag berätta om när jag kokade ägg och lärde mig något om interkulturell kommunikation.
Men i eftermiddag ska vi ut och plocka svamp. Man kan inte sitta vid datorn en hel lördag, när solen skiner!

Professor Strauss

Efter att inte haft så mycket kontakt, under en ganska lång tid, har min professor och jag nu börjat mejla lite och ska även ha ett samtal på telefon. Det känns bra. I mejlen har prof. Strauss framfört ganska svidande kritik, när det gäller mitt arbetssätt. Det är i och för sig inte behagligt men bättre än att inte höra något alls. Kommunikation är aldrig lätt. Inte när man bor på samma plats och talar samma språk. Det skiljer ca: 9000 km mellan professorn och mig. Han är uppvuxen i ett annat land, en annan kultur, en annan kyrka och talar ett annat språk. Vi kommunicerar på engelska. Det är varken hans eller mitt modersmål. Om vi lyckas förstå varandra är det mer förvånande. Men en förutsättning är att vi försöker. Det gör vi nu och det känns bra.
I slutändan är det professorn som avgör om jag ska 'släppas upp' till disputation. Det är intressant, att vara så i händerna på en annan människa. I stor utsträckning är det han som har makten och jag som får foga mig. Jag kan naturligtvis hoppa av. Men det är i nuläget inget alternativ.
Men såhär har de flesta forskarstuderande det. Samt de flesta elver över huvud taget. Delvis skriver jag om detta. Maktrelationer!

Ska en präst hålla mun?

Försöker läsa lite om hur mina kollegor uttalar sig om kyrkovalet. Det handlar en del om var i kyrkan besluten ska fattas, hur mycket inflytande politiska partier ska ha och huruvida grad av aktivitet i t ex gudstjänstlivet ska spela in.

Svenska kyrkan har ett regelverk. Enligt detta, kyrkoordningen, räcker det med att vara medlem,döpt och 18 år för att få bli vald till vilket förtroendeuppdrag som helst. För att rösta behöver man bara vara 16 år. M a o har det ingenting med grad av aktivitet att göra.

Men jag anser nog att det är en poäng, att den som sitter i t ex ett kyrkoråd också deltar i gudstjänstlivet. Men om det nu är så att en person blir invald, som i stort sett aldrig går på en gudstjänst, skulle jag ändå se honom eller henne som en person som vill något med sitt engagemang. Som jag ser det, så har den som ställer upp i ett kyrkligt val, därmed sagt att kyrkan och den kristna tron är viktig. Jag ser med andra ord denna person som en medkraft, tills motsatsen är bevisad.

När det gäller de politiska partiernas engagemang i Svenska kyrkan, ser jag det på följande sätt: jag menar att socialdemokrater, centerpartister, moderater m fl självklart ska vara engagerade i kyrkovalet. Men, varför ska de organisera sig enligt partifärg? Det förstår jag inte! Jovisst, det har historiska skäl, det förstår jag. Men tillför det något år 2009? Är det inte bättre att samlas kring sakfrågor? D v s alla som värnar om kyrkobyggnaden, som en viktig kulturhistorisk byggnad, bildar en lista. Alla som vill satsa på barn- och ungdomsarbete en annan lista. De som vill satsa på bibelstudier och gudstjänster mer än krishantering och musikverksamhet, kan bilda en annan grupp. (Detta var bara exempel!) Ett annat alternativ är mer av personval. Då röstar man på personer man har förtroende för.

Men trots allt är jag glad för alla som engagerar sig, både genom att ställa upp på listor och gå och rösta.

Men jag vill att så många som möjligt ska upptäcka vad gudstjänsten betyder! (Men mer om det en annan gång!)

Nu har en präst till i alla fall låtit bli att hålla mun!

En trevlig överraskning

Igår döpte jag ett barn. Inget konstigt med det! Jag vigde också ett ungt par. Det är heller inget märkligt. Att det var det unga parets barn, som jag döpte, är inte heller helt ovanligt. En av kontrahenterna har jag konfirmerat. Det är inte något som jag ofta är med om. Eftersom jag flyttat ett par gånger sedan jag blev präst, får jag inte följa människor 'från vaggan till graven' så ofta. Det får man om man är i samma församling många år.
Nu kom både bruden och brudgummen från Aneby, där jag varit präst i 10 år. Detta gjorde att jag även kände en stor del av bröllops- / dopgästerna. När jag var på väg att gå från den efterföljande festen, sa brudgummens mor, att jag måste stanna. Det ska komma någon och uppträda, som gärna vill träffa mig.
Så jag stannar och in kommer en gammal gumma i kappa, handväska och basker. Det var Annelie Franzén, känd komiker och skådespelare från Aneby. Det var mycket roligt. Svensk lokal buskis, när den är som bäst.
Att vara präst i en mellanstor stad innebär att inte alltid känna människor man möter. Jag kan döpa någon som bor i andra ändan av stan eller viga ett par, som bor i Stockholm.
På landet möter man människor med större regelbundenhet. Det kan jag sakna ibland.
Men det har även sin klara tjusning att vara på en större ort. Summa summarum, kan man säga att omväxling förnöjer och jag känner mig priviligierad, som får vara med om olika upplevelser.

Demokrati i Svenska kyrkan

Östran skriver idag, 4 september, om kyrkovalet. Det är intressant. Jag ska inte gå in på vem som sagt vad men det handlar om huruvida präster ska få yttra sig i valrörelsen.

Enligt kyrkoordningen, som är Svenska kyrkans egna regelverk, får inte en kyrkligt anställd vara förtroendevald på den nivå hon eller han är anställd. Det betyder t ex att en kantor inte kan sitta i kyrkorådet i den församling han eller hon arbetar. Det är inskränkning i valbarheten, som jag tycker är motiverad. Däremot kan hon eller han väljas in i stiftsfullmäktige eller i kyrkomötet.

Vissa präster är ledamöter av kyrkoråd, men då är de inte valda utan sitter i kyrkorådet i tjänsten. Ex officio, som det heter på latin. Detta är en stor skillnad mot t ex kommunen, där en tjänsteman kan vara med på sammansträden som föredragande, men aldrig ha rösträtt. (Åtminstone tror jag att det är så! Rätta mig om jag har fel!) Men i Svenska kyrkan har alltså vissa präster, fr a kyrkoherdar och dem som kyrkoherdar delegerar detta till, denna position.

Det betyder alltså att en präst rimligen kan uttala sig om kyrkliga sakfrågor. Även sådana som är känsliga.

Står prästen eller annan kyrkligt anställd på en lista till t ex stiftsfullmäktige, måste man ju få uttala sig. Allt annat är märkligt!

Samtidigt är ju prästen i någon mening allas präst i en församling. Pågår en inomkyrklig strid i en sakfråga bör en präst, anser jag, fundera över hur hon eller han agerar. Tar man parti för en falang, kan det bli svårt för den andra falangen att se prästen som sin präst.

Givetvis bör man ju kunna skilja på sak och person. Men det tål att tänka på!

Att vissa präster uttalar åsikter, som man inte håller med om, det är väl sådant som händer. Om detta ska mitt nästa blogginlägg handla: vad menar en präst, som säger att bara de som går i kyrkan borde få rösta i kyrkliga val? Om detta kan man läsa på

Östrans hemsida

.

HBT-dag

Igår var en tredjedel av Växjö stifts diakoner och präster samlade till samtalsdag om HBT-frågor. Mina reaktioner efter dagen var blandade. Professor Jesper Svartvik höll en kort och lättlyssnad föreläsning. Ett exegetiskt föredrag om HBT-frågor i bibeln på 60 minuter. Kanske blev det väl summariskt. Det var också lite ensidigt. Kanske kunde någon med avvikande uppfattning fått tala.
Sedan var det kollegor som är Homo- eller bi-sexuella, som berättade om sina erfarenheter. Det var bra!
Därefter fick vi föra samtal i smågrupper. Jag vet ju inget om vad som sas i de andra grupperna, men mitt intryck var i alla fall att dagen präglades av respekt och lyssnande. Detta sista menar jag är bra.
Vi har olika uppfattning! Något annat vore konstigt! Vi kommer säkerligen inte att kunna övertyga varandra. Några av oss kanske byter uppfattning åt ena eller andra hållet.
Dessutom kan det finnas fler uppfattningar än antingen för eller emot.
Allt annat än att vi sårar varandra tycker jag är bra.

Men visst behöver vi också djupare och grundligare diskussioner i sakfrågorna. Frågan är när det blir tid till detta. Kyrkomötet ska besluta om vigsel för samkönade och om vigselrätten. Där måste vi får mer tid och jag håller med bl a Biskop Sven Thidevall att det går för snabbt. Om vi gör ett dåligt, teologiskt förarbete skadas alla. Kanske framför allt HBT-personerna.

Till sist en liten reflektion om detta med heteronormen. Visst är det så! Men det finns en annan norm också. Nämligen att det mest normala är att leva ut sin sexualitet med andra. Hur ser vi på alla som lever i celibat? Antingen i kommunitet eller enskildhet? De står ju också utanför en norm. Går det att förhindra att de gör det? Rimligen inte, men vårt sätt att se på dem och tala om den kanske vi kan grunna på en smula.

Sedan finns det de som lever ett ofrivilligt singelliv. De omfattas inte heller av normen.

Ja, det finns en del att fundera över.

Kebnekaise-expeditionen 20

Så återstod bara det sista. Tvätt! Packa ihop ryggsäckarna. Mer tvätt! Sätta upp tälten. Torka rent! Tvätt!





Men det är också kul! Det samt allt bloggande har hjälpt mig att bearbeta och smälta några av alla de intryck jag har från denna fantastiska resa.

Jag är framför allt väldigt tacksam för att vi kunde få vara med om detta! Så sist i denna 20:e bloggpost vill jag skriva:

Tack, käre Gud, för denna fanstastiska resa. Amen.

Kebnekaise-expeditionen 19

När jag kollade upp SJ's hemsida, fick jag se att det var de nya reglerna från oktober, som ger 50% vid 2 timmars försening. Nu gällande regler kräver att man ska vara över 3 timmar försenad om tågresan skulle varat mer än 10 timmar. Vilken vår skulle!

Man skall inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten!

Men det gör inte så mycket. Resan var värd varenda krona!

Kebnekaise-expeditionen 18

Det är nog snart dags för att runda av denna historia. Men alla bra berättelser har väl en liten epilog. Den kommer här:

Någonstans kring Norrköping sa jag till Kristina, att vi verkligen haft en underbar resa. Bra väder, faktiskt nästan inga mygg, knott eller svia. Alla har i stort sett varit friska och inga större skador. Vi har varit tillsammans och haft det bra. Vi har t o m kunnat vara uppe på Kebnekaise. Och det har inte varit några tågförseningar.

Se'n kom vi till Alvesta. Signalfel mellan Växjö och Kalmar.I Lessebo fick vi kliva av, för att åka buss. Kristina fördrev tiden med att ta hand om ett litet spädbarn. Men ersättningsbussen dröjde och så kom ett annat tåg. Nu skulle helt plötsligt alla kliva på det i stället. Men då kom bussen! Det var lite skojigt. Vi hade en bra konduktör, som fyllde år just denna dag. Hon tog det hela med fattning.

I samma kupé som vi satt, fanns en ung man med en laptop. Han kunde berätta att SJ's restidsgaranti lovade att man skulle få 25% av pengarna tillbaka om det var mellan 1 och 2 timmat försenat. Om det däremot var över 2 timmar, skulle vi få 50%. För honom handlade det bara om 40 kronor men för oss, som rest från Kriuna och varit många, handlade det om att få tillbaka mellan 1200 och 2400 kronor. Det är ganska bra för 2 timmar tänkte jag.

Sista biten in mot Kalmar satt jag med mobilen i örat och lyssnade på fröken ur. När dörrarna öppnades hade det gått 1 timme 59 minuter och 50 sekunder efter ordinarie ankomst. Skulle det kunna räknas som 2 timmar? Skulle vi alltså få ut 2 400:-? Det vore ju en extra bonus, minst sagt!

Vi blev mötta vid stationen. Några av oss åkte bil, andra buss. Hemma på Skogsliden bjöds på Flygande Jakob och saffranspannkaka till efterrätt. Så skönt att vara hemma! Efter en underbar resa. Kanske 2 400:- rikare?

Kebnekaise-expeditionen 17

Johannes, Anders, Matilda, Elin och Karolina har nått målet i Nikkaluokta. Samuel har gått i förväg och sällat sig till Amanda och Mats. Kristina står bakom kameran.

Det gick fort att gå från Ladtjojaure till Nikkaluokta. Efter en stunds vila gick sedan bussen tillbaka till Kiruna. Amanda mådde mycket bättre och vi såg fram emot en skön natt på tåget. Vi hade sällskap i kupén med två äldre herrar. De var bröder och ingick i en skara på fem. Varav ett tvillingpar! Skoj! Lite mat på restaurangvagnen slank ner.

Anders och Mats sitter och myser i restaurangvagnen. Lite trötta är vi allt!

Sedan dröjde det inte länge förrän vi alla sov sött.

När vi vaknade hade vi redan kommit förbi Gävle och det var snart dags för Uppsala och sedan avstigning i Stockholm. Där skulle vi, som var på väg till Kalmar, byta tåg medan Mats, Amanda och Karolina skulle stanna. Stort farväl! Nu var äventyret i stort sett slut! Bara en transportsträcka hem!

Kebnekaise-expeditionen 16

Så riktigt! Det är naturligtvis en ren och ingenting annat på fotografiet. (Var fick jag älgen ifrån?) Kanske var det den historia som min första slöjdmagister drog, som flöt upp i mitt inre. Han hette Matto Tjikkom och bodde i Pieggaluokta, tror jag det var, mellan Porjus och Ålloluokta. Båda min bröder hade haft honom och visste att berätta, att om man skrattade åt hans vitsar fick man minst en trea. (Det var på den femgradiga betygsskalans tid). Så här gick historien:

Det var en gång en älg som simmade över en jokk. Då blev han ren. Och sen var det gjort. (Hjort!)

Jag fick en trea i slöjd. Jag skrattade åt vitsen men var inte så händig vid hyvelbänken. Men jag tror mitt största misstag var, när Matto Tjikkom frågade efter en rubank och jag gick och hämtade en rasp. Hur ska man kunna veta skillnad på det, när man är nio år?
Men detta handlade inte så mycket om Kebnekaise-resan. Se det mer som en rättelse. Det ska vara ren. (Fast jag vet ju inte om det var en tjur, d v s en sarv eller en kastrerad hane, d v s en härk).

Kebnekaise-expeditionen 15

Vi hann till båten. Den skulle inte gå förrän 12.45 och någon hade läst fel. Men vi var ändå där före 12. Vi sprang bitvis över spångarna. (Eller spängerna, som det kan heta i pluralis av spång!) Alltså kom vi fram lite för tidigt och det var bra. Vi fick tid på oss att bada. Vattnet, fick vi veta sedan, var 12-13 grader kallt. Det är inte så mycket. Men det var friskt! Jag tror det framgår av bilderna vem som tyckte det var kallast. Men sedan vi torkat oss och gjort oss i ordning kom båten och vi såg fram emot 6 vackra kilometer på sjön. Den som äger och kör båten heter Nils Sarri och är son till den kände vädersmåmannen Enok Sarri. Vi hade ett trevligt samtal på båten. Eftersom jag bott i övre Lappland finns det alltid gemensamma bekanta att tala om. Dessutom har jag varit ihop med hans kusin i 1½ år. Matilda fick sitta på båtens tak och fotograferade en mängd vackra vyer under resan. En älgtjur gjorde sällskap med oss på stranden. Kebnekaise, längst t h, tar farväl insvept i moln.

När båtresan var slut hade vi beställt renburgare på 'Lap Dånalds' som drivs av familjen. Det var gott och jag pratade en del med sonen, som stod i kassan. Vi pratade lite fjällfisk och jag berättade att jag under min uppväxt tröttnat på röding, som vi köpte nersaltade i stora tunnor. Då drog han en skröna om sin farfar, Enok, som insett att folk slängde de sista lagren fisk i tunnan, eftersom den var så salt. Han sa därför åt sina söner att lägga gädda underst. Tydligen hade det inte upptäckts!
Jag kunde gott förstå detta, för jag minns att fisken var väldigt salt. Mor gjorde någon slags laxpudding på röding eller om det var sik, som jag nog hade uppskattat bättre idag.

Kebnekaise-expeditionen 14

Sista morgonen på Kebnekaise fjällstation blev hektisk. Natten blev kortare än vad som var tänkt. Kl 5 kom Mats till vårt tält och berättade att Amanda, som har lite problem med näsblod hade blött näsblod hela natten. De hade lyckats få stopp på det i näsborren men det hade fortsatt att rinna i halsen. Instruktionen från sjukhuset i Stockholm de fått vid förra besöket, då det även hade bränts några blodkärl, var att komma in om det inte stannade efter 10 minuter. Nu hade det gått 3 timmar och från Kebnekaise fjällstation går ingen bilväg. Framför allt inte till Stockholm. Dagens uppgift för oss var att vandra 8 km till Ladtjojaure, åka båt 6 km och sedan vandra 5 km till Nikkaluokta för buss vidare mot Kiruna. Det såg inte ut som en genomförbar uppgift för Amanda. Kristina gick och satte sig hos Amanda och Mats och jag gick ner till Fjällstationen, för att återigen prata med personalen. (Bortkomna flickor i natten, brandlarm, näsblod ....) Tur att vi skulle åka samma dag.

Det var en personal uppe och hon hänvisade till 112, som vi ringde. Efter diverse samtal insåg vi att det bästa var att Amanda och Mats åkte med den ordinarie helikopterturen kl 9, även om den verkligen inte var helt gratis. Någon ambulanshelikopter skulle inte sättas in. Vi ordnade ett rum åt Amanda, där hon fick vila ett tag. Medan vi packade ihop, plockade ner tält, åt frukost osv tog Amanda igen sig och Mats och hon kom iväg, som de skulle.

Så var det dags att ta tag i stegjärnsfrågan. Vi hade lånat tre par. Ett par hade vi med oss ner men två par hade ju Sara och Linda. Var fanns de nu? Den person som lånat ut till oss blev inte helt lycklig, när vi berättade att vi inte var säkra på var stegjärnen befann sig. 1000:- i straffavgift för bortkomna stegjärn. Gånger 2 ... Mest oroliga var vi dock för tjejerna. Men det visade sig att de kommit ner på natten. Kl 2!! De hade slagit följe med 3-mannagruppen. Det var tre finländare, som tydligen klarade sig i mörkret. Jag gick då till receptionen, för att lokalisera tjejerna. Det var nu fjärde gången på kort tid, som jag kom dragandes med problem till personalen. Svaret jag fick, var att de inte lämnar ut uppgifter om sina gäster. Så jag fick springa runt bland tälten och ropa: Sara och Linda! Från flera tält hördes grymtningar och svar, med innebörden: Det är inte vi! Men så kom jag på deras kompisars tält och fick veta var jag skulle söka. Jag hittade tältet, ganska långt bort, fick stegjärnen och kunde återställa dem till shopen. Ingen straffavgift! Puh! Och flickorna helskinnade i sitt tält! Puh!

De andra sex stod redan beredda för avgång och vi drog iväg mot båten. Klockan var nu strax före 10. Båten skulle gå 12 och vi hade lite drygt 2 timmar på oss, för att tlllryggalägga 8 km. Det är lite mycket. Frågan var: Skulle vi hinna med båten eller få gå hela vägen - 19 km? Och skulle vi i så fall hinna med bussen kl 16?

men vi hade i alla fall tur med vädret. Denna morgon sken en strålande sol från klarblå himmel. Så underbart!

Kebnekaise-expeditionen 13

Nu har Östran skrivit en artikel om vår vandring. Under rubriken 'Silverbröllop - en ren familjesak' kan man läsa mer. Nu stämmer ju inte rubriken helt, eftersom vi firade själva dagen (den 16 juni) med mässa i Birgittakyrkan, dit alla var välkomna. Poängen med bröllop och äktenskap är just detta, att det inte bara är en familjesak. Man vill göra sin livslånga relation offentlig. Men nu ska vi inte vara petiga. Artikeln i Östran kändes bra och det var roligt att Matilda fick två foton publicerasde, även om Kristina inte var helt glad åt att hon blev ertappad med fingrarna, om inte i syltburken så ändå, i godispåsen.